På spaning efter det språk som flytt

Ett upprop för dialekt, poesi och gammaldags språk. Barn förtjänar ett vilt, vidlyftigt, roligt, räligt och fritt språk – för det är i sig bra och leder till goda ting.

Min dotter Myrna letar språk på Hjärups bibliotek år 200

I början av 1990-talet kom det in en dam på det bageri och kafé som jag drev. ”Harr di gåädd ifraaa siied kiord?” frågade hon. Ja, oj! svarade jag. Och tog reda på det vykort som förevarande gäst hade glömt på kafébordet. Damen beställde och fikade.

När hon gått sa min icke-skånska kollega: Hur förstod du ett ord av vad hon sa?! Det var inga konstigheter? Hon talade ett slags söderslätts-skånska, lik mina farföräldrars. Vi är många som förstår bred skånska även om man allt mer sällan hör den.

Mina far- och morföräldrar föddes under 1900-talets två första årtionden och talade olika sorters grov skånsk dialekt. När jag bodde i Örnsköldsvik frågade vid några tillfällen barn mig om jag kunde ”prata svenska” – de uppfattade min skånska som ett annat språk?! Om ni bara visste! tänkte jag – det finns skånska som är SÅ annorlunda att det typ ÄR ett annat språk.

Det gäller förstås även dialekterna i Ångermanland och i andra landskap. Var människor födda i början av 1900-talet den sista generationen där många (de flesta?) plockade upp dialekten på platsen de fötts till? För att de var den sista generationen som präglades mer av lokalsamhället: av familj, av klasstillhörighet och av sitt arbete hellre än av teve, radio och internet.

Låt mig varna för ett visst tjejgissande fortsättningsvis men jag befarar att det talade svenska språket har blivit mer generiskt och torftigt och att det påverkar vårt läsande, vårt tänkande, och vilka vi är. Och det är först nu när den kanske har försvunnit? som jag inser vilken rolig, kaotisk, originell, egensinnig, märgfull och mustig språkmiljö jag växte upp i som vanligt skånskt arbetarklassbarn.

Folk älskar att nämna roliga skånska ord som glytt, fubbick, ålahue, spisstrud eller lipesill men det gör mig sorgsen. Orden nämns som lustiga ”museiartefakter” hellre än en naturlig del av ett talat språk och även – dialekt är så mycket mer!

Det är språkmelodi, ordföljd, tonalitet; skånskan talad i öst eller väst, land eller stad, är sinsemellan skiftande. Och somligt är könskodat, den slarviga kvinnan är en lådda medan hennes manliga motsvarighet är en drul. Malmöitiskan och lundensiskan präglades löjligt mycket av städernas olika kultur och sen fanns fin-skånskan, en tillrättalagd version man hörde i etern.

Men inte bara dialekterna har vattnats ur. Tidigare talades det mer i metaforer och med talesätt och ordspråk som förvisso ibland var lokala. Någon var ”full som ett ägg” eller ”som en alika”. Det var ”väder i Kapernaum”.

Någon hade inte hälsat på någon och kommentaren blev ”alla känner apan, apan känner ingen”. En ytlig person var ett kålhue – ”lapp på lapp men ingen kärna”. Situationer beskrevs som att man ”tog sin Mats ur skolan”, ”spelade Allan” eller skulle gå och ”mota Olle i grind”. Min pappa brukar fråga om min son får något gjort eller bara ”springer runt sin egen kropp”.

Rikssvenskan uppfattade jag typ som ett annat språk, ett som talades i radio och teve och trots att danskar och svenskar umgås mer nu lärde sig skånska barn att begripa danska mer ofta förr. Genom textremsor på danska tv-kanaler? så lärde jag mig. Danskar och svenskar i generation X, är min erfarenhet, talar sina respektive språk med varandra medan yngre generationer, som åker över bron på en halvtimme, talar engelska sinsemellan?!

Som barn från 1970-talet och framåt var jag utan vidare i kontakt med äldre språkvärldar via till exempel tidigare epokers barn- och ungdomslitteratur. Böcker hade längre livslängd, vi hade flera klassuppsättningar från förr och man var inte lika rädd för gamla ”saker” eller äldre kultur – idag tror man att barn som kommer i kontakt med ”förritin” riskerar att bli omoderna och värdelösa på att starta app-företag. ”Barndomslandet”, en samnordisk barnboksantologi utgiven på 1960-talet med till svenska översatt barn- och ungdomslitteratur från rätt lång tid tillbaka, fanns i flera hem.

En ännu äldre språkvärld som var del av vardagen också för en liten hedning som jag själv, var den religiösa. Psalmer och lovsånger med sitt högtidliga, sublima och ibland fullkomligt patetiska språk lyssnades på och övades in regelbundet i skolan. De fantasieggande nordiska gudasagorna fann jag tidigt på biblioteket, med Yggdrasil, nornor och Ratatosk.

