Flera amerikanska stater har behövt förbjuda den läsinlärningsstrategi som kallas ”the three-cueing system” och det säger något om det pedagogiska området i vår tid. I skollagar och styrdokument är det sedan några år inskrivet att skolor inte får använda undervisningsprogram som bygger på “the three-cueing system”.
Treledsmetoden, om jag direktöversätter, har varit vanlig i den anglosaxiska världen och överlappar med vad vi kallar helordsmetoden eller ”balanced literacy”. Tanken är att barn ska lära sig läsa via sammanhanget som texten ger. De ska beakta 1) mening, 2) grammatik och 3) visuella ledtrådar och utifrån det tolka vad som står och på så vis behärska läskonsten.
Ett värdelöst upplägg och bevisat sämre än den metod som heter phonics eller ljudningsmetoden. Treledsmetoden kan till och med skada barns läsinlärning så att de lär sig sämre när de väl får tillgång till bättre strategier.
Trots att detta är vedertaget stämde ”Reading Recovery Council of North America”, en ideell bransch- och intresseorganisation för forskare och lärare, staten Ohio – när de med lag försökte tvinga bort metoden. Något liknande drabbade Storbritanniens tidigare utbildningsminister Nick Gibb. När Gibb försökte fasa ut irrläror ur skolväsendet motarbetades han av det pedagogiska etablissemanget också sedan “hans” reformer visat sig förbättra elevernas resultat.
Detta beror på att skolväsendet har politiserats och att en konflikt mellan det pedagogisk-akademiska området och politiken har vuxit fram och just nu ställs det på sin spets här i Sverige. När Liberalerna på Utbildningsdepartementet försöker göra läroplanerna mer sakliga motarbetas de av personer på Skolverket och inom akademin.
Skolverkets förre generaldirektör Peter Fredriksson såg sig som en förändringsagent. Han tillhör den kohort av tjänstemän som hjärntvättat sig själv med idén om “disruption” – där man ska störa, skaka om och bygga något bättre och mer modernt i en verksamhet; en tidens trend som underhålls av den konsultmarknad som tagit sig in i myndigheters arbete sedan några årtionden.
2024 handplockades Joakim Malmström som ny generaldirektör och hans mandat var att peka med hela handen mot vetenskap och beprövad erfarenhet. I början av 2025 inledde Skolverket arbetet med att ta fram nya läroplaner men när underlagen presenterades i slutet av 2025 visade de sig vara fulla av pseudovetenskap. Malmström meddelade nyss sin avgång och vi är tillbaka på ruta ett.
Vad för sorts pseudovetenskap? Den övergripande trenden som har pågått sedan efterkrigstiden, men som slog genom inom skolväsendet från cirka 1990-talet och framåt, är en generell psykologisering av både undervisning och elev.
Till exempel handlar det om neuromyter – om att olika barn lär på olika vis. Först hette det lärstilar men när en undervisningsmyt avfärdas byter den namn och paketeras om eftersom behovet av fortsatt försäljning av samma upplägg finns kvar. Idag seglar lärstilar under epitet som differentiering och individualisering och sådan innebär att undervisning baseras på en bestämning av eleven; klassbakgrund, diagnoser, karaktär – som pedagogiken ska utformas efter.
Psykologiserandet innebär att det relationella och mående prioriteras framför kunskapsinhämtning. Hellre än att man låter den naturliga hänsyn som måste finnas i ett klassrum om undervisning ska ske växa fram – formuleras teorier om hur önskvärda relationer ska se ut; eleven underordnas psykologiserande idéer hellre än att tillåtas uppgå i klassrummets befintliga system av mellanmänsklig respekt som redan bör vara på plats.
Något liknande gäller pseudovetenskapens andra stora område som syns i underlaget till de nya läroplanerna – digital teknik. Skolan har digitaliserats via pushfaktorer – utbildningsteknologiska verktyg säljs in av kommersiella och ideologiska skäl hellre än av pullfaktorer där tekniken har efterfrågats. Försäljare av utbildningsteknologi använder till exempel ”det framtidssäkrande narrativet” i sin manipulation, det innebär att lärare, skolpersonal, skolor, kommuner och nationer stressas till att tro att det enda sättet att säkra välfärdssamhället är genom att ligga i framkant angående teknik; omdöme och planering trängs ut och beslut tas förhastat och på lösa boliner.
Även när dessa pseudovetenskapliga diskurser för med sig en försämring av skolans vardag – kan de ändå vara svåra att ringa in, pröva och falsifiera och därför besvärliga att göra upp med och lämna bakom sig.
