Om målstyrningens och formandets terror
- när skolväsendet slutar utbilda och börjar dana så försämras chanserna till frihet och förbättring medan riskerna för depression och vilsenhet ökar
Den 29 december 2025 publicerade Sydsvenska Dagbladet en ledarkolumn av Louise Bringselius med rubriken ”Med empati på skolschemat och personlig mentor skulle barn tränas bättre för livet” och texten du läser nu (eller lyssnar på) är en kritik av de påståenden Bringselius gör i sin kolumn samt en replik på de förändringar hon föreslår för skolväsendet.
Bringselius skriver att danska och finska skolor har empati på schemat och att Sverige borde ta efter sina grannländer i detta avseende, men det stämmer inte – Danmark och Finland har inte empati på schemat. Inga källor eller referenser anges i texten, så det är svårt att veta var Bringselius har fått det ifrån men jag gissar att det handlar om en av de vandringssagor som formuleras på sociala medier och som påstår just detta.
Ni vet, moderna myter av sorten: Einstein var dålig på matematik och i Finland har de inga läxor; uppdiktade historier som sprids snabbt eftersom de är användbara när någon vill göra en poäng om att det de argumenterar för REDAN ÄR BEVISAT och just användbarheten gör sådana anekdoter svåra att vederlägga.
När jag skrev till Bringselius på X om detta – att det inte stämmer (jag var inte otrevlig) blockade hon mig. På förfrågan från andra, mestadels lärare, om källan till ”empati på schemat” svarade Bringselius med en länk till en AI-genererad hemsida som gör inspirerande reklam för ett EdTech-företag – men den sidan har förstås inget med Finlands faktiska skolväsende att göra.
Bringselius har fortsatt att dela sin text och nu ser jag, eftersom diskussionen om psykisk ohälsa på schemat är aktuell, att folk hävdar att Danmark och Finland har empati på schemat och hänvisar till Bringselius som källa. Well, well: När lögnen har hunnit halvvägs kring klotet har sanningen inte ens fått på sig skorna. Här har vi en lektion i källkritik i postsanningens tid om hur myter på sociala medier legitimeras av akademiker och seriös media.
I dessa myter finns alltid ett uns av sanning. Påståendet om empati på schemat kan vara en förväxling med vad som har skett visavi samtliga västerländska skolsystem de senaste 20–30 åren. Nämligen att skolan måste, enligt styrdokument, arbeta med värdegrund. Skolenheter ska väva in till exempel demokrati, jämlikhet, empati, känslohantering (till och med samtycke!) under skoldagen och för att leva upp till detta beställer eller har skolor tillfälliga kurser, föreläsningar eller temadagar.
Värdegrundspåhittet skedde ursprungligen under samlingsnamnet social och emotionell träning, i Sverige förkortat SET, och där ingår empati. Ärligt talat har det varit rena rama vilda västern. SET har kunnat vara allt från en bisarr shitshow där skolans mobbare blir kamratstödjare eller där scientologer nästlat sig in – till att skolans kurator kommer och talar med klassen.
Detta skick ska inte förväxlas med konkret utbildning i till exempel studieteknik som vissa folkhögskolor anordnar vid ett tillfälle per termin och som tycks ha positiv effekt på studenternas mående.
Skolor kan vara genomsyrade av ett slags generell SET men formen för undervisning skiftar snabbt. Så blir det när man 1) måste tillämpa NÅGOT men 2) NÅGOT inte har effekt. Samtal om empati, som en del av SET, livskunskap, värdegrund; eller vad man nu kallar det, är vanligare i Sverige än i Danmark och Finland – eftersom skolans inre marknad är större och mer accepterad här, och det är ofta aktörer på denna marknad som driver handeln med värdegrundsutbildningar.
”Forskning visar”, skriver Bringselius, att empati på schemat har goda effekter men inom detta forskningsområde är det enkelt att hitta vad som bekräftar vad man önskar ska vara sant. Området är fullt av oseriösa studier; självskattande enkätsvar från få personer precis efter interventionen har ägt rum, okulära besiktningar av elever (man kollar hur de verkar må), inga kontrollgrupper och en del av forskningen är beställd av aktörer som vill tjäna pengar på att ge värdegrundsträning på skolor – en läsare måste vara noga angående vilka källor man förlitar sig på.
Och när man är det visar det sig att olika sorters värdegrundsinterventioner har noll påverkan eller rentav ett försämrande utfall på elevernas tillförsikt och deras studieresultat. Läs denna artikel av Lucy Foulkes – hon och hennes team har genomfört flera studier med god metodologi och i texten hänvisas det till vidare läsning. Eller här: ”Utvärdering av metoder mot mobbning” – som är Skolverkets egen genomgång av diverse empati-program, där dessa program visade sig kunna få fasansfulla effekter.
Visst, säkert kan något tillfälligt fungera beroende på kontext, upplägg och vilka som är inblandade. Men tänk efter lite, det är enkelt att vederlägga den positiva inverkan av att ha infört värdegrund i skolmiljö – om man gör det från rätt nivå – i det här fallet från en övergripande nivå. Våld, mobbning, skolrädsla, hemmasittande och psykisk ohälsa har ökat avsevärt inom skolan sedan utbildning i känslor har blivit vanligare.
Jag hävdar inte korrelation åt andra hållet men man kan inte fortsätta påstå att något är en bot mot något om detta något ökar i takt med att boten ökar.
Min slutsats är att när det gäller trygghet, medkänsla och mående i skolmiljö finns inga genvägar. Det är när lärarkår och övrig skolpersonal tillsammans och långsiktigt upprätthåller en kultur av hänsyn som en del av det akademiska arbetet – man får goda effekter.