Lika suggestiv var Strömkarlen, som kom till min kännedom för första gången i 1800-talsvisan ”Vårvindar friska” ur Valborgsmässoaftons repertoar: Strömkarlen spelar / sorgerna delar / vakan kring berg och dal. Jag gick i första klass och tänkte ”Strömkarlen alltså!?” Wow!

Inte visste jag som litet barn vad poesi var men ändå språk-badades jag i lyriskt språk och i olika tiders och platsers språk och blev intuitivt varse ordens skönhet och kraft.

Barn skolades automatiskt in i att läsa nyhetsspråk via dags- och kvällstidningar och jag älskade serietidningar vars tilltal utgick ifrån Kalle Ankas, Åsa-Nisses eller Marsupilamis personligheter och världar. Var inte barnkulturen – på gott och ont? – mindre tillrättalagd, ängslig och förenklad och mer vild, galen, grym och skön förr? Kanske har jag fel, vild barnkultur finns nu med – möjligen minns man den som håller för tidens tand?

Men ändå? ”Vilse i pannkakan”, ”Beppes godnattstund” eller Astrid Lindgren eller Maria Gripes berättelser – det fanns en syn på barnet som ett äventyrssuget, smart och humoristiskt litet geni i en galen och mörk men tidvis spännande och ljuv värld. Och sådana små genier var dessutom hänvisade till analog teve och radio. En iscensatt modernistisk och obehaglig teaterpjäs? ”Skivor till kaffet”? Varsågoda barm, att se och lyssna!

Men är inte Sverige en rikare språkvärld idag med alla språk som kommit hit? Visst, några barn tycks växa upp i en saftig miljö av flerspråkighet men jag tror att det stämmer vad en vän som är uppvuxen i ett ytterområde, och numera arbetar på en skola i ett ytterområde, säger: Språkblandningar som blir till inom en grupp, så kallade sociolekter, uppstår mer sällan om ett grundspråk inte är tillräckligt representerat.

Vad som kallades ”blatteskånska” på min tid var en korrekt men tillskruvad skånska; berikad av ord, uttryck och språkmelodi från andra språk. Min vän säger att när språken är många, engelskan mer dominant i vad man ser och hör, och svenskan inte finns bland klasskamraterna, så blir elever mer ofta halvspråkiga – fler språk, men ytligare.

Föräldrar gillar att påstå att deras barn lär sig engelska via Youtube, Minecraft eller sociala medier. Säkert finns språkbegåvade ungdomar som utvecklas från internet-engelskan men mer ofta är Dunning–Kruger-effekten i spel: Engelskan imponerar eftersom de som bedömer den inte själva är tillräckligt bra på engelska för att förstå hur god sådan låter.

I november förra året publiceras en artikel i Sydsvenskan: ”Skånska toppstudenter kan inte läsa böcker: ”Orkar inte” – artikeln får stort genomslag. Många upprörs, några bekräftar bilden, men Karin Nykvist som är lektor i Litteratur på Lunds universitet går i försvar för sina studenter och skriver: ”De kan inte alltid skilja på de och dem, eller på sin och hans, de har skiftande erfarenhet av att läsa klassiker och många av dem har nästan bara läst böcker på engelska …”

Gulp?! Ett rimligt försvar om det handlat om högstadie-elever men litteraturstudenter på universitet? Och? Om man är svensk, älskar att läsa och söker sig till högre studier i litteratur – läser man då inte på sitt modersmål?

Det var bättre förr – är vad jag skriver, och alla som påstår det måste fråga sig om det kanske inte har blivit sämre utan bara annorlunda? Språk äri ständig flux – språket är vi, hur vi talar stiger ur oss och våra samhällen, det är det underbara men också det skrämmande: Blir vi enfaldigare? Eller? Språkvärlden jag saknar har kanske ersatts av en annan som inte är förenklad utan mer osynlig för just mig? Språkets förvandling är trots allt mer naturlig än språkets förfall?

Nja, också efter rannsakan tycker jag att ett mer levande, vidlyftigt och originellt språk har trängts ut av ett mer generiskt, förflackat, trist och mindre intelligent språk – och vi har inget att förlora på att uppmärksamma en eventuell sjangsering.

Vems är felet? De vanliga misstänkta: globalisering, infantilisering, förakt för kunskap och humaniora, att vi läser färre böcker, digitaliseringens och sociala mediers baksidor; effektivisering, mallande, auto-genererat språk, målstyrning, den nyliberala bedragarkult som säljer trender inom skolväsendet, linkedIn-lingofieringen med sin fördummande toxiska positivitet – och kanske har dessa nämnda tossigheter fått fäste bland språkets institutioner?

