Smycka sitt bröst med violer?

– författare som skrev enbart för att reta mig

Fyra författare som sög åt sig tillvaron.

Hejsan, idag är det en vