”Överallt där det finns en härskande klass bestäms moralen i ett land till stor del av klassens intressen och dess känsla av överlägsenhet.”
John Stuart Mill i “Om friheten”, från 1859.
❀❀❀❀❀
Det är obegripligt för mig att någon ser sig omkring i världen och tänker att vad som behövs här är fler människor. Men så är jag förstås inte välfärdsentreprenör som ser barn som kundunderlag.
Bijan Fahimi, koncernchef för Tellusgruppen AB, som driver förskolor och skolor, publicerade under rubriken ”Regeringen måste agera kraftfullare för att stärka barnafödandet” en beställningslista angående vad politiker behöver göra för att Tellusgruppens kritiserade verksamheter inte ska gå i konkurs.
Det föds nämligen för få barn. Men, för få för vad?
För få för att upprätthålla civilisationen? Elon Musk skrev på X att ”A collapsing birth rate is the biggest danger civilization faces by far”. För få för att upprätthålla ekonomin? Socialminister Jakob Forssmed varnar för att fallande födelsetal kan innebära fallande BNP och har tillsatt en utredning om varför inte fler vill ha barn. För få för att upprätthålla välfärden? Till exempel ekonomihistoriker Tony Johansson har varnat för det.
Men det stämmer inte. Graden av civilisation har mer att göra med hur vi som finns lever än att det ska finnas fler som lever, dessutom ÄR vi fler än någonsin! År 1800 beräknas det ha existerat en miljard människor, idag är vi över åtta miljarder och många tror att det är lågt räknat. I Sverige, under samma tidsperiod, har vi gått från cirka 2,35 miljoner till dagens 10,56 miljoner svenskar.
Visst, sedan ett tag faller födelsetalen: Världen generellt ligger strax över den nivå av födda barn per kvinna som behövs för populationsstabilitet men i den rika världen ligger vi strax under. Av någon anledning betraktas det som illavarslande och gåtfullt? Men barn föds när det inte går att förhindra och när de behövs. I jordbrukssamhället var barn en tillgång, nu lever vi i mejlsamhället där barn är en dyr och krävande, om än givande, hobby.
Och det var väl detta vi kämpade för? Vi kämpade för familjeplanering, för att utplåna religiös fundamentalism och för att kvinnor ska ha rätt till sina kroppar; oavsett var i världen dessa goda ting sammanfaller är mönstret att det föds cirka 1–2 barn per kvinna.
Så här skriver biologen Edward O. Wilson, i boken ”Livets framtid”, om att kvinnor som får det bättre väljer att skaffa färre barn:
Kvinnornas sociala och ekonomiska frigörelse resulterar i färre barn. Att kvinnorna nu väljer ett minskat barnafödande kan ses som en lycklig, nästan mirakulös gåva till kommande släkten. Det kunde ha gått tvärtom: när kvinnorna blev mer välbeställda och mindre hårt bundna kunde de i stället ha valt att sätta flera barn till världen. Men de föredrog ett mindre antal friskare och bättre fostrade och utbildade barn framför en större familj. På samma gång valde de bättre och tryggare liv för sig själva. Tendensen verkar vara mycket utbredd, om inte universell. Dess betydelse kan inte överskattas. Samhällskommentatorer hävdar ofta att mänskligheten hotas av sina egna instinkter, som tribalism, aggressivitet och personlig snikenhet. Framtidens demografer kommer nog att påpeka att mänskligheten å andra sidan räddades av denna enda egenhet i modersinstinkten.
Och, skulle jag vilja lägga till, fadersinstinkten. När fäder tar hand om barn tycks även de nöja sig med 1-2 sådana. I ett välfärdssamhälle med generellt färre födda kan man hoppas att barn från stora familjer klarar sig bättre eftersom stöd och utrymme kan riktas åt deras håll.
BNP är ett kritiserat mått som knappast säger allt om hur enskilda individer har det. Och hallå?! Alla inser väl att det är ohållbart att göra människor till ett pyramidspel där fler hela tiden ska ersätta färre eftersom de färre (tidigare generationer) skapade sårbara samhällsstrukturer?
Ekonomihistoriker Tony Johansson argumenterade i en intervju i Dagens Arena för att vi måste ha mer invandring för att klara välfärden. Socialdemokraten Johan Enfeldt svarade honom att befolkningen i arbetsför ålder kommer att öka från 51,9 procent 2024 till 52,8 procent 2030, år 2050 är vi uppe i 54,3 procent, enligt SCB:s befolkningsprognos.
Vi har nästan trettio procents ungdomsarbetslöshet, kan inte de utbildas för omsorgsyrken? Kanske inte?
För när folk är utbildade lämnar de ofta yrket. Och där har vi krisen – utmaningen för välfärden – som Enfeldt påpekar: Den är illa organiserad.
Det finns en romantiserad bild av arbetskraftsinvandring som är att utbildade från andra länder bringar kunskap som saknas i Sverige. Visst, det förekommer men sanningen är att den globala arbetsmarknaden är omättlig på folk och vill kunna välja de som passar företagen bäst och inte sällan är det de som är så lydiga, billiga och effektiva som möjligt och som kan bytas ut när de inte längre är det.
