Underliga dagar
Då, plötsligt, som när en ridå dras ner, fick den andra själen övertaget, och i den fanns ”sanningen”. Det var en lättnad först med det kyliga vinddraget av sanning. Men domarblick blev åklagarblick, och det arma jaget låg i stoftet, dömt av uppenbar eller oklar skuld. Tankarna, om man kunde kalla dem så, kröp dovna och bleka och tunga omkring som vinterflugor, och bara att föra en sked till munnen var en handling som krävde en övermänsklig handling.
Ur: Memoarer från det inre av Margit Abenius, utgiven 1963
För en fem-sex år sedan fick jag tillbaka en del av min själ som förlorats vid vad jag skulle klassa som en misshandel som jag utsattes för vid cirka sex-sju års ålder av ungdomar i högstadie-ålder. Intellektuellt har jag alltid vetat vad som skedde och under åren som gått har jag alltmer förstått hur den händelsen, och annat liknande, påverkat mig men inte förrän den förlorade biten själ kom tillbaka kände jag det. Tidigare visste jag men kände inte.
När själen kom tillbaka och jag började känna var det till en början bara trevligt och jag upplevde mig som mer hel.
Vad är detta för new age?! tänker ni kanske? Allt är helt normalt! Jag använder metaforiskt språk, de flesta av er har fått lämna bitar av er ”själ” tillfälligt eller i längre perioder, frivilligt eller ofrivilligt. Shamaner talar på det viset om psykisk hälsa men det gör Freud och Jung också, särskilt Jung – det är evolutionen, överlevnad, du kan inte gå sönder, krossas, av räliga saker som drabbar dig – du har inte tid eller utrymme. I stället lämnar du den sårade biten av dig bakom dig för att du behöver överleva, du behöver att din kraft inte sugs ner i det svarta hål som smärta och grubblerier är.