Vi har alltid klagat på ungdomar men denna gång är de kanske sämre?

- om det allra mörkaste, om vad Platon sa om anonymitet, om att vi bör betrakta internet som en del av samhället och vad sker egentligen med de digitalt fostrade generationerna?

Har han fått tag på Gyges ring?

OBS! VARNING! Denna essä beskriver delvis människans mörkare sidor och nämner självmord. Jag har försökt att skriva så att det inte blir skrämmande utan informativt men det är obehagligt, och var beredd på det om du läser eller lyssnar.

Mår du själv dåligt, sök hjälp, vi måste försöka hjälpa varandra i den här världen.

👇🏻👇🏻👇🏻👇🏻👇🏻

För cirka sjutton år sedan vidrörde jag en fasa som jag hastigt fick backa från för att inte slukas av dess mörker. Jag blev varse något chockerande ondskefullt och försökte i hast återgå till det liv av kärlek och omsorg som jag försöker bygga omkring mig.

Det började med att en ung man i den yttre bekantskapskretsen tog sitt liv. Svallvågorna av sorg som bildas när någon försvinner på det viset ebbar aldrig ut. Särskilt om det som i hans fall är en person som var en stor del av mångas liv. Han var musiker, beskrevs som begåvad, rolig, vacker och omtänksam; han var nitton, i början av livet, men hade gått in i en depression sedan en närstående hade dött.

Vid den tiden fanns sajter om självmord och psykisk ohälsa och någon berättade för mig att den unge mannen vistats på ett sådant forum; efter hans död upptäcktes meddelanden där en man informerade honom om hur han kunde ta sitt liv och uppmaningar om att han borde göra det.

De uppgifterna kunde jag inte verifiera och jag försökte inte heller men jag började undersöka hemsidan i fråga för att eventuellt skriva om den. Jag orkar inte återvända till materialet jag samlade men minns att utåt hade hemsidan neutral information och till och med stöd för de med självmordstankar. Men när han, vars sajt det var, anade en äkta sårbar person blev denne insläppt i ett icke-offentligt forum och där började en manipulation för att få den olycklige att ta sitt liv och samtidigt filma det.

Mina efterforskningar visade att det fanns en handel med sådana filmer och ju mer ovillig någon varit att ta sitt liv men ändå gjort det, till och med råkat göra det, desto högre marknadsvärde hade filmen.

Människor mördar och skadar varandra hela tiden men detta rev upp något i mig: I vårt samhälle av fred, frihet och penicillin var det somligas hobby, som de la tid, energi och pengar på, att få folk de inte kände, ibland minderåriga, att döda sig själv.

Man kan beklaga den som är så trasig, empatistörd eller född psykopat och samtidigt inse att beteendet hotar inte bara enskilda utan också tilliten i samhället. Jag ville skriva om det eftersom jag ville medvetandegöra allmänheten om att det finns de vars fetisch det är att råda över liv och död – och med internet fick dessa förövare en arena som hjälpte och skyddade dem.

På sociala medier, vid denna tid, uppstod diskussion om hemsidan jag nämnt och fenomenet som sådant och det försvarades av några. Innan 2010 sågs internet, av många, per se, som något gott: Kanske fanns där onda individer men de goda var fler och skulle snart strömma till och besegra de onda. Autonomi åberopades: Om folk nu ville ta livet av sig, var det väl bra med relevant information? Samt en perverterad version av yttrandefrihet: Att få säga och göra precis vad som helst i den digitala världen hade ett inneboende värde och måste skyddas till varje pris.

Vad som medvetet eller omedvetet försvarades var 1) rätten till laglöshet och 2) den starkes rätt. Sådana attityder värnades av kriminella, av de som var ute efter att kapitalisera på internet som laglöst land och av generellt gränslösa personer. Men också av de som drogs till det som kallas ”bully worship” på engelska – personer med svag moralisk kompass, som hängde på. Det var offrets ansvar att klara sig – var inställningen, aldrig förövarens skyldighet att låta människor vara i fred.

Denna text initierades av ett annat självmord. I juni tog Mikayla Raines sitt liv. Hon var en djurräddar-influenser från Minnesota som startade och drev ett viltreservat för rävar och hon var aktiv på sociala medier. Efter hennes död publicerade hennes make en video där han berättar om hur näthat underminerat henne så att hon inte orkade leva. Kom igen? Tänker ni kanske och jag med. Stäng av datan?!

Men den digitala världen är inte åtskild den analoga, hatet mot henne sipprade in i hennes lokala krets och hon ifrågasattes också där. Vem vet exakt vad som ledde till Raines självmord? Men år efter år publicerades det lögner om henne och hennes räv-räddarverksamhet, det fanns en subreddit dedikerad till hat mot henne, och Raines var sårbar – hon hade autism och psykisk ohälsa och gjorde misstaget att försöka försvara sig vilket triggade hatarna.

