Den här texten är så bra och den sätter ord på en uppfostran som jag också försöker ge min son men som jag inte haft en sammanfattande beskrivning av, för jag har inte överblick på det sättet just nu. Mitt barn är åtta och det kommer nya grejer varje dag som man måste förhålla sig till.
Samtidigt har jag precis avslutat en lärarutbildning där en del teorier var bra, men mycket skavde, framför allt att man alltid ska anpassa undervisningen till varje barns behov - men inga texter öht om hur man lär barn ta ansvar för sitt eget lärande, och för varandra. Vad gäller barnens motivation sades det om och om igen att "barn alltid gör sitt bästa" och om de inte gör det så har man gjort fel som lärare, man har inte skapat rätt förutsättningar. Det skapar en lärarroll som är så självutplånande att ingen kan leva upp till den. Dessutom kan jag inte föreställa mig att den som hävdar att "barn alltid gör sitt bästa" har några verkliga minnen av att vara barn.
Hej Moa, tack för din kommentar. Jag tänker ibland på hur jag skulle förhålla mig till denna ideologi kring barn som jag har sett växa fram – om jag själv hade haft unga barn nu. Mina barn är 30, 27 och 23 och under deras barndom var det inte så här, som att barn inte var en del av vår kollektiva mänsklighet utan problem som behöver hanteras. Jag tror ärligt talat att det är svårare nu, att vara förälder och att vara lärare. Jag har också sett föräldrar jag trodde hade integritet dras med i denna ideologi, som om deras främsta känsla inför sina barn är att världen är skyldig dem något. Så barnen vill ha men samtidigt får de inte lära sig hur bra det känns att ge, att klara att vara pålitlig, ta ansvar, ha agens. Det blir också svårare att fostra sina barn som jag har gjort, om andra barn mer sällan är så – om allt blir konkurrens. Jag har försökt lära mina barn att göra det rätta, inte det som de tjänar mest själv på. Så försöker jag leva, även om det är svårt. Men om alla andra barn är ute efter att få? Så var det inte i mina barns klasser, gammaldags dygder och till och med uppoffring räknades där. Ofta tycker jag det bara är ord? Vad betyder ens ”barn alltid gör sitt bästa”? Jag gör typ aldrig mitt bästa? Vad är ens det? Och barn, som behöver socialiseras och som är explosioner av liv, vilja, fantasi – vad betyder det att de alltid skulle göra sitt bästa? De gör väl på många olika vis? Sitt bästa, sitt sämsta, sitt trevligaste, sitt värsta. Det är detta, som jag skriver om, som om de inte är människor utan pappfigurer? Samma med att anpassa efter varje barn? Hur vet man vad det skulle vara? Jag känner inte ens mig själv eller mina egna barn så väl. Som om läraren kan skanna av ett barn och veta: Så här är du och nu anpassar jag undervisningen till dig. Ofta blir det bara fördomsfullt. Jag möttes själv av fördomar av vissa lärare som barn på grund av min bakgrund. Jag tycker det är rätt jobbigt att skriva om det här, att klaga på folk men samtidigt ser jag dessa normer sprida sig och faktiskt underminera barns självkänsla – så jag blev glad för din kommentar.
Tack. Här kommer en, jag vet inte, kanske tramsig kommentar. Ytterligare ett tack för att du kallar barn barn. I min ungdom fick jag lära mig att människor får barn, medan djur får ungar. Alltför många slarvar precis som hon som aldrig har träffat en lat …
Tack! Ja, jag har funderat över det där? Är det en stockholmsgrej? Tycker många där kallar barn för "sin unge". Det har aldrig fallit sig naturligt för mig.
Haha, jag kallades lat så ofta som barn, mellan andra sämre anklagelser så är jag på inte-lat sidan. Jag är autistisk så har jag en rik inre värld som är osynlig förstås. Dessutom är jag konstnär och alla mina verk kompletteras först inom mig innan den första linjen ryms och det kravet oplanerad fritid. Det också ser som lathet ut. Att göra igenom är ofta den mest kreativa sak man kan göra ibland.
Jag förstår inte lathet. Ibland tror jag att det är bara en dom som vuxit fram ur puritanismen eller/och internaliserad kapitalism som alltid kräver produktivitet.
Jag tror nog snarare att människan är lat av samma anledningar som vi äter för mycket när vi har tillfälle. Vi har behövt all näring vi kan få, vi har behövt all vila vi kan få - så plötsligt lever vi i ett samhälle med överskott på mat och där vi sitter hela tiden. Plötsligt behöver vi mindre mat och röra på oss mer. Jag tycker varken det är fult eller fel att vara lat men jag vet att jag själv måste ha vissa rutiner för att överkomma ett visst motstånd.
Jo, men det har vi väl? Vila, koppla av, ta det lugnt, osv.
Men, min princip och min strävan är att få ut i ljuset det som är i skuggjaget. Det kanske helt enkelt är så att det finns några personer som inte är lata?
Men jag är lat, mina barn är lata, vi pratar om det ofta - ibland kan man unna sig det, ibland får man hitta strategier.
Jag gillar inte att förneka människors mörker och dåliga sidor - för det är att förneka människan hennes mäsnklighet. För då verkar det bortom oss. Jag vet inte om du är bekant med Jungs teorier om skuggjaget? Men det är så jag uppfattar dessa föreläsares verkan - in med allt i skuggjaget. Som kvinnan jag nämner i texten, det räcker att någon frågar henne något - så blockar hon på sociala medier. Hon ska vara hyllad, allt ska uppfattas som ljust och när sådant beteende blir storskaligt så blir det toxiskt.
