Vecka sju
- vad händer med var och ens geni?
Nämen, god fredag! Det är lördag efter stormen Otto, liksom alla normala människor älskar jag storm. Tänk om allt blåser bort? Jag är besatt av att börja om på nytt på grund av utifrånkommande krafter som ställer till det. Åtminstone i teorin, i fiktiv form – i verkligheten är det mindre kul.
Läser du detta i din inkorg, på din mail? Det känns märkligt att jag tar mig in i din mail, så privat? Jag gillar det inte, det är invasivt och jag har en romantisk idé om att man ska komma till saker hellre än att de ska söka upp en men det är som det är.
Hur har er vecka varit? Jag har till exempel, i veckan och idag, försökt skriva på en text om ChatGPT men jag har misslyckats. Jag vet vad jag vill ha sagt. Ni vet turingtestet? När en robot klarar att passera som människa bland människor? Faran är inte, i alla fall inte bara, att robotar klarar turingtestet utan att människor klarar robot-testet och blir mer av en robot bland robotar.
Individer av vår art har en benägenhet att bli robotlika och med informationsteknologin underkastar vi oss mallande, matriser och form mer än någonsin vilket riskerar att förtvina vår levandehet – var och ens geni.
Dels det, ville jag skriva om, dels diskrepansen mellan förhoppningar inför ny informationsteknik och vad den faktiskt innebär. Mönstret är att somlig teknik visserligen kommer till god användning men sällan sparas tid och pengar på det vis som en del föreställer sig.
Vad hände, varför misslyckades jag med skrivandet? Jo, i mina efterforskningar stötte jag på de indiska webbutvecklarnas värld och började misstänka att några av dem var robotar; alternativt människor som gjort robot-versioner av sig själva, botar som sköter all reklam och interaktion på internet också social sådan.
Så jag blev besatt av det där och har infiltrerat en av de indiska webbutvecklarnas familjer, via nätet, för att gå till botten med det hela. (Förlåt för ordvits, det var inte meningen, jag hatar ordvitsar med undantag för om de är lysande och originella.)
Mer då? Vecka sju har jag kokat benbuljong. Först hade jag märgben i ugnen ett tag, sen fick de koka hela dagen med random grönsaker jag hade i kylen och som sjöng på sista versen. De var kanske inte optimala? En massa rödlök? Speciell smak, på buljong? Nå, jag hatar att smaka av, jag vägrar helt enkelt. Smakar jag av tänker jag på de miljoner olika sätt en rätt går att laga till eller vad man kan ha i stället och gräset är alltid grönare på andra sidan. Hm, tänker jag, jag borde ha prövat det? Haft i det? Gjort så?
Strategin är i stället att utvärdera varje gång jag lagat något och sen anpassa till nästa gång efter det.
I lördags var jag på lokal, se nedan. Tredje person från vänster är en fenomenal person, twittrare bland annat, som jag träffade för första gången. Vecka sju twittrade hon: Tjejer älskar att dricka benbuljong mot barndomstrauma. Ja så är det, känner mig sedd.
Vecka sju träffade jag Marcus Larsson för första gången. Ni vet ena halvan av Tankesmedjan Balans, som gör ett större arbete angående problemen med välfärden än välfärdsfacken gör. Vi konstaterade att alla som gjort sig kända för att på något vis kämpa mot marknadsincitament inom välfärden, på pseudomarknader, de vi kunde komma på, är utbrända eller på gränsen till det.
