Tips

Ovan den senaste ljusreflexs-filmen på min mobilkamera, från den sjuttonde februari.

Ni vet hur persienner kan ha hål i sidorna där band för att dra upp eller fälla ner dem är trädda och när solen skiner in genom de hålen kan ljusreflexer kastas på en vägg innanför persiennerna dit solen silats; liksom ljusbollar i par, en mer distinkt och en mer diffus som går i varandra, lite omlott, och det kan bli ett band av sådana dubbla ljusbollspärlor på en vägg i ett halvskumt rum.

Mitt första minne är av sådana runda ljuskatter, noterat av en cirka två-årig hjärna; på ett vis suddat av tiden som passerat men på ett annat vis har minnet skärpts och gjorts till del av berättelse medan jag asat det genom livet - det är den tidigaste insamlade bilden av världen jag fortfarande har med mig.

Men sen – att jag ser ljusbollarna när jag ligger i en spjälsäng och tittar upp på väggen och att jag försöker flytta min kropp mot dem, jag försöker få upp benen på väggen så att ljuskatterna kan träffa mina ben, men jag misslyckas och ljusbollarna faller högre upp på väggen än vad mina ben når – den delen av minnet har jag nog lagt till.

Senare i livet gjorde jag så, ännu ibland, försökte få ljus att falla på mig för att kunna studera det på hud.

Kanske fanns instinkten att göra det – att söka ljuset?

Minnet inlemmades i en berättelse, som minnen gör och jag genererade ett psykologiskt narrativ om min karaktär från det – att jag är en mörk personlighet som dras till ljus.

Men enligt vilka standard vore det resonemanget sant? vilken skala använder man för att mäta ljus och mörker i någons ”själ” – och i förhållande till vad men ändå; myt kan vara sanning klädd i symboler och metaforer och mitt liv blev enklare den dag jag började ta det för sant som kändes sant.

Jenny