Tid

Man växer först in i och sen ut ur världen

Sommaren 1997 hade jag en bebis, vår andra dotter, född på våren. Vi bodde nära Möllan, Möllevångstorget, och hade varit på Ribban, Ribersborg, stranden i centrala Malmö och badat. Barnens far hade cykel med vår äldre dotter där bak men jag promenerade med liggvagnen. Babyn var gnällig och medan resten av familjen cyklade i förväg hem satte jag mig, kommen cirka halvvägs, och ammade henne så hon skulle somna.

Bänken är den på bilden! Jag återvände dit några år senare och tog fotot. Ni ser mina döttrar och min kompis på fotografiet. Bebisen, nu lite större, i mitten. (En brasklapp, jag hittade fotot på en uråldrig hårddisk. Bilden var analog, tagen på negativ och jag har skannat den anno dazumal och Gud vet vad jag gjort med den i Photoshop?)

Tillbaka till sommaren 1997. Nåt hände. Strax efter jag satt mig, nästan som om det var hennes signal, kom en uråldrig dam ur porten från ett hus strax intill. Ni vet, så gammal att det kändes som om jorden kunde suga upp henne när som helst. Ja, höll på att suga upp henne. Eller tvärtom? Hon kunde upplösas i vinden? Allt med damen var vitt och skört, som om den varma sommarblåsten kunde ta henne med sig.

Detta var damens dagliga utevistelse berättade hon när hon satt bredvid mig. Det var ”hennes” bänk där jag var en tillfällig gäst, insåg jag. Vi småpratade och hon berättade att hon fyllt hundra! Damen var född 1897 och alltså på året hundra år äldre än min dotter.

Inget märkligt med det men eftersom jag alltid varit besatt av ålder och tid så var det magiskt på nåt vis. Om min dotter lever in på 2100-talet, tänkte jag, skulle hon in the flesh ha träffat på personer från tre århundraden.

Nu är mina bebisar vuxna och häromdagen fick jag en annan insikt om tid. En förälder tog upp sitt ganska nyfödda barn ur en vagn, nån född 2021, och det slog mig att jag inte kommer att veta hur det går för den babyn (om jag nu skulle ha känt den). Alla som kommer efter en är yngre (obviously) men de som föds nu kommer att dö ifrån en värld (om de har normal-långa liv) som är annorlunda än den jag ska dö ifrån. De bebisar jag ser kommer att tillhöra en tillvaro som skulle te sig främmande för mig, en värld jag sedan rätt länge har lämnat.

Åldrandet fortsätter på sätt och vis bortom döden?

Missförstå mig inte. Jag har alltid ansett att man måste se ett år i en tjugo-årings liv som lika värdefullt som en åttio-årings liv, såklart. Och man bör tänka på det för livet gör en ibland trött medan det pågår. Ja, vi blir sämre på att lära nytt till exempel – men inte så mycket sämre. Myter om åldrandet riskerar bli självuppfyllande. I stället för att se somligt som en försämring, kan man se det som att den unga hjärnan är exceptionell på vissa saker som man senare ”bara” är bra på. Evolutionen, tror jag, ”vill” man ska vara bra på överlevnad hela livet.

Men, insikten gällde nåt annat. Man föds, man är barn och ung och medan man är det omformar de generationer man är del av platsen och tiden. Tiden formar sig efter en, sedan omformar den sig efter de generationer som växer fram bakom en vilket innebär en naturlig och växande känsla av främmandeskap. Känslan har inte nåt att göra med huruvida man hänger med eller inte; man växer per se in i världen och sen växer man ur den. Det är varken bra eller dåligt utan ett faktum, i bästa fall kanske det gör att man får en mer ödmjuk blick på alltihop?