Vem äger Sveriges skolväsende?

Medborgarna som finansierar det eller några aktiebolagsägare?

Vem äger vårt skolväsende, det som barn och ungdomar i Sverige passerar? Riskkapitalister spridda över världen eller svenska folket? Svenska folket, naturligtvis – det är vi som betalar för det.

Varför beter sig då Statistiska centralbyrån (SCB) och Skolverket som om det är aktiebolag som äger skolväsendet? Det har försatt oss i en löjlig och avslöjande situation där Skolverket har sekretessklassat mer eller mindre all skolstatistik. Löjligt, då vårt marknadsbaserade skolsystem sålts in till oss under parollen valfrihet; elever och föräldrar ska kunna göra informerade val på en skolmarknad. Avslöjande, då valfrihet i själva verket alltid bara varit reklam för att manipulera oss till att tro att aktiebolag leder till bättre skolor.

Det som skett är att två sfärer med olika regel- och normsystem har krockat: Skattefinansierad skola är välfärd och transparens, aktiebolag är vinst och affärshemligheter.

En kedja av panikartade tolkningar sattes igång när Statens kommuner och regioner (SKR) begärde ut data om bland annat gymnasiets elevsammansättning, från SCB. Det sker varje år men nu hade SCB gjort en ny tolkning av begreppet ”ekonomisk information” utifrån en paragraf i offentlighets- och sekretesslagen (OSL) och plötsligt blev det ett brott att lämna ut statistik från kommuner med friskoleverksamhet. SKR överklagar SCB:s beslut till kammarrätten men denna ger SCB rätt. När TT rapporterar om domen citeras SCB angående orsakerna till sin nya praxis: ”På det fria skolvalets marknad får samtliga dessa uppgifter anses vara sådana som friskolorna konkurrerar med”. Uppgifterna, menar SCB, kan påverka ”potentiella elevers val av skola på ett sätt som leder till skada för en enskild friskola”.

Äh, ja? Det var det som var meningen, att elevernas val skulle påverka skolor?

I skenet av detta tolkar Skolverket de regler om likabehandling de har att förhålla sig till som att all statistik måste hemlighållas. Annars blir det orättvist mellan fristående och kommunala skolhuvudmän. (Spoiler: Det är det redan.) Skolminister Anna Ekström ber Skolverket och SCB komma med förslag på lösningar och i samband med det skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson: ”Det finns ingen som vill att betygsgenomsnitt hos fristående skolor ska vara hemliga”.

Jo, det är precis vad några vill och i kulisserna arbetar för. Koncernerna vill delge uppgifter på sina villkor, de vill göra reklam, och har delvis alltid kunnat det. Om du vill veta hur en skola faktiskt fungerar behöver du till exempel fördjupa dig i lönesättning, lärar- och skolledarrotation, sjukskrivningar, glädjebetyg, hur stor del av elevens skolpeng som går i vinst, du behöver kunna jämföra nationella prov på olika skolor och över tid. Du behöver alltså vara grävande journalist eller forskare. Varför är den nya sekretessklassningen dålig om den tidigare öppenheten mest varit en fasad? Därför att forskare, journalister och andra med tid till fördjupning inte heller får tillgång till datan.

Vad gör vi nu? Myndigheterna är oförberedda på vad som skett. Varken kritiker eller tillskyndare av skolvalsreformen luftade farhågor om att den skulle innebära att koncerner ägde skolor och att svensk skolpeng skulle användas till företagsexpansion internationellt. När regeringen Bildt röstade fram skolvalsreformen i riksdagen 1992 föregicks den av idylliska visioner där den nedläggningshotade byskolan togs över av lärarkåren, och pedagoger med en särskild hängivenhet för ett visst sätt att studera öppnade skola. Så försvaras bolagen fortfarande, man skjuter de idéburna stiftelseskolorna som en sköld framför sig.

Det finns ett hugg att göra, utrett av lagrådet och klart för tillämpning, mot den gordiska knuten av hemlig statistik: Att låta offentlighetsprincipen gälla alla skolhuvudmän. Då blir skolors dokument allmänna handlingar men det kanske viktigaste är att meddelarskydd kommer att råda för anställda och uppdragstagare, deras rättigheter stärks.

