Recension av Natalia Kazmierskas bok “Fuskarna”, beställd av och publicerad i ETC i en kortare version.
Djävulen finns som bekant i detaljerna. I Natalia Kazmierskas reportage-bok om skolan känner jag hur ansiktet, under läsning, drar sig samman i det där frynet man gör när något är vämjeligt. Vämjeligt, vämjeligt, vämjeligt, tänker jag, usch, tänker jag och känner hur överläppen dras mot näsan.
Inte för att inte alltihop är bekant. Fusket inom marknadsskolan är en följetong, Kazmierskas bok är typ ”worst cases” och kapitlen har ofta ursprung i Aftonbladet-reportage. Men detta är mer och djupare: smärtan i det; de drabbades röster, fuskarnas skamlöshet och underminerandet av elever, framtid och samhälle – serverat på ett tillgängligt språk i 22 kapitel. Usch, alltså.
Fortfarande, som generation X, kan jag chockas över att svenskt skolväsende blev en ”näringslivshub” för bedragare, charlataner och farliga personer rentav. Och så har det förblivit? Det är Påskö-staty-vibbar på att det inte ordnas upp.
”Fuskarna” är en politisk bok. Ta kapitlet ”När amo Alis dröm gick i kras – i uppgifterna som Kazmierska har samlat till det kapitlet, blir man varse hur bedrägerierna befäster ett utanförskap som sårbara elever hade kunnat undkomma om aktiebolagsskolor inte fanns. Skolföretagaren och imamen Bashir Ali fick tre års fängelse för grova ekobrott: ”Jag förväntade mig en medalj av kung Carl XVI Gustaf eller Victoria – inte Kumla”, säger han. Läsaren begriper, av Alis citat, att han är en religiös fundamentalist som anser sig stå över lagen.
Sådana har alltid funnits, MEN de ges inte alltid nationens välsignelse som välfärdsentreprenörer; självaste staten fixar legitimitet åt kriminella som lämpliga att ansvara för utbildning av kommande släkten. När lagens långa arm till sist når Bashir har han makt nog att etablera ett narrativ om att han åtalats inte för att han är en skurk utan för att svenska myndigheter krigar mot muslimer. Och i Rinkeby, den del av lokalsamhället som har begränsad kontakt med svensk media, där är Bashir Ali en hjälte – de tror på honom.
Han berövade barn en god utbildning och lärde dem att majoritetssamhället hatar dem. Och där har vi nyspråket Kazmierska avslöjar. Hur det låter: Invandrare ska integreras! Hur det är: Man betalar för skolor som alienerar dem från samhället.
”Det ofria skolvalet” heter ett annat kapitel och här beskrivs den mest vulgära politiska kampanj som sjösatts i Sverige. Svenskt näringsliv och de som skulle bli Tidö-regeringen fyllde sociala medier med att om vänstern vann valet skulle sosse-skolbyråkrater slita upp vita medelklass-flickor ur sina villa-sängar och bussa dem till förortsskolor där de skulle kallas hora hela dagarna.
Bussnings-kampanjen beror på vad man kallar målglidning. Skolvalsreformen skulle sovra fram en bättre skola – så blev det inte. Valfrihet, argumenterade man då, var något intrinsikalt gott och grunden för demokratin – men faktisk valfrihet urholkades med skolbolagen.
I ett kapitel beskriver Kazmierska hur Academedia försöker stämma skiten ur en tidigare anställd som vill öppna egen skola: Ska kunderna ha val?! Nä, fy?!
Nu och inför valet 2022, är taktiken att förtala kommunala skolor och därav bussningskampanjen som förmedlade att det enda som står mellan väluppfostrade svenska barn och kommunalt blatte-kaos är internationella riskkapitalbolag med säte i Dubai.
De exempel bussnings-kampanjen gav, som Kazmierska skriver om, var när skolområden slogs samman och ingen hänsyn togs till elevers socioekonomiska bakgrund. Idag vill rikare föräldrar ha sådan hänsyn och den efterfrågan upprätthåller skolvalet. Men marknadsskolan är kostnadsdrivande och årskullarna blir mindre så skolområden kommer att slås samman oavsett regering.
Medan reportage-delen i ”Fuskarna” är bra och angelägen är analysdelen svag och svajig. Kazmierskas förståelse och hennes beskrivning av hur det marknadsbaserade skolväsendet åter har gjort skolan hård är ytlig. Och hennes bruk av Ellen Keys pedagogiska idéer – bygger på just de vanföreställningar som vidmakthåller inte endast skolans yttre marknader (skolkoncernerna) utan också den inre marknaden (oseriös fortbildning).
Medan många känner till skolans yttre marknad, den som blev till med skolvalsreformen 1992 då aktiebolag fick börja driva skola i Sverige, är skolans inre marknad mer okänd. Skolans inre liv har de senaste 20 åren blivit en handelsplats där individer och företag kränger digitala verktyg, abonnemang, certifieringar, kurser och föreläsningar. Ibland flyger denna handel under begreppet fortbildning.
Bildade svenskar älskar Keys pedagogiska idéer och det är inte konstigt: frihet, respekt och kärlek – det är så vi gillar att se på oss själva och på hur våra barn ska ha det i skolan. Peje Emilsson, den moderata politiker som designade marknadsskolan och som sedan blev rik på sin egen koncern är en typisk svensk i det avseendet och Emilssons vandel som den beskrivs i boken är minst sagt osmickrande.
