I Sverige finns en industri som riskerar att göra barn svagare än de behöver vara

- helt kort om det

Barn har världar av ljus och mörker inom sig, de har världar av råhet och kärlek inom sig, de har världar av lögn och sanning inom sig. Liksom vi vuxna, de är nämligen människor liksom vi vuxna. Från filmen “Stand by me”.

Akta dig för det irrationella hur förföriskt det än verkar. Undvik det transcendenta och alla som uppmanar dig att underordna eller utplåna dig själv. Misstro medlidande; prioritera värdighet både för dig själv och för andra. Var inte rädd för att bli betraktad som arrogant eller självisk. Föreställ dig alla experter som om de vore däggdjur. Var aldrig en åskådare till orättvisa eller dumhet. Sök upp argument och meningsutbyte för deras egen skull; graven erbjuder gott om tid för tystnad. Hys misstankar mot dina drivkrafter och dina ursäkter. Lev inte för andra mer än du skulle förvänta dig att andra ska leva för dig.

Ur “Letters to a Young Contrarian” av Christopher Hitchens

✶✶✶✶✶

Jag gjorde en runda bland barn-föreläsar-konton på sociala medier. De metoder som förespråkas är sådana som gör barn antisociala och icke-resilienta – som låser fast barn i sina oförmågor. Rätt mycket en nedvärderande och deterministisk syn på barn. Man vill ha barn i den positionen eftersom varan man säljer är att man kan bota det.

Men ofta handlar det bara om att inbilla barnet att det inte behöver anstränga sig, att ta barnet från sig självt - hellre än att hjälpa det till självkännedom. Det handlar om vuxnas behov av att tycka synd om och att få hjälpa. Det är också, misstänker jag, någon sorts vård av föreläsarens eget inre barn?

Även ressentiment är i spel; man vill inte att folk omkring en ska klara sig bra eftersom det är ett hot om konkurrens och såklart pengar – olyckliga-barn-influerare är en industri. Att lära ett barn att det inte klarar att fokusera, vistas i grupp, att det aldrig är barnets fel att det misslyckas i gemenskaper – det är att lägga grunden för ett liv i utanförskap. Mycket riktigt tycks också barn omkring dessa föreläsare må dåligt och ha det svårt med sina relationer – således bekräftas det att de och deras tjänster behövs. En av många paradoxer är att medan till exempel lärare ska vara relationella på exakt samma vis får inga krav ställas på barnets beteende.

Det är motsatsen till den stoicism, resiliens och generositet som jag har försökt fostra mina barn till. Jag har försökt fostra dem så eftersom vi är en släkt av enstöringar och misantroper och vi måste lära oss att vara kollektiva. Att göra det betyder inte att man ska göra våld på sin personlighet men att man ska försöka ta ansvar för sitt liv. (Jag är själv dålig på detta så jag vet kostnaden för att inte klara det.) Barn ska få hjälp att långsamt växa in i ett sådant ansvar. För, man utvecklar inte självrespekt förrän man vill ta ansvar för sig själv och självrespekt är grunden till mycket gott i livet. Som Didion säger ↓

Citatet är från en text Didion skrev 1961, som har titeln “Self-respect, its source, its power”.

Kolla nedan till exempel, det är en av Sveriges största föreläsare om barns självkänsla. Vad hon påstår är genomgående ytligt, humorlöst, toxiskt LinkedIn-språk som är generiskt och blint för de ljusa/mörka, vilda/galna, storartade/originella personligheter barn har – till och med mer ofta än vuxna.

Det måste bero på att hon är fast i sitt eget narrativ om hur barn är? Jag har aldrig träffat ett barn som inte har fötts med egenskapen lättja, i någon utsträckning, och tur är väl det.

Givetvis är barn lata, liksom alla vuxna är lata, det ligger i människans natur att vara lat. Människan måste ofta överkomma motståndet mot ansträngning. Tyvärr gäller det särskilt mig och även sådant jag har lust att göra. Vad man gör när man säger att barn aldrig är lata – är att man lär dem att det är farligt att betrakta sitt mörker och erkänna sina dåliga sidor, man inspirerar dem till att bortse från och förneka dessa trots att det är fullkomligt normalt att vara lat. När man gör det lägger man all kraft och all makt över livet utanför barnet självt. Man lär barnet att livet det är något som drabbar dig. Och det gör det, men ett öde påverkas också av vem du själv är. Ditt liv uppstår i samarbete med dig själv i olika grad vid olika händelser och känslan av att ha inflytande, om än alla människor igen och igen misslyckas med att navigera sig, utvecklar självmedvetande som ger metaperspektiv på jaget.

I stället för att lära barn att barnets svagheter är normala och att det oftast inte är någon fara med sådana - man får göra sitt bästa för att hantera dem, byter man det mot terapi-snack: Du är inte lat, du är utbränd, överansträngd, du vill bara inte göra det här och det är fel att du ska behöva – du är ett offer.

Barn kan vara överansträngda, barn kan vara i en dålig miljö och offer för sin omgivning, men alla människor kan också vara lata. Jag har haft barn både som behöver pushas och barn som man behöver få att inte anstränga sig för mycket. Alla barn, faktiskt, är båda.

Er, Jenny