Svängdörrar mellan politik och lobbyism?

Problemet är större än så!

I augusti 2016 skriver Daniel Forslund, då politiker för Liberalerna med åtskilliga förtroendeuppdrag för partiet, på Twitter som nedan:

Twitternicken i tweeten är ett brödrapar, båda är läkare och kring 2016 är de hajpade eftersom de vill revolutionera vården med digital teknik. Ni vet, göra vård säkrare, billigare, bättre och mer effektiv genom ny teknologi.

Detsamma vill Daniel Forslund. Forslund var gruppledare för Liberalerna i regionstyrelsen, han lämnar politiken i slutet av 2021 men har kvar vissa förtroendeuppdrag. Till exempel är han ordförande för regionstyrelsens innovations- och utvecklingsutskott och vice ordförande för regionens forskningsberedning, Forslund är också ordförande i digitaliseringsberedningen på Sveriges Kommuner och Regioner.

Nämnda bröder visade sig vara bedragare, de lurade det allmänna på pengar via de vårdcentraler de startat. Hammad Al-Saaid är dessutom huvudman i den bluffhärva som administrerade friskintyg trots att de covid-test som skulle vara underlag till intygen aldrig analyserades. När bröderna intervjuas om digitala system, AI och robotar ringer bilhandlar- ormolje- och charlatan-klockorna hos mig.

Men det gör de inte hos Forslund utan det är den sortens ambition och framåtanda han tycks uppfatta som seriositet. Och där har vi det: Den förbluffande naivitet som de med ansvar över digitaliseringen har, en oförmåga att utvärdera teknik, tycks vara orsaken till att det ibland blir så himla fel. Ett fenomen jag stötte på flertalet gånger under tiden jag efterforskade till min del i boken om svenska skolans digitalisering.

Vårdexpressen, som Forslund inte har med att göra, var ett annat bedrägeri som man inte fattar hur politikerna kunde falla för. Systemet installerades på vårdcentraler men region Skåne insåg inte vad de betalade för förrän Uppdrag granskning tog upp det. Då hade medicinsk personal sedan länge varnat utan att nån brytt sig. Skaparen av Vårdexpressen, Damon Tojjar, utlovade artificiell intelligens men Vårdexpressen var praktiskt taget ett digitalt ”excel-ark” där patienter och medicinsk personal fyllde i symptom, som en sämre journal, och allt som skapades var brus. Jag skrev en krönika om det.

Det är svårt att vara politiker, lätt att göra misstag, men här handlar det om ett outvecklat kritiskt tänkande just angående den betroddes ansvarsområde. Några av de som ska garantera klok digitalisering tycks inte ha medvetenhet om problematik på området, känner inte till forskning och är inte uppmärksamma på att branschen lockar till sig charlataner. I stället uppträder de som PR-folk för tech-bolagen och upprepar samma positiva mantra om att ”vårdens dagliga problem med stress, bemanning och köer kan dämpas och lösas med en genomtänkt användning av digital teknik och innovativa uppfinningar” oavsett om detta har kunnat verifieras.   

Digitalisering kan förbättra och förenkla men än har den inte sparat pengar eller effektiviserat utan informationsteknologi gör ibland verksamheter dyrare, mer personalkrävande och mer sårbara vilket beställare bör vara medvetna om. När jag frågar Forslund eller andra naiva teknikbejakare om varför utlovade resultat inte infrias svarar de 1) personalens inkompetens, de har inte det ”mindset” som den ny teknik kräver utan behöver fortbildning 2) vi har inte satsat tillräckligt, om jag invänder att vi satsat mycket svarar de 3) men inte på rätt sätt. Rätt satsningar och personal med rätt förmågor verkar alltid ligga i framtiden.

Perfekt för tech-bolagen: Det är aldrig deras fel och lösningen på att informationsteknologin inte levererar är ytterligare investeringar i produkter och fortbildande konsulter.

