Människan är analog
- och särskilt gäller det barn i inlärningssituationer
Artikel i vilken jag påpekar att om politiker vill skapa en mer analog miljö i skolan räcker det inte att satsa på till exempel fysiska läromedel - man måste också medvetet fasa ut det utbildningsteknologiska industriella komplexet ur skolväsendet.
✍︎ ✍︎ ✍︎ ✍︎ ✍︎
Den tredje juni röstar Riksdagen om det reformpaket angående skolväsendet som Tidöregeringen har presenterat och några av dessa reformer ska göra skolan mer analog; fler fysiska studiematerial, mindre skärmtid, färre digitala verktyg som introduceras först i senare årskurser, mobilförbud och större fokus på böcker, läsning och att skriva för hand.
Reformerna, som det ser ut nu, kommer att röstas genom och hurra för det. Men det är inte säkert att besluten verkställs i skolverksamheten. Skolväsendet och dess myndigheter är nämligen behärskat av naiva teknikbejakare, det utbildningsteknologiska industriella komplexet och vad jag kallar kringbranschen; PR-personer och lobbyister som skapar manipulativ retorik om att vi måste satsa på digitalisering.
Samtidigt är klassrummen fulla av skärmar och både mjuk- och hårdvara är på abonnemang – på bekostnad av analogt material: Utfasningen av skärmskolan kommer att bli svårare än politiker tycks inse.
Svenska EdTech är mest intresserade av att sälja till skattefinansierade skolor. I deras broschyr Möjligheter och utmaningar för en bransch i stark tillväxt, från 2016, beklagar de den långsamma utvecklingen av digitala läromedel inom högskolan och konstaterar att trögheten beror på att det är studenterna själva som betalar för vad de vill ha.
Högskolan är alltså en konsumentmarknad och på sådana råder pull-faktorer; individer beslutar vad de behöver och köper sedan det. MEN grundskolan är en institutionsmarknad som har digitaliserats via push-faktorer – det vill säga IT-företag har lurat i någon sorts ledningsperson att eleverna behöver deras produkt och sedan står skattebetalarna för fiolerna.
Sedan skolans digitalisering började utvärderas på 1990-talet får vi ungefär samma resultat – det fungerar inte som man hoppas på och särskilt illa är det för barn och unga i inlärningssituationer.
I avhandlingen På jakt efter högstadieelevers Internetanvändning, av Maria Bergman från 1999, konstateras att den ökade motivation elever eventuellt känner vid en dator ”stannar” vid datorn och detsamma gäller kunskap – inga allmängiltiga positiva effekter på lärandet märks. Bergman beskriver hur eleverna skiftar fokus från inlärning till ”färdigställandet av produkter” och hur digitala verktyg varken leder till analys eller bearbetning av information – studierna (och förmodligen studenterna) blir dummare och ytligare.
Orsaken är bland annat att informationsteknologin ökar elevernas distraktion och deras kognitiva belastning och inköp av teknik är sällan prisvärt.
Men, det är värre än så. Intelligensnivån sjunker, dagens unga presterar sämre än tidigare generationer på IQ-test och samtidigt rapporterar lärare över hela västvärlden att elever har blivit sämre på att ta ansvar, sätta igång med saker på egen hand och på att lösa problem. Farhågan är att datoranvändning hämmar barn och ungas agens och ambition, eventuellt finns en instrumentell inverkan som gör att strävsamhet mättas av det flöde som nås via klick och en mer apatisk sorts människa riskerar att skapas.
Detta lägger inte sordin på feststämningen som finns på LinkedIn angående informationsteknologi i skolan. I samband med SETT-mässan: Scandinavian Educational Technology Transformation – ett Kiviks marknad för utbildningsteknologi som hålls i början av april, är det ännu 2014. Där presenteras ”klassrumshack” och teknik som gör ”skillnad på riktigt”, man ”jobbar smart med iPads” och retoriken är högstämd – att inte satsa på teknik i skolan är både antifeministiskt och odemokratisk.
När Sverige, i mitten av april, hyllades av BBC och The Economist för att vi tänker göra skolan mer analog kolliderade världar när jag roade mig med att växla mellan LinkedIn och andra sociala medier. ”Back to books: Sweden’s digital backlash” kablades ut och hyllades av många i den anglosaxiska världen.
Men på LinkedIn märktes ingenting. I några av de kommentarsfält under vilka verksamhetsutvecklare inom digitalisering och förändringsledning eller EdTech-försäljare skrev sina hyllningar frågade jag hur de såg på att svensk skola nu ska bli mer analog? Que? De jag frågade visste det inte utan svarade med mantrat: ”Forskningen är tydlig: Digitala verktyg tillför ett stort värde när de används på rätt sätt och med ett tydligt syfte”.
Business as usual alltså, trots att sjunkande IQ borde ha gjort försiktighetsprincipen giltig för längesen. Teknik-entusiasterna och försäljarna av informationsteknologi kommer inte tyst att försvinna ut i natten. Om skolan ska bli mer analog räcker det inte att köpa fler böcker – det digitala måste fasas ut och för det behövs en orderkedja inom skolväsendet som vi förmodligen inte längre har.
Jenny Maria Nilsson
Prenumerera om du kan, det kostar sextio spänn i månaden - billigaste alternativet. Vill du stötta mig på annat vis har jag ett swishnummer och det är 1231734409. Tack för du läser.
Bra inlägg! Efter många decennier av så kallad digital omställning (internet och hemdator för alla, digitalisering och nu AI) som finansierat (eller finansierats av) teknikföretag, ser vi resultaten tydligt. Vi svenskar är snabba att ta till oss ny teknik, men hur snabba är vi att göra en analog omställning? Det finns ekonomiska motkrafter, som du belyser, och 290 kommuner som styr över skolorna, och en lärarkår som i mångt och mycket kanske till och med glömt av hur man arbetar med analog didaktik. Men om reformen fungerar så kan vi förhoppningsvis få ett uppsving för både det skrivna ordet och vikten av faktabaserad kunskap.