Och det är förmodligen vad vi kan påverka. För att rå på dåligheterna jag nämner i stycket ovan blir svårt – vi kan inte isolera folk för att få till härliga dialekter, vi kan inte uppmana folk att bli mer intellektuella, fantasifulla och poetiska – men attityder har potential att skifta snabbt.

Under livet som språkintresserad har jag allt mer stött på fientliga inställningar, medvetna och omedvetna, gentemot språk, text, böcker och läsning. Man kan få sjukt mycket skit om man föreslår att skolbarn ska läsa klassiker, poesi, dagstidningar eller udda litteratur och den som föreslår läsläxa för elever på loven kan anklagas för att vilja kränka barn eller rentav förstöra deras möjligheter att bli framtidens medborgare i den globala konkurrens som vissa anser att människan är till för att tävla i.

Skoltrenden ”anpassningar” – att skolans undervisning ska individualiseras efter varje elev är en dålighet vi borde klara att fasa ut. Anpassningar är en nygammal version av ”lärstilar” som trots att de ständigt vederläggs ånyo poppar upp. Vi vet hur god undervisning fungerar även om den är svår att få till men eftersom ”effektivisering” numera måste genomsyra all offentlig verksamhet och vissa har ”utveckling” som heltidsarbete förpackas gamla trender om och säljs in på nytt.

Anpassningar är en samhällstrend – inget unikt för skolväsendet och det som kallas läskris är snarare ett symptom på denna samhällstrend än sjukdomen i sig. Allt är köp och sälj: Partier lovar att välfärden kan bli en strömlinjeformad serviceapparat åt var och en av oss och vi betalar genom att rösta på de politiker vi tror kan uppfylla det löftet. Men grundutbildning, till exempel, kan inte designas på detaljnivå för varje enskild elev och ”att lära sig” är inget man enbart ges utan något man deltar i att tillägna sig.

En annan del i anpassningstrenden som underminerar ett levande språk är den extroverta och narcissistiska kultur som skapats jämte att skolväsendet blivit mindre akademiskt och mer kommersiellt och underhållande. Självcentrerat folk tror att alla är som de; främst intresserade av sig själva, därför tror de att motivation och intresse bara uppstår hos unga om dessa känner att ett stoff speglar dem. Språket ses inte som ett kitt mellan värld och människa, inte som ett mål i sig utan som ett medel för att en elev ska känna sig sedd.

Vilket är löjl och förstärker fördomar; det är att reducera både litteraturen och den underbara härva av kaos och symmetri – det universum – varje människa är. Vem vet vilka världar lilla Julia eller lille Mohammed känner igen sig i eller kommer att känna igen sig i? En läsare kan spegla sig mer i en fiktiv samuraj än i sin mamma och människors självcentrering behöver ändå sällan uppmuntras.

Språkhatande idéer återfinns också hos språkvårdare, hos skolmyndigheter eller inom skola och lärande; man har ett ressentiment mot – är förtröden på – ett vilt och levande språk och förväxlar det med ett arrogant och elitistiskt språk. Man tror att ett bra skriftspråk är rensat på cynism, raljans eller ironi, man tror att det är god vilja mot läsaren att undvika långa meningar, ”svåra” ord, metaforer eller äldre tiders språk eftersom att inte alla förstår. Man tror att det är etiskt korrekt att anpassa skriftspråket till de mest språk-lata eller de minst språk-oförmögna – som om språkets nivå i samhället ska sättas av de som är minst intresserade av språk.

Det är inte det att inte ord lånar sig till vad som helst – det gör de, men det är det simplifierade språket som ÄR det politiska och propagandistiska; som vänjer en vid det pseudointellektuella, det onödigt pretentiösa och det tomma medan det mänskliga och icke tämjda språket är det tillgängliga, löftesrika och bärkraftiga.

Just i färd med att avsluta denna drapa läser jag en intervju, av SVT, med en bibliotekarie i Lund. Nästan samtliga barnböcker man försöker sälja in till henne, via mail, är skrivna och illustrerade av AI och de är renons på själ, humor och konstnärlighet. Bibliotekarien säger: “I en riktigt dystopisk framtid kan man gissa att alla våra böcker kommer likna varandra” men hon säger också att biblioteken ska “spegla vad eleverna på min skola vill läsa. Vill de läsa böcker som är skrivna av AI så måste de få det.”

Nej, nej, nej, det ska inte passera! Än så länge finns det liv i oss? Döden ska inte längre råda! Språkets institutioner ska inte låta sig dras in i försämringsspiraler, språk måste inte domesticeras av inskränkthet och ängslighet. Det vore helt knast.

Er, Jenny Maria