Tragedins noder
Tragedins noder
Det är svårt för både regeringar och individer att få makt över tillvaron
Elfte september 2001. Några sekunder innan George W Bush får reda på att USA är under attack.
Något som långsamt försvunnit ur mitt liv är tygbutiker, idag tänker jag på det för det var en sådan som jag var i när jag fick reda på 9/11-attackerna. Tygbutikerna har inte bara blivit färre i mitt liv utan i de flestas. Jo, några finns kvar men förr var de rätt vanliga och större och det var en sån jag var i elfte september 2001 i centralgallerian (tror jag den hette?) i Örnsköldsvik.
Jag bodde i Örnsköldsvik med min familj, en familj som snart skulle innehålla fem personer; mindre än en månad efter elfte september födde jag en son, jag var alltså höggravid. En annan gång jag var höggravid var 1994 när Estonia sjönk. Man har en viss känsla innan man ska föda ett barn? Koncentrerad men perceptiv? Som om nåt är på väg att förändras, vilket det är, varje barn gör världen annorlunda. Kanske var mitt tillstånd orsaken till att mina känslor kring dessa katastrofer känns extra upplysta och ödesmättade?
Sådana katastrofer, också för den myckna mediala uppmärksamheten, blir ett slags historiska noder för människors liv; de lyser upp den privata sfär man rörde sig i just då, man tänker på tragiken men livet runt en fryses liksom i en bild av hur det var. (Som man sedan förvisso gör till berättelse där man lägger till och drar från.) Alla som minns borde skriva ner omständigheterna kring elfte september. Mer noga än jag gör här: Hur tillvaron såg ut och vad man tänkte.
I alla fall älskade jag att gå i tygbutiker – det tyget hade passat som klänning och det som byxa, tänkte jag. Jag satte mig vid bordet där de har mönsterböcker och bläddrade och dagdrömde om vad jag skulle sy, något jag gjort sedan jag var liten då jag följde med mamma för att köpa tyg. Mamma syr som ett proffs, jag syr illa men sydde ändå ibland vid den tiden. Med lite tid över gick jag ibland och tittade på tyger, det var avkoppling.
Den elfte september hade jag tid över, jag skulle hämta på dagis och skola och handlade medan min dotter skulle sluta sin skoldag, spontant tog jag en sväng in i tygbutiken. (Jag arbetade fortfarande på Öviks Allehanda, som fotograf på timmar, och jag var student på Umeå universitet men behövde bara vara där då och då.) Snart skulle jag ha en baby och som blivande trebarnsmamma visste jag att det skulle vara färdigt med oplanerade butiksbesök.
Tisdag eftermiddag elfte september 2001 var jag alltså ensam kund i en stor tygbutik. Jag älskar tisdagar, den folktommaste dagen på stan. I en inte så välbesökt tygaffär i ett hörn i en galleria på en mindre ort fanns knappt nån. Jag älskade också att sitta på kaféet på gallerian en tom eftermiddag och se ut på Centralesplanaden. Den där tomheten, den gör nåt med mig, som att jag ser världen?
I tygbutiken står dörren öppen till personalrummet och rummet har ett stort fönster ut mot kunderna, förmodligen för att den som har rast ska kunna se vad som händer där. Inget är glamoröst som gallerior idag kan vara, tänk er minnet som vardagligt. En liten transistorradio står på ett bord inne i personalens rum; den låter över hela lokalen och så är det nog tänkt, det är en reklamkanal med musik.
Jag känner på nåt tyg, då kommer nyheten: Ett plan har flugit in i World Trade Center. Vilken märklig olycka, tänker jag, planet jag ser framför mig är litet.
Det märkliga är att Condoleezza Rice, som vid tiden är president Bush rådgivare angående nationell säkerhet, ser samma framför sig. Märkligt eftersom hon blivit varnad om att det planeras för ett terrordåd med passagerarplan. Sam Harris pratar om det i sin podcast Making sense, i avsnittet som heter The Second Plane.
Väl kommen till barnens skola/förskola har det andra planet kraschat in i torn nummer två och nu vet vi att det inte är en olycka. Vi kommer hem och där står vi, framför vår lilla och gamla teve i köket. Teven är uppställd mot ett fönster från vilket man har den mest enastående utsikt över hela vattnet som är inloppet till Örnsköldsvik, där isbrytarna bryter is på vintrarna. Andreas (vår inneboende) min före detta pojkvän och jag står där – dåden är så spekulativa.
Kriget mot terrorismen inleds och nyss såg vi den cirkeln sluta sig på värsta vis när talibanerna återtog makten i Afghanistan så fort amerikanska trupper lämnat landet. Se denna serie på Netflix: Vändpunkten. Elfte september och kriget mot terrorism – som beskriver de tjugo år som passerat.
Cirka ett år senare, hösten 2002, går jag in i en livskris. Det är nåt med tiden efter man föder barn, den koncentration och känslighet man har öppnar för livskriser? Hur förhåller man sig till en värld med så mycket lidande? Så kan min psykiska instabilitet sammanfattas och det kommer tider då jag misslyckas med att göra det. Livets mening är att mota misär och lidande, i det egna livet och i andras men det är inte precis enkelt.
Och idag skriver jag detta, livet är annorlunda på ett vis jag aldrig förutspått. Naturligtvis, det är inte enkelt att få makt över tillvaron för varken regeringar eller individer.
ps. inser jag har samma tröja idag som jag ofta hade kring 2001, den är grå och i ett slags stretchig sammet, praktisk när man är mycket med barn, fantastisk kvalitet.