Varför skulle man gå till revolt?

Om det inte i jaget finns något oföränderligt att bevara?

Skoropadskis dotter finns på LinkedIn.

Varför skulle man gå till revolt, om det inte i jaget finns något oföränderligt att bevara? Det där är en mening ur ”Människans revolt” av Albert Camus, min favoritmening i boken faktiskt.

I över ett år, från och till, har jag skrivit ett förord (eller efterord?) till en nyutgivning av ”Människans revolt”, beställt av H:ströms förlag som ger ut boken i vår. Att skriva långt tar sån tid för mig, pinsamt lång tid, ge mig inte såna uppdrag! Åtminstone tog jag tillfället i akt och läste boken ordentligt igen, passade på att sätta mig bättre in i politiken från de åren och hur Camus förhöll sig till tidens politik.

Och äntligen fick jag påpeka att Camus ”filosofi” öppnar sig för en när man förstår att han skrev utifrån ett motstånd mot existentialism och inte tvärtom. 

Samma dag jag äntligen skickar texten till redaktör råkar sammanfalla med att Ryssland invaderar Ukraina.

Som ni vet skrev Camus ”Människans revolt” efter andra världskriget för att förstå sin tid och föra fram hypoteser utifrån insikter som tycks ha mognat fram under kriget.

Camus var en del av franska motståndsrörelsen, redaktör för deras hemliga tidning Combat, det skrev han typ aldrig om. Ibland tänker jag på hur Camus och Samuel Beckett (och så många andra motståndsmän- och kvinnor) lyckades ta med sig vad de gjorde i motståndsrörelsen till sin grav; bra på att tiga. Efter kriget gick Camus från eufori över att Frankrike befriades och kriget var över till desillusion då få tycktes ha lärt sig vad som behövde göras för att inte fascism igen skulle få fäste; Camus blev mer obönhörlig.

Vad är objektivitet annat än servilitet? skriver han i dagboken och inser att hans försök till välvilja kanske bara varit fjäsk? På ett sätt kommer jag aldrig mer att vara hövlig, skriver han och på ett annat ställe: Jag kan inte med säkerhet säga vilka av mina bevekelsegrunder som är de starkaste, men jag vet vilka av dem som förtjänar att följas upp. Och när jag ser tillbaka på mina verk ser jag att det undantagslöst är där jag saknade ett politiskt syfte som jag skrev livlösa böcker och förleddes till högtravande avsnitt, meningar utan mening, dekorativa adjektiv och humbug rent generellt.

Människans revolt är en undersökning och ett angrepp, Camus försöker sålla fram vilka mänskliga attityder som är i spel för att saker ska leda till våld, lidande och helvete; han vill definiera revoltens essens som han menar är måttfullhet. Boken är ett försvarstal för revolten och en anklagelseakt mot pseudorevolten.

Ta Putin och Rysslands invasion av Ukraina, Putin vill låtsas att han revolterar eftersom Ukraina ”ockuperar” landområden han anser tillhör Ryssland. För all del, det är svårt att veta exakt vad Putin tror och vad han använder som ursäkt, men i det här fallet är det enkelt att avgöra att det handlar om attack och maktsökande och inte om revolt och befrielse.

Camus skriver: Den [revolten] har sina snobbar och betjänter, men erkänner dem inte som sina rätta arvtagare. Revolten självt vill alltså inte ha nåt att göra med nån som Putin. Putin är en snobb, en pseudorevoltör, och betjänterna är hans medlöpare. Människans revolt kan läsas som ett upprop mot fascister och deras betjänter, mot populister och opportunister och vad inom oss alla som gör att vi riskerar att bli betjänter till snobbar.

Så här beskriver fransmannen Jean Guéhenno betjänternas, förrädarnas, personlighet: de vars brist på karaktär, vars överskott på grandiositet, vars otålighet eller till och med vars överflöd av duktighet förvandlar dem till nya sofister som tjänar den etablerade makten, vulgära tjänare till de med större krafter än de själva. Träffsäkert eller hur? Guéhenno skrev det i sin dagbok ”Journal des années noires”, Dagbok från de svarta åren utgiven 1947, som Guéhenno förde under den tyska ockupationen.

Nu till bilden ovan, jag har haft den på min dator sedan anno dazumal, laddade ner den när jag sparade på fotografier där nån röker. Men röker nån? Nej, det där är väl inte ett rök-don utan en penna? Hetmannen (hur böjer man den titeln på svenska?) tycks ha en penna i handen? Skoropadski var Ukrainas ledare några år i början av 1900-talet, Hetmann var landets högsta militära titel.

I vår tid när vi har den konstiga extravärlden internet kollade jag upp hans släktlinje efter att jag hittat bilden och Skoropadskis dotter Olena Ott-Skoropadska levde ännu då, hon dog relativt nyss. Olena Ott-Skoropadska har döttrar, tvillingar, som är nyblivna pensionärer och bor i Zürich, jag fann en av dem på Linkedin, hon är nån sorts administratör. Bilden på LinkedIn på en nutida människa och bilden ovan på hennes morfar? Generationerna, tiden, förändras i halsbrytande fart, ändå märker man det inte från dag till dag? Krig känns omodernt, ändå dör människor hela tiden i dem även om det var ett tag sedan en nation invaderade en annan.  Man tycker inte 2022 är en sådan tid när ett land invaderar ett annat land men saker förändras fort.

Jag har lovat att aldrig bli en sån som ursäktar sig för att jag inte uppdaterar min blogg, finns det nåt mer tröttsamt? Men det var alltså texten kring ”Människans revolt” plus mitt vanliga jobb som tog all plats i lilla huvudet. Slänga ur sig saker på Twitter kan jag tydligen alltid men att formulera sammanhängande text är svårare.

Tyvärr är jag rätt slut och kommer snart ta ledigt nån månad, men inte än.

Trevlig söndag.