I essän ”The influence of Sweden’s free schools: from standardised to personalised education” skriver Emilsson om varför han startade Kunskapsskolan och varför den är framgångsrik: Pedagogiken har det enskilda barnet i centrum; skolning utifrån individuella behov, personlighet och elevens fallenhet. Kunskap förmedlas inte via katederundervisning utan genom mentorer som möjliggör reflektion, samtal och eftertanke.
Nej, den beskrivningen är hämtad ur Ellen Keys ”Barnets århundrade”. Key och Emilsson tycker samma.
Samma är också bådas förakt för det skolväsende de såg omkring sig: lärarna var okunniga, inriktade på att korvstoppa med fakta för att stöpa alla barn i korvform. Så har typ alla priviligierade tyckt så länge vi haft allmän skola.
Key föddes in i en rik, inflytelserik och intellektuell familj; hon var studiebegåvad och undervisades av privatlärare som förmodligen förläst sig på Rousseau – en underbar bildningsresa tog sin början. En hon önskade för alla barn och välsigne henne för det.
Problemet är att allmänfinansierad jämlik grundutbildning för hela generationer är något helt annat än skönandars ideal. Ellen Key är som någon som ser ut över en skolmatsal och häpet undrar: Varför äter de panerad fisk?! Varför äter de inte på noma?!” Eller, varför äter de inte vad deras håg står till?
Vi faller för högtravande floskler och psykologisering men sanningen är att de handelsföreningar som bekostade isoleringen av skolhus på 1800-talet förmodligen har gjort mer för svenskarnas bildning än Ellen Key. Och varför lyfts arbetarförfattarna sällan i pedagogiska sammanhang? De förstod sig på det goda med ”panerad fisk” och att tillräckligt mycket, till tillräckligt många, gav styrka i livet.
”Fuskarna” är en bladvändare, den ena idioten efter den andra som inte fattar hur svårt det är att driva skola; det är dårskap, populism och Dunning–Kruger-effekten i full sving.
Kazmierska rör sig genom en värld av moderna loungemöbler och sittpuffar (men inte slöjdsal eller idrottshall) det är lap tops och pilatesbollar och skolor där man kan hustla och hota sig till examen och höga betyg. Lärare råkar illa ut och har låg status, lärarrum har man sparat in på; var tredje lärare har blivit hotad, föräldrar men också rektorer detaljstyr och härskar och söndrar.
Hur i hela fridens namn – efter denna Golgatavandring i en självupptagen, girig, surrealistisk, nyliberal linkedIn-lingo-värld – drar författarens slutsatsen att skolan är för hård à la Bergmans Caligula? För all del har vinstdrivande skolor upptäckt att den individualiserade Key-pedagogiken inte är såååå lönsam och försöker sälja in mer disciplinerad skola men kund- och vinstperspektivet trumfar alltjämt.
Kazmierska tycks sortera in all ordning under kategorin ”tukt av barn”. Men det är skillnad att ”teach to the test” för att utvinna höga meritvärden, glädjebetyg och reklam för sin skola OCH att ge lille Sven ett vederhäftigt prov så att läraren vet att han kan läsa. Det är skillnad på att malla elever som små fotsoldater som kan stå i led åtminstone på bild, under en låtsas-vapensköld, och att i ett klassrum upprätthålla den hänsyn som behöver finnas för att alla ska känna sig trygga.
”Gammaldags katederundervisning och hårdare kontroll av särskilt underklass- och invandrarbarn är på modet igen” – skriver Kazmierska. Nja, katederundervisning eller direktundervisning som man ofta kallar det är mjuk pedagogik. Det är en dyr undervisningsform som kräver lärare med kunskap och tid att planera.
Om marknadsskolan är hård är det inte på grund av för mycket direktundervisning – utan för att den är likgiltig och snål, för att elever blir medel för vinster snarare än mål i sig själva, för att den är oordnad och kaotisk men döljer det med fusk.
Medan hyckleriet är bokens otäcka kärna: ”De som vill läxa upp de underprivilegierade barnen i moral och goda värderingar, hade ironiskt nog inga skrupler själva”, skriver Kazmierska – är brännpunkten föräldrars förhållningssätt.
Kazmierskas barn går på en vinstdrivande friskola, där ser hon de problem hon beskriver i sin journalistik och inför författandet av boken frågar hon sig: ”Gjorde det mig till en hycklare? Eller fördunklade detta faktum min objektiva blick?” men hon återkommer aldrig i saken.
Att hennes blick som förälder är inskriven ger detta tidsdokument ytterligare en dimension. Vårdnadshavare måste värna de egna barnen hellre än systemet, om valet står mellan dessa. Men vad systemet ger, som jag bättre begriper efter ”Fuskarna”, är att vurmen för att välja illusionen om en ”Barnets århundrade-utbildning” är starkare än jag har insett. Och mot den drömmen står sig kanske den traditionella svenska mer jämlika och praktiska skolan, med sina krav på studier, ansvar och samhällsnytta, sig slätt?
Jenny Maria Nilsson
ps. tack för att ni stöttar och läser Sfären! Denna gång blev ljudet på voiceover sämre än sist. Jag kämpar med det där på mitt amatörvis. Så ni vet.