Ett helt normalt inlägg i den konstiga litteraturdebatten

Dulcie Deamer, stilförebild för lagom självupptagna författare.

God eftermiddag. Vilket fullkomligt underbart väder! här i Skåne i alla fall. Det är milt, det är mörkt, det är blåsigt och det är den där doften av ruttna löv (som märks mer när det blåser) och som jag råkar älska.

Nå, nog om det, detta är ett inlägg i debatten angående om författare och skribenter är för självupptagna eller inte som inleddes av Mikaela Blomqvists här.

Här kommer en anekdot: Jag såg en bekant i sociala medier som självrättfärdigt meddelade att hen inte läser texter med ordet ”jag” i – och jag känner dessutom till en skribent som vägrar skriva texter med ordet ”jag” i. En skribent och en läsare perfekta för varandra? En match made in heaven, kan man tycka? Nej, just dessa två skulle förmodligen inte stå ut med varandra. För det första är ingen av dem särskilt intresserad av text och för det andra är de några av de mest självupptagna personer jag känner till och självupptagna personer som inte vet att de är det gillar oftast inte andra självupptagna av naturliga skäl.

Bekantingen, är min analys, står inte ut att läsa texter med ”jag” i för hen är så besatt av sig själv att alla andra jag betraktas som ett hot. Och med skribenten är min analys att hen är så självupptagen att hen undviker ordet jag eftersom hen instinktivt vill dölja sin självupptagenhet. Lite som fenomenet i amerikanska fängelser; ju mer kristen någon säger sig vara desto värre brott är den dömd för – man anlägger en front.

För, det är svårare än så i den här världen; självupptagna författare som skriver om sig själv kan åstadkomma inbjudande, bra, och generös text och tvärtom. Man vet inte, man kan inte anlägga den sortens normer på litteratur för att avgöra kvalitet. Och det är definitivt inte ordet jag eller om någon skriver om egna upplevelser som gör en text egocentrisk. En text nedlusad med JAG kan vara allmänmänsklig och en text utan varken diktjag eller författarens erfarenheter kan vara egocentrisk och endera av dessa texterna kan vara bra eller dålig.

(Språk lånar sig för övrigt till vad som helst.)

När jag studerade Konstvetenskap tyckte en lärare att jag inte skulle skriva ”jag” i texter utan menade att det rätta sättet att skriva var att låta det retoriskt framstå som om det var en vedertagen sak och inte min egna analys, som jag förde fram.  

Men jag fick ångest av det där. Somligt man skriver är vedertaget men både när jag skriver kritik eller saluför andra åsikter – om det är min analys vill jag att det ska framgå: Jag tycker så här och du kanske tycker något annat? Det blir hederligare, ett ärligare samtal, låtsad tvärsäkerhet är inte bra för sanningssökande.

I alla fall har den här litteraturdebatten gett mig känslan av att ingen förstår eller bryr sig om bra text längre utan allt är diskurs; saker ska omfamnas eller dömas utifrån form eller genre. Det bedömningssättet är förresten kusin till idéen om att döma verk efter deras moraliska halt. Camus råkade ut för det med Främlingen, eftersom diktjaget var en dålig människa (det är inte så jag ser på Meursault) var boken dålig.

Som om innehåll och kvalitet inte existerar?

Ha en fin höstkväll, vi ska äta tacos.

Jenny