Förutom empati på schemat föreslår Bringselius ytterligare två saker:
1) Erbjud en personlig mentor för varje elev. Det bör inte vara en betygsättande klasslärare, utan en oberoende kurator med tystnadsplikt. Dessa mentorer bör vara tränade i att vägleda en ung person genom livet och samtalen bör inte begränsas till skolarbetet.
2) Låt barnen träffa fler människor från olika miljöer och ta del av deras erfarenheter och livsberättelser. Så tränas deras empati och de kan lättare hitta förebilder från olika delar av samhället. Det kan vara allt från forskare, ingenjörer och läkare till konstnärer, snickare och fotbollsspelare. Skolan ska visa barn och unga att livet är ett smörgåsbord fullt av möjligheter. Och att det börjar med den inre resan
Vet ni vad som säkert får barn att må dåligt och inte trivas i skolan? Och vad som ger ”famlande i livet” också in i vuxen ålder? Det är när man fasar ut skolning ur skolan. Vad Bringselius efterlyser är att skolväsendet ska bli mer som familj, föreningsliv, arbetsliv, fritid – att skola ska efterlikna andra sfärer inom samhället.
Och det är en av de troper som låter bra – för det är populism – men som är dålig. Vi vet det eftersom idén om att göra skola till icke-skola alltid har funnits och därför prövats igen och igen. Det är när skola får behålla sin särart som utbildnings- och kunskapsinstans, också i praktiska ämnen, som den fungerar bäst.
Förslaget om att varje barn ska ha en livscoach, en passande mentor som ska guida barnet i livet generellt, är verklighetsfrånvänt (det hade tagit skolans alla resurser) men även potentiellt farligt. Skolan, som ett slags eventmarknad – öppen för alla – lockar också personer med egoistiska eller illvilliga avsikter; sådana som vill påverka, underordna, skada, eller göra kunder av barn.
Vi har skolplikt vilket innebär vuxenvärldens plikt att vara noga med vilka vi släpper in i skolan.
Vet ni vem som tidigare har bemött de idéer Bringselius framför? Hannah Arendt, i “The Crisis of Education” från 1954. I den texten slår Arendt ner på de opportunistiska idéer som kan definieras som ett slags allomfattande progressiv pedagogik – där man vill komma åt inte bara elevernas studier utan också deras personlighet och deras liv.
”The Crisis of Education” är särskilt bra eftersom Arendt alltid naturligt utgår från ett andligt och filosofiskt perspektiv. Varje barn som föds är något radikalt nytt i världen, menar Arendt, barn är inte halvfärdiga vuxna utan bärare av något som tillvaron ännu inte känner till; barnet bringar en ny tid och det måste vuxenvärlden ha respekt för och inte försöka tvångsmodellera fram.
”The Crisis of Education” handlar om hur den skola vi anordnar ska bevara detta nya, inte nödvändigtvis för att världen ska bli bättre utan för att det är det rätta att göra.
Arendt kallar barnen, liksom de gamla grekerna gjorde, ”De nya”. De gamla, som är vuxenvärlden, varhelst den är representerad, också i skolan, ska stå för den befintliga existensen som de nya har anlänt till – leda in dem i den – men måste motstå lusten att försöka forma dem.
Bringselius, som jag tolkar det, vill tvärtom. Hon skäms över världen som den är och önskar i stället försöka påverka de nya och det är vanligt i vår tid. Till exempel är entreprenöriellt och värdeskapande lärande pedagogiker utformade just för att ignorera det gamla och dana de nya.
Men när skolväsendet gör det, menar Arendt, slår vi de nyas medfödda vapen ur händerna på dem. Och i stället för att stå för vad de kommit till och värna deras öppning mot framtiden – gör vi tvärtom. Vi saboterar deras frihet och agens genom att inte visa var de har anlänt utan vi vill tvinga dem, ibland med goda avsikter, att snabbt bli något de inte själva växer in i. De nya ska ut på en scen och leva upp till de gamlas önskningar innan de har upptäckt var de är och vad deras framtid kan vara och det misstänker jag är en orsak till att barn mår dåligt.
Skolan ska alltså inte forma barnen efter sina egna politiska projekt, ideal eller framtidsvisioner utan skolans ansvar är att representera världen inför barnet sådan världen är: dess kunskaper, traditioner, språk, vetenskaper, konst och institutioner – och att återskapa detta är de nyas uppgift. Bra skola är därför till sin natur konservativ, menar Arendt, men den är det för att kommande generationer ska kunna förnya och återinspirera vår gemensamma värld.
Skolväsendet ska förmedla till sina elever: Till denna värld har du ankommit, vi ansvarar för den, låt oss visa dig den. Men inte: Så här ska du bli i denna värld dit du har kommit. Curriculum = ja (världens innehåll) men karaktärsdaning i politisk/moralisk mening = nej. Barnen ska introduceras till världen men inte programmeras för framtiden.
Förstås är det här mer radikalt än någon progressiv pedagogik. Arendt är alltid radikal, hennes resonemang är krävande eftersom hon ifrågasätter huruvida vi faktiskt älskar de nya – barnen. Arendt ställer två frågor: 1) Älskar vi världen tillräckligt för att förklara den och stå för den inför våra barn? Och 2) Älskar vi våra barn tillräckligt för att inte beröva dem chansen att göra något nytt av den?
Jenny Maria Nilsson
Att prenumerera på Sfären kostar ett halvt glas vin, på lokal, i månaden - gör gärna det.
Absolut! Samhället skulle ordna sig efter människans nöd inte tvärtom. Det är grunden till samhällskontrakten. Varför skulle man bidra till ett samhälle om ses man bara som resurs (med början i barndom).
Tack för en väldigt bra, intressant och viktig text ⭐️