Vilka får man döda?
Då har jag stapplat mig in i 2024 och klarat mig till slutet av januari till och med. Gud ske pris! Grattis till mig för det och alla andra som tagit sig hit. Ett nytt år ligger framför oss med mörka händelser vi ännu inte vet vilka de är och ljusa händelser vi vet likaledes noll om.
Låt mig oblygt inleda med ett citat ur min essä-bok om Albert Camus, angående journalistiska ideal.
Frihet, menar Camus, är den kritiska pressens bärande princip. Oberoende från partier och andra särintressen är nödvändigt, en inte ovanlig åsikt i ett demokratiskt land, men Camus var mer radikal än så: ingen särskild inriktning, politisk, religiös eller ideologisk, skulle råda. Journalisternas trohet ska stå till moral, heder och sanning, en nödvändighet för att uppfylla nästa avgörande princip på författarens lista: journalisterna ska se sig som en del av folket, en del av dem som riskerar att manipuleras, inte de som manipulerar. Dock inte vilken del som helst; redan under tiden på Alger Républicain definierade Camus journalister som en bildad elit i folkets tjänst. Nyheter utan analys skulle undvikas och att informera väl var bättre än att informera snabbt. ”En dagtilldaghistoriker” kallade han den skrivande – en solidarisk, folkbildande ögonblickshistoriker med personligt ansvar för varje ord hon eller han skriver.
Camus har rätt. Särskilt det där om att journalister ska vara på deras sida som riskerar att manipuleras – inte på manipulatörernas sida, är ständigt aktuellt. Men vad är vad? Det är inte alltid lätt att veta i nuet men förmodligen har fler än någonsin betalt för att manipulera och möjlighet att göra det och jag vill gärna försöka vara min egen lilla motståndsrörelse mot det och ni som läser och prenumererar på Sfären gör det möjligt. Hjälp gärna min motståndsrörelse genom att bli betalande prenumerant, det kostar cirka en femtiolapp i månaden.
Nog om det, vi inleder 2024 med att definiera vilka det är moraliskt rätt att döda.
För cirka tio år sedan såg jag en revolutionsromantiker på teve, en man obekymrad över att människoliv skulle gå åt i den våldsamma konflikt som diskuterades. Han satte en ära i att stå över sådant: Kampen behövdes och revolutionen kräver sina offer.
Det är sällan, tänkte jag, man ser en så flagrant revolutionär i kontexten av ett svenskt debattprogram, som detta var, om ett inbördeskrig långt bort. Han är som en karaktär i en bok, tänkte jag också, och kände mig äcklad men även lite upplivad? Det är något lockande med de kompromisslösa men, beroende på vad kompromisslösheten gäller, ser jag dem hellre i böcker än i verkligheten.
Robert Dubreuilh finns i en bok och i verkligheten. Dubreuilh är en karaktär i Simone de Beauvoirs bok Mandarinerna som löst tecknades efter verklighetens Jean-Paul Sartre, och Roberts maka Anne Dubreuilh bygger på de Beauvoir själv. Anne vill tillsammans med Henri Perron, som lånat drag av verklighetens Albert Camus, att tidningen de alla tre arbetar på ska fördöma Sovjets mördande av det egna folket.
Men, inser Anne, Robert kommer bara att ursäkta dödandet med att man inte kan göra omelett utan att knäcka några ägg; ett favorit-citat för revolutionsromantiker sedan 1700-talet. Det blir ingen omelett tänker Anne, bara en massa ägg som ligger och ruttnar.
Mandarinerna ges ut 1954 och är de Beauvoirs roman-reaktion på andra världskriget, hennes sådan bok där hon sätter ord på vad som genomlevts. Camus skrev också en sådan bok: Den revolterande människan, som kommer på franska 1957. Det är en essäbok, inte en roman som de Beauvoirs, men båda är delvis en uppgörelse med revolutionsromantiker.
Camus menar att mänskligheten är fast i att växla mellan att vara offer och bödel och ibland är folk båda på samma gång och en anledning till det är att vi inte förstår vilka man får döda, moraliskt; vilka man får hämnas på. Och Camus menar att den enda äkta revolten som leder till frihet är den som begränsar sig, som är exakt i sina mått. I Den revolterande människan utvinner Camus en måttenhet för den sanna revolten och han använder sig av den ryske socialisten Ivan Kaliajev. Kaliajev dör 1905, samma år som storfursten Sergej Alexandrovitj av Ryssland, och det är ingen slump – Kaliajev mördar Alexandrovitj och avrättas därefter.
Kan revolten vara oskyldig? Ja, skulle Camus säga, till och med våldet kan det. Storfursten av Ryssland var en despot och hans uppdrag inom rysk militär gjorde honom personligt skyldig till rådande skräckvälde. Men Alexandrovitjs skuld spiller inte över på till exempel hans brorsbarn och därför låter Kaliajev dem leva; det attentat Kaliajev skulle ha utfört mot Alexandrovitj ställde Kaliajev vid ett första tillfälle in när han såg att storfurstens brorsbarn reste i den kalesch bomben skulle kastas mot. Det leder till bråk; Stepan, en annan medlem i terrorgruppen som Kaliajev tillhör, påpekar i grälet som blir efter det inställda brottet att det i den härskande klassen inte finns några oskyldiga – barnen är lika skyldiga som sin farbror. Så skildras det i pjäsen De rättfärdiga av Camus. Stepan är upprörd över att Kaliajev vägrat kasta bomben men Kaliajev svarar:
Jag har gått med på att döda för att störta despotismen. Men bakom det du säger ser jag en ny despotism hota, och om den någonsin får makten här, kommer den att göra mig till en mördare, när det är en rättskipare jag försöker vara.
Och annars? Annars är man bara en mördare, en pseudorevoltör, någon otrogen revolutionen men trogen sin blodtörst och sina maktanspråk. Många tror att de är rättsskipare och att de agerar i självförsvar men de är mördare.
Ni förstår vart jag vill komma. När en gräns har passerats är det svåra att enbart döda de som är direkt skyldiga till annat dödande men det är det enda moraliskt försvarbara. Hamas är mördare och apologetismen mot dem fyller mig med avsky, Netanyahus regering har rätt att döda Hamas men inte andra och definitivt inte palestinska barn – det är inte vedergällning utan mord.
Det är enkelt att vara revolutionsromantiker och det är populärt; man framstår som en passionerad rättsskipare som längtar efter rättvisa men om man inte bevarar måttet i revolten är man blott ännu en mördare.
Jenny Maria Nilsson