2015 var alla partier överens om att detta var en god idé men sedan dess har Centerpartiet ändrat sig. När deras utbildningspolitiska talesperson Fredrik Christensson och riksdagsledamot Niels Paarup-Petersen argumenterar emot offentlighetsprincipen, i tidskriften Skolvärlden, utnyttjas de idéburna skolorna skamlöst. Christensson och Paarup-Petersen skriver ”För det är inte de stora aktiebolagen som skulle få problem vid införande av offentlighetsprincipen, det är främst de små föräldrakooperativ och ideellt drivna skolorna”.

Håkan Wiclander, ordförande för Sveriges idéburna friskolor betackar sig för det ”stödet”. Skolan ägs av svenska folket, säger han, myndighetsutövning sker inom skolan och det är självklart att uppgifter måste vara offentliga. ”Att så inte längre är fallet, för att vi har släppt in privat kapital och affärstänkande i skolväsendet, är vansinnigt”, säger Wiclander. Här står striden, vem äger skolan? Svenskarna, menar Wiclander. Den del av skolväsendet han representerar ser sig som upphandlade av folket medan de vinstdrivande friskolorna ser sig som ägare till ”sin” del av skolväsendet.

Tack och lov för Hans Bergström, tänker jag ofta, han är för arrogant för att vara diskret angående det som pågår i kulisserna. Han är gift med Barbara Bergström som grundade IES; numera ägs skolan av riskkapital men paret äger ännu delar av bolaget. 2017 angriper han och Barbara Bergström skollagen i Dagens Industri, de menar att idén om att skolan ska vara likvärdig är en vänsterkonspiration som försämrar skolan och listar sådant de tycker ska förändras: slöjd och praktiska ämnen ska bort från schemat, obehöriga och utländska lärare ska kunna anställas.

Enligt aktiebolagslagen måste bolagen prioritera vinst såvida inte något annat är angivet i stadgarna och förslagen på Bergströms lista är sådana som skulle höja bolagsskolornas vinster. Varför bemöter inte politiker paret Bergström? Att svensk skola ska vara likvärdig är en av dess viktigaste principer, som delas brett av svenska politiker, varför tycker Bergströms att de ska bestämma om det? Eller om vi ska ha slöjd? För – de tycker inte svenska skolan tillhör svenska folket.

När Hans Bergström debatterar om varför offentlighetsprincipen inte ska gälla i friskolor är det ägarfrågan han utgår från (Dagens industri 15/7). Offentlighetsprincipen, menar han, är inte ett sätt för svenska folket att få inblick i verksamheten vi betalar för utan ett slugt sätt för regeringen att annektera det privata näringslivet. Bergström skriver i Dagens industri: ”hela näringslivet, liksom det fria föreningslivet, har anledning till vaksamhet inför ett tänkande som inkorporerar allt i staten”. Det råkar bara vara så att politikerna börjar med bolag som IES, menar han.

Insyn i skattefinansierad skola är ett försök att erövra allt privat ägande? Ingen blygsam konspiration, precis!

En som liberalen Lars Leijonborg har börjat upprepa, i Dagens industri pratar han om offentlighetsprincipens smittoeffekter. Leijonborg var ordförande i Friskolekommittén där överenskommelsen om införandet av offentlighetsprincipen förhandlades fram. Nu har både han och Annie Lööf ändrat sig om offentlighetsprincipen i skolan, också de tycks betrakta den som början till stöld av bolag.

Bergström vill skifta perspektiven. Han vill inbilla oss att skattefinansierad skolverksamhet inte ska betraktas som något vi har rätt till insyn i mer än vi har i bolag som inte drivs av skolpeng. Bolagsskolorna tycks få som de vill, offentlighetsprincipen ligger inte längre på bordet.

Sedan 1992 har vi arbetat oss fram till denna strid: Vem äger skolan? Skolmarknadens aktörer ligger oftast långt före lagstiftare och myndigheter, först kuppades skolvalsreformen in och nu förstärks deras ägarstatus. Om myndigheter och politiker går på bolagens linje och beter sig som om vi inte har någon särskild rätt till insyn i det skolväsende vi betalar för, förändrar det samhällskontraktet.

Sverige blir det första landet som betraktar skattefinansierad skola som en del av det privata näringslivet, hellre än en samhällsfunktion där makten utgår från oss.

Jenny Maria Nilsson