Den här texten är så bra och den sätter ord på en uppfostran som jag också försöker ge min son men som jag inte haft en sammanfattande beskrivning av, för jag har inte överblick på det sättet just nu. Mitt barn är åtta och det kommer nya grejer varje dag som man måste förhålla sig till.
Samtidigt har jag precis avslutat en lärarutbildning där en del teorier var bra, men mycket skavde, framför allt att man alltid ska anpassa undervisningen till varje barns behov - men inga texter öht om hur man lär barn ta ansvar för sitt eget lärande, och för varandra. Vad gäller barnens motivation sades det om och om igen att "barn alltid gör sitt bästa" och om de inte gör det så har man gjort fel som lärare, man har inte skapat rätt förutsättningar. Det skapar en lärarroll som är så självutplånande att ingen kan leva upp till den. Dessutom kan jag inte föreställa mig att den som hävdar att "barn alltid gör sitt bästa" har några verkliga minnen av att vara barn.
Hej Moa, tack för din kommentar. Jag tänker ibland på hur jag skulle förhålla mig till denna ideologi kring barn som jag har sett växa fram – om jag själv hade haft unga barn nu. Mina barn är 30, 27 och 23 och under deras barndom var det inte så här, som att barn inte var en del av vår kollektiva mänsklighet utan problem som behöver hanteras. Jag tror ärligt talat att det är svårare nu, att vara förälder och att vara lärare. Jag har också sett föräldrar jag trodde hade integritet dras med i denna ideologi, som om deras främsta känsla inför sina barn är att världen är skyldig dem något. Så barnen vill ha men samtidigt får de inte lära sig hur bra det känns att ge, att klara att vara pålitlig, ta ansvar, ha agens. Det blir också svårare att fostra sina barn som jag har gjort, om andra barn mer sällan är så – om allt blir konkurrens. Jag har försökt lära mina barn att göra det rätta, inte det som de tjänar mest själv på. Så försöker jag leva, även om det är svårt. Men om alla andra barn är ute efter att få? Så var det inte i mina barns klasser, gammaldags dygder och till och med uppoffring räknades där. Ofta tycker jag det bara är ord? Vad betyder ens ”barn alltid gör sitt bästa”? Jag gör typ aldrig mitt bästa? Vad är ens det? Och barn, som behöver socialiseras och som är explosioner av liv, vilja, fantasi – vad betyder det att de alltid skulle göra sitt bästa? De gör väl på många olika vis? Sitt bästa, sitt sämsta, sitt trevligaste, sitt värsta. Det är detta, som jag skriver om, som om de inte är människor utan pappfigurer? Samma med att anpassa efter varje barn? Hur vet man vad det skulle vara? Jag känner inte ens mig själv eller mina egna barn så väl. Som om läraren kan skanna av ett barn och veta: Så här är du och nu anpassar jag undervisningen till dig. Ofta blir det bara fördomsfullt. Jag möttes själv av fördomar av vissa lärare som barn på grund av min bakgrund. Jag tycker det är rätt jobbigt att skriva om det här, att klaga på folk men samtidigt ser jag dessa normer sprida sig och faktiskt underminera barns självkänsla – så jag blev glad för din kommentar.
Mycket läsvärt, tack!
Tack, Aron!
Tack. Här kommer en, jag vet inte, kanske tramsig kommentar. Ytterligare ett tack för att du kallar barn barn. I min ungdom fick jag lära mig att människor får barn, medan djur får ungar. Alltför många slarvar precis som hon som aldrig har träffat en lat …
Tack! Ja, jag har funderat över det där? Är det en stockholmsgrej? Tycker många där kallar barn för "sin unge". Det har aldrig fallit sig naturligt för mig.
Haha, jag kallades lat så ofta som barn, mellan andra sämre anklagelser så är jag på inte-lat sidan. Jag är autistisk så har jag en rik inre värld som är osynlig förstås. Dessutom är jag konstnär och alla mina verk kompletteras först inom mig innan den första linjen ryms och det kravet oplanerad fritid. Det också ser som lathet ut. Att göra igenom är ofta den mest kreativa sak man kan göra ibland.
Jag förstår inte lathet. Ibland tror jag att det är bara en dom som vuxit fram ur puritanismen eller/och internaliserad kapitalism som alltid kräver produktivitet.
Jag tror nog snarare att människan är lat av samma anledningar som vi äter för mycket när vi har tillfälle. Vi har behövt all näring vi kan få, vi har behövt all vila vi kan få - så plötsligt lever vi i ett samhälle med överskott på mat och där vi sitter hela tiden. Plötsligt behöver vi mindre mat och röra på oss mer. Jag tycker varken det är fult eller fel att vara lat men jag vet att jag själv måste ha vissa rutiner för att överkomma ett visst motstånd.
Ja, du har en poäng. Men är det inte ett laddat ord kanske?
Lat eller lättja?
Båda två. Begreppet. Har vi inte ett ord som beskriver energisparande beteende i däggdjur som bär inga domar?
Jo, men det har vi väl? Vila, koppla av, ta det lugnt, osv.
Men, min princip och min strävan är att få ut i ljuset det som är i skuggjaget. Det kanske helt enkelt är så att det finns några personer som inte är lata?
Men jag är lat, mina barn är lata, vi pratar om det ofta - ibland kan man unna sig det, ibland får man hitta strategier.
Jag gillar inte att förneka människors mörker och dåliga sidor - för det är att förneka människan hennes mäsnklighet. För då verkar det bortom oss. Jag vet inte om du är bekant med Jungs teorier om skuggjaget? Men det är så jag uppfattar dessa föreläsares verkan - in med allt i skuggjaget. Som kvinnan jag nämner i texten, det räcker att någon frågar henne något - så blockar hon på sociala medier. Hon ska vara hyllad, allt ska uppfattas som ljust och när sådant beteende blir storskaligt så blir det toxiskt.