Som skribent har jag varit i många debatter. Det har insinuerats att jag är olika sorters extremist, rasist och barnhatare; det har stått på SvDs ledarsida att jag vill förbjuda alla privata företag, jag har läst att jag är IQ-befriad, föraktar kvinnor, har mindervärdeskomplex på grund av min bakgrund och jag har kallats tyskhora. Inget av det har jag förlorat en enda natts sömn över eftersom det är vad personer har skrivit i eget namn.

Ansiktslöst hat är annorlunda. Innan 2010 var jag en av få som kritiserade Piratpartiet och argumenterade för en stark upphovsrätt. En skribent skrev en artikel om att jag arbetade för införandet av övervakningslagen FRA – hundra procent hittepå, men det triggade en anonym hatkampanj. Några försökte påverka mina uppdragsgivare, jag fick bajs i brevlådan och meddelanden i alla kanaler; de visste var jag bodde och nämnde mina barns namn, vänner och en granne kontaktades och varnades för att jag var fascist.

Det blåste snart över men det fanns en särskild olust i att inte veta varifrån hatet kom samtidigt som omgivningen drogs in; ett uppskalat byskvaller det inte går att försvara sig mot som nog kan krypa under skinnet på känsliga personer.

Den som kan verka osynligt är inte rättfärdig, hävdar Platon i ”Staten” 380 år före Kristus. I berättelsen om ”Gyges ring” – en ring som gör sin bärare osynlig – låter Platon Glaukon förklara att den som kan vara anonym blir ohederlig och självisk. God karaktär, menar Glaukon, fostras av social nödvändighet; moral uppstår bland människor som ser varandra eftersom den som vållar lidande då kan konfronteras, straffas och hindras.

Internet är en enda stor osynlighetsring som de som vill manipulera och önskar makt utan att behöva ta ansvar för den makten utnyttjar.

Trettio år in i osynlighetseran har vi inte kommit någonvart i försöken att hantera problemen med en digitaliserad tillvaro. Sociala medier-plattformar är fulla av propaganda och konspirationer; via internet etablerar gängkriminella kontakt med ungdomar, de som vill utnyttja barn tar sig in i deras världar och sovrum, vanliga sidor som Facebook är forum för bedrägerier där äldre och sårbara ständigt ansätts och de senaste åren har vi fått höra om det internationella sadistnätverket 764 som är av det mörker jag inledde texten med.

Samtidigt har det vuxit fram en dyr apparat av utskott, myndigheter och organisationer på nationell och internationell nivå som beställer utredningar och studier och som formulerar lagstiftning – men allt som blir är slag på slag på slag i luften och orsaken till det är att det alltid slutar i frivillighet, riktlinjer och rekommendationer.

2024 kom en ny EU-förordning om digitala tjänster som skulle göra onlinemiljöer säkrare genom att bekämpa olagligt innehåll och skydda användares rättigheter och i juli i år publicerade EU-kommissionen sina slutgiltiga riktlinjer för skydd av minderåriga online. På pappret ser det hyfsat ut men eftersom det inte handlar om tvingande lagstiftning kommer de som lever ut sin gränslöshet anonymt alltid att ligga steget före.

Den här grafen blev viral. Man ska ta den med en nypa salt och det gäller amerikanska unga vuxna, det är förmodligen det behövs fler undersökningar. Men, liksom? Conscientiousness är samvetsgrannhet och att tillräckligt med personer är samvetsgranna är vad som upprätthåller samhället. Det är The Financial Times som har sammanställt datan.

Om Glaukon har rätt är vi långsiktigt illa ute. Vad händer om de sociala normer som formar vår förmåga till välvillighet och rättvisa försvagas? Dels får kluster-b-människor utrymme att leva ut sina mörka sidor och dels riskerar fler att utveckla sådana sidor eftersom det inte finns en lokal kontext som kräver annat.

Från samma sammanställning av amerikanska data som ovan.

Människan är analog och förmodligen gäller det särskilt vår moraliska utveckling.

Mer internethistoria: 2009 meddelar filosofen och författaren Lars Gustafsson att han ska rösta på Piratpartiet i EU-valet. Skälet han anger är att webben inte kan underordnas människors lagar och Gustafsson jämför försök till restriktioner med en persisk konungs fåfänga försök att straffa havets vågor genom att prygla dem.

Och där är vi än: Den starkes rätt, laglösheten och missuppfattningen om att nätet styrs av naturlagar som människor inte kan rå på. Men allt det styrs av människor bara inte av människors goda vilja. En människa utan moral är en best i världen, land ska med lag byggas, lagar utan svärdsmakt är bara ord, frihet åt lejonen = död åt lammen – allt det är sant. Vi skapade en bild av världen som blev ett verktyg för att utnyttja världen.

Kan vi fixa internet? Poängen med denna text är att för det krävs ett skifte av perspektiv: Det är den analoga världen som ska behärska den digitala, inte tvärtom. Glaukon menar att alla är hycklare, själv har jag en ljusare bild av människan trots fasan jag beskrev – vi måste inte låta människans mörka underströmmar forma varken internet eller våra samhällen.

Jenny Maria Nilsson