Bakom varje digitaliseringsskandal tycks det finnas nån ansvarig som uppvisar det amerikaner kallar toxisk positivitet, nån som ”bara ser möjligheter”. Forslund är ansvarig politiker för 1177-läckan, där miljontals inspelade samtal låg öppet på en webbserver och han försökte som jag förstår det sälja 1177 till Kry.

Nyss meddelade Forslund på Twitter:

Forslund går alltså från politikersidan till lobbyist-sidan och när han intervjuas om nya jobbet och vad han vill verka för säger han: ”Det är absolut nödvändigt att de privata aktörerna är med i forskning och utveckling, inte bara de offentliga” och ”Mitt fokus kommer att ligga på att etablera en samverkan mellan techbranschen och vårdsektorn. Vi kan inte digitalisera, sätta standarder och dela data mellan olika aktörer om inte techindustrin finns med.”

Är inte det vad han arbetat för hela tiden? Ge utrymme åt privata företag inom skattefinansierad verksamhet?

De vars yrkesroll innebär att representera folket och se till så att skattemedel hamnar rätt representerar ibland i själva verket försäljarsidan och därför är det hopplöst att komma till rätta med illa fungerande teknik inom välfärden. Karenstid för den som går från politik- eller tjänstemannasidan till lobby-sidan hjälper inte. Tvärtom, det är bra att Forslund gjorde skiftet. Nu är sleven i grytan och hans titel överensstämmer med vad han gör.

Exempel på personer som borde värna att digitala system fungerar för medborgarna men i stället värnar bolagen är flera. Mer sällan handlar det om bedrägeri eller korruption och mer ofta om omdömeslöshet, inkompetens, obetänksamhet och att följa minsta motståndets lag; digitalisering och entreprenörskap är ett slags religion i vår tid: Ju mer digitalisering desto bättre, är normen. Redan i Vingar åt människans förmåga, den första statliga utredningen om digitalisering från 1994 av vår första IT-kommission som leddes av Carl Bildt, beskrivs digitala verktyg som mirakel. För skolan, skriver man, kommer informationsteknologi innebära att pedagogiken utvecklas, inlärningen förbättras, kreativiteten frigörs och elever får ökade möjligheter till personlig utveckling och framgång i yrkeslivet.

Som om man tror att verktygen i sig bringar detta, teknologin i sig skapar modernitet, man lägger agens hos verktyget och inte hos den som använder det eller i vilken kontext det finns.

Därför är det inte märkligt att när SKR (statens kommuner och regioner, tidigare SKL) tar fram LIKA, ett skattningsverktyg som mäter bruk av teknologi i klassrummen, bygger det på principen ”ju mer desto bättre”.

LIKA ska underlätta digitaliseringen av skola och förskola och mäter och ger poäng utifrån kvantitet, vilket gagnar ogenomtänkt digitalisering och lärare som använder LIKA underordnas detta verktyg.

LIKA gör att vi utsätter utbildningsprocessen för en värdering som innebär 1) man bestämmer att digitala verktyg = goda resultat och måluppfyllelse, vilket felaktigt ger 2) ju mer digitala verktyg som används i undervisningen desto bättre resultat och mer måluppfyllelse. På så vis trollar skattningsverktyget LIKA bort kunskapsmålet ur skolekvationen, i stället mäts användningen av informationsteknologi som man felaktigt tror åstadkommer måluppfyllelse – man tjuvkopplar alltså undervisning från kunskapsmål till bruket av teknik.

LIKA utger sig för att mäta resultat inskrivna i skollag och läroplan men det som sker är att måluppfyllelsen hängs av och en genväg skapas till tekniken: LIKA:s utvärderingar handlar om tekniken. Målet för skolväsendet flyttas från kunskap till hur mycket skärmar, appar och andra digitala program som lärare använder i undervisningen.

Johanna Karlén var projektledare och programansvarig för utformandet av LIKA, snart efter att hon färdigställt det arbetet blev Karlén kvalitetschef för branschorganet Swedish EdTech.