Vad som aktualiseras med sjunkande födelsetal är den gamla vanliga konflikten mellan över- och arbetarklassens behov. Överklassen vinner på att medborgare är sårbara och konkurrensutsatta; att de säljer sin arbetskraft så billigt som möjligt men att de samtidigt måste konsumera bostäder och mat så dyrt som möjligt – så att pengar går tillbaka till den ägande klassen. För det krävs arbetslöshet och bostadsbrist vilket i sin tur kräver ett överskott på folk.
Medborgarnas intresse är tvärtom. De vill få så mycket betalt för sitt arbete som möjligt men att nödvändig konsumtion ska vara så billig som möjlig och det blir enklare verklighet med en brist på folk.
Kapitalism i sin sunda form är ”bara” frihet. Bagaren som bakar mer bröd än hen kan äta har rätt att sälja brödet vidare och få tillbaka värdet av sitt arbete. Men den ägande klassen består numera av räntiärer, kompiskapitalister, välfärdsentreprenörer, kriminella och bedragare – de som vill komma åt värden de inte har bidragit till, och det förstärker klasskonflikten.
Det är inget fel med att arbeta och konsumera, felet uppstår när människan reduceras till dessa roller och blir medel för ekonomin hellre än ekonomin medel för henne.
Min dotter hade turen att födas 1997 – den minsta årskullen sedan 1970-talet och snart föddes det åter fler så man hann aldrig skala ner. De var sjutton elever i hennes grundskoleklass, var än hon kom var det dimensionerat för fler och jag tror att hennes barn- och ungdom, i det avseendet, blev ovanligt stressfri.
Fenomenet är känt. Efter svarta dödens decimering av befolkningen förändras maktbalansen eftersom det fanns färre arbetare, bönderna gjorde uppror, feodalsystemet vacklade, lönerna steg och innovationen sköt i höjden.
Liknande skedde efter 1900-talets världskrig, det blev ont om män; kvinnor tog jobb, började tjäna pengar och fick mer makt över sina liv.
Om vi blir färre utan tragedier är det bra: ”Det inte är tydligt att dagens nivåer av barnafödande i Sverige kommer att få samhällsekonomiskt negativa konsekvenser”, sade demografen Martin Kolk till SVT. Tvärtom: ”de utmaningar som Sverige mött de senaste 20 åren har ofta varit relaterade till befolkningstillväxt”, påpekade han.
De som föds de föds och hellre än att försöka påverka antalet borde politiken ha som mål att se till att de som kommer till planeten ges chans till goda liv. Hur länge har vi inte vetat att det ekonomiska systemet måste bli mer hållbart? Att vi behöver bli mer nationellt självförsörjande på mat och energi, värna lokala och mindre företag, ta hänsyn till naturen och till allt som fordras för att människor ska vara friska och välfungerande.
Vi hade haft en chans att göra upp med det ekonomiska system som bygger på att kunna pressa in det så kallade verklighetens folk i den globala ekonomins pengaflöden.
Men, knappast va? Det nuvarande ekonomiska systemet bygger på arbetslöshet och brist på bostäder.
Nyss meddelade arbetsmarknadsministern Johan Britz att han vill gå emot Tidö-regeringen och öka arbetskraftsinvandringen, vilket Svenskt Näringslivs vice vd Karin Johansson kallar klarsynt. Numera hatar politiker tanken på asylsökande och flyktingar så vad Sverige och andra nyliberala länder kommer att försöka göra är att rekrytera den utbildade medelklassen i fattigare länder. Men arbetslösheten bland svenska akademiker är hög och det är innan AI-revolutionen.
Människan har överskridit biomassan för alla stora landdäggdjur som någonsin har levat hundra gånger om, sedan länge, men det duger inte när välfärdsentreprenörer ska ha brukare. Kampen om narrativet kring att det föds färre barn är en kamp mellan ekologi och ekonomi, mellan klasser, mellan de få och de många, mellan matriarkala och patriarkala krafter (men inte mellan män och kvinnor).
Minskade födelsetal hade kunnat vara en chans, ingen kris, om vi hade klarat att ta den.
Jenny Maria Nilsson
Tack för denna text!
Någon, minns ej vem, sa angående detta ämne ”kvinnor vill ge barn de bästa möjligheterna, och just DÄRFÖR väljer de att inte föda några.” Att fokusera på att vara fler trygga vuxna till de barn som redan fötts, det resonerade mycket med mig 💜
Tack för en givande text! Man kan också tillägga att föreställningen om att vi historiskt sett föder färre barn än någonsin, är ett relativt och ganska problematiskt uttalande. Barnafödandet per familj började sjunka redan under 1800-talet. Idén att det varit normalt att få 15 barn per familj och liknande är en efterhands-konstruktion. Likaså var babyboomen en anomali ur ett historiskt perspektiv.
Det ska bli intressant att följa utvecklingen i Kina och Japan de kommande decennierna. Där har ju den demografiska kullerbyttan redan börjat, utan att det drabbat någon av ekonomierna negativt (om man nu ska använda den trubbiga måttstocken).
Intressant är även att födelsetalen bland invandrare sjunker efter bara en generation i Sverige (och andra Västländer). Globalt sett är Afrika den enda kontinent med befolkningstillväxt, men det lär också mattas av de kommande decennierna.