Ta de usla läsinlärningsmetoderna: i alla generationer finns naturligt starka läsare som lär sig läsa väl oavsett vad, sedan finns en grupp som lär sig läsa trots allt; föräldrar griper in, de övar och lyckas även när skolans undervisning är svag. Många lär sig ändå, men så finns ett visst antal barn som inte blir läskunniga om de inte får tillgång till god pedagogik.
När skolväsendet märker att de examinerar analfabeter ur grundskolan försöker de som upprätthåller misslyckade inlärningsmetoder att skifta skulden från pedagogiken till annat; man sätter på fötter spekulativa teorier för att skydda sig själv. Till exempel att försämrad läsförmåga beror på att unga idag har skärmhjärnor och därför inte kan koncentrera sig, samt idén om att föräldrar inte längre läser för sina barn och att barn därför inte får med sig läsningen hemifrån.
I podcastserien ”Sold a Story” visar journalisten Emily Hanford hur det skapas en kult och en tystnadskultur kring ”balanced literacy” – sektstämning bildas paradoxalt nog enbart kring det som är icke-fungerande. Det gäller även idén, som frodas inom vissa sfärer, om att läskunnighet är onödigt eftersom vi idag har verktyg för talsyntes.
Bristerna skylls alltså på fenomen bortom skolans räckvidd, oförmågan att lära sig individualiseras och det blir barnets eller vårdnadshavarens fel. Men varje tid har sina utmaningar; talsyntesverktyg kan inte ersätta läsförmåga och allt tyder på att usla läsinlärningsstrategier är mer försvagande än en ny sorts hjärna eller slöare föräldrar
Korrupta teorier korrumperar skolans intellektuella inre liv och får också elevens tro på sig själv som kunskapsvarelse att vittra. Lär du dig inte läsa och skriva i lågstadiet är du avhängd, det blir problematiskt att bygga ord- och kunskapsförråd och svårt att lära sig om fotosyntesen, kungalängder och geografi när du blir äldre. Elever ger upp och tror att de är dumma eller obildbara.
Drivkrafterna bakom denna ”utveckling” är pengar och populism. Väl tilltagen naturtomt på skolgårdar är bättre än digitala verktyg för mående, kunskap och hälsa men eftersom ingen tjänar på det finns det ingen som talar för det. Vi vet hur lärande sker men etablerad kunskap kan inte presenteras som något gott och revolutionerande och bringar därför varken status eller pengar.
Samhällsnytta sorteras bort medan skolan utsätts för psykologiserande teorier, onödig programvara, abonnemang och bristfällig kunskapsförmedling.
Populistiska föreställningar om skola kommer alltid att framstå som mer mysiga, roliga och givande för många.
Ljudningsmetoden har baktalats som tråkig och teknisk – något barn påstås överge medan ”balanced literacy” beskrivs som att skolan presenterar barn för böckernas magiska värld, där läraren blir inspiratör, medresenär och förebild hellre än den som ”bara” lär barnet att avkoda.
Skolverket har fått kritik för att pseudovetenskapen åter har trängt sig fram till läroplanernas underlag. Maria Veståker, som ansvarar för arbetet på Skolverket, har svarat att de ännu inte är färdiga. I tidskriften ”Vi lärare” meddelar hon att de inte kommer att slopa det som är felaktigt (!) utan komplettera materialet och begära in mer underlag som ska stötas och blötas och sovras fram.
Men det är det som är problemet! Skolverket och Veståker tror att uppgiften är att ordna i värsta fall en polsk riksdag och i bästa fall ett demokratiskt jippo där alla med rätt titel kan bidra. Men Skolverkets uppgift är att förvalta det vederhäftiga; att begränsa och sortera bort det som inte hör hemma i den skola som ska baseras på vetenskaps- och upplysningstradition.
De som arbetar med läroplanerna behöver kunna tänka abstrakt för att klara att se genom vad populism och girighet orsakar; de behöver kunna skilja skit från pannkaka också när det är svårt och den kompetensen måste finnas inne på Skolverket.
Er trogna, Jenny Maria Nilsson
Medan jag skrev texten ovan publicerades en granskning som beskriver ännu ett flagrant exempel på hur svårt det är slippa undan underminerande pedagogiska metoder. Staten New York satsade mycket pengar på att få bättre läsinlärning, ändå sipprade de felaktiga metoderna in och tog över: Did New York blow $10 million on reading instruction that doesn’t work?
Även denna utmärkta svenska text publicerades, om hur angeläget det är att nu när Liberalerna satsar på evidensbaserade metoder - att oppositionen inte opponerar mot det slentrianmässig: Mer faktakunskap i skolan är inte högerpolitik – varför är oppositionen så tyst?
Hatar du att få mail regelbundet? Jag gör det, stötta gärna mitt skrivande via swishnummer 1231734409. Gudarna ska veta att det behövs.