Vårt skolväsende är en marknad och framför allt friskolorna vill öka digitaliseringen och satsa på distansundervisning. (Här finns en krönika jag skrivit om det.) När jag då och då läst något särskilt verklighetsfrånvänt från SKR om informationsteknologi har det ofta varit undertecknat av Per-Arne Andersson, avdelningschef på SKR. Här skriver Andersson en debattartikel tillsammans med skolbolagens intresseorganisations VD Ulla Hamilton om vikten av att satsa på distans- och fjärrundervisning.

Hamilton och Andersson hävdar att distansundervisning är ett fullgott alternativ till undervisning på plats i en fysisk skola och att regeringen ska formulera styrdokument utifrån det. Det stämmer inte! Fjärr- och distansundervisning är sämre för grundskoleelever och kan i vissa fall vara ödesdigert för ungas inlärning men framför allt friskolorna har problem med att locka behöriga lärare och skola på distans undanröjer problem och sparar pengar. Att Ulla Hamilton argumenterar för bolagens fromma kan man förstå men det är inte i kommunernas intresse att göra det och det är deras talan Andersson borde föra.

”Digital kompetens är en fråga om demokrati”, skrev Per-Arne Andersson på sin blogg för några år sedan.

Sedan årtionden har SKR angett demokrati och jämlikhet som skäl för den hastiga och ogenomtänkta digitalisering skolan utsatts för. Men vi har vetat länge att barn och unga från mer högutbildade familjer tillbringar mindre tid i en digital värld. På fritiden sysslar de unga som har det socioekonomiskt bättre förspänt med sådant som utvecklar deras kognition: spela instrument, läsa böcker, idrotta eller besöka museum medan barn som kommer ur socioekonomiskt svårare förhållanden tillbringar mer tid framför skärmar och på internet, om det är nåt de och demokratin behöver så är det vad deras generationskamrater som har det bättre förspänt automatiskt får.

Kanske kan denna brist på verklighetsförankring i Anderssons fall förklaras med att han hela tiden navigerat utifrån bolagens intressen? För nu tycks han bli ny ordförande för Friskolornas riksförbund.

Såg ni The Crime of the Century, dokumentären om opioidkrisen i USA? En anställd på FDA, United States Food and Drug Administration, som är USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet blev möjliggörare för drog-katastrofen. Curtis Wright hette han och han ansvarade för utvärdering av smärtstillande mediciner på FDA. Wright godkände en mening om medicinen Oxycontin, som tillverkaren Purdue Pharma formulerat, om att medicinen inte leder till missbruk.

Såklart orsakar den missbruk! Den potenta ingrediensen är opioider men på så vis blev Purdue Pharma storskaliga knarklangare och orsakade död och misär. Oxycontin kickstartade opioidkrisen i USA.

Curtis Wright bytte arbetsplats, slutade på FDA och började arbeta för Purdue Pharma. Första året som anställd belönades han med en löneförmån på $400,000, vilket beskrivs i boken ”Empire of Pain: The Secret History of the Sackler” av Patrick Radden Keefe.

Att sälja digital teknik kan inte jämföras med att sälja knark. Vad jag vill jämföra är vikten av att vissa förtroendevalda och yrkesgrupper upprätthåller lojalitet med dem, de ska företräda. Medborgare och bolag har inte alltid gemensamma intressen utan ibland motsatta sådana. I Sverige anses det vara bra att ibland vara politiker, ibland tjänsteman och ibland försäljare, det anses berikande att se verksamheter från olika håll och entreprenörskap betraktas som beundransvärt även om det innebär försämringar.

Hur kommer vi ur normlösheten som skapats inom välfärden? Knappast med alexanderhugget karenstid för politiker och tjänstemän. Mer radikala förändringar krävs, etiska normer och regler – men hur ordnar man det? Kanske behövs en ny generation politiker och tjänstemän som känner stolthet över det särskilda i sin roll, vilken är att skydda samhället mot kostsamma onödigheter.