Mammas första klass, omkring 1950, på Skabersjöskolan, där jag själv också gick i skola.
Målet för grundskolan är inte miljoner olika saker utan först och främst bildning. Om det målet nås ger det förvisso också annat: livsmöjligheter, fostran och frihetlighet, socialt umgänge, en plats för barn att vara och så vidare men skolans mål är undervisning i grundläggande curriculum.
I den bok om svenska skolans digitalisering, som jag bidragit till, skriver jag:
“Vad är skolans uppgift? Att vara ett marknadstorg för allehanda kommers, en arena för edtech-industrin, en pseudomarknad för välfärdsentreprenörer och konsulter, en reklammöjlighet för kommuner, skolor och enskilda lärare, ett fritidshem där barn kan trivas medan föräldrarna är på sina arbeten, en institution som ordnar socialt stöd, en plats där pedagoger ansvarar för att identifiera och framkalla stor begåvning, en organisation som ska kickstarta ditt barns karriär, rangordna ditt barn och låta det knyta kontakter med andra i sin socialgrupp, ett ställe för beundran och curling av unga eller tvärtom ett ställe där man sätter barn på plats och så vidare.”
Skattefinansierad grundskola är inget av detta utan ett av oss organiserat “rum” där tidigare släktled via lärare och annan skolpersonal strävar efter att förmedla den grundläggande praktiska och teoretiska kunskap som efter prövning har ackumulerats inom olika fält.
Målet tycks mig ofta förskingrat, skolväsendet har allt mer präglats av vad jag kallar panikens epok, där fler jagar efter saker som inte har i skolan att göra. Skolan har blivit medel för diverse särintressen hellre än ett mål i sig. För att lämna panikens epok behöver vi navigera mot en era där skola och skolans institutioner och förvaltning kan upprätthålla integritet. En epok där skolan är en sammanhållen enhet som ärar sitt kunskaps- och utbildningsuppdrag – vad jag kallar monolitens epok.
Glad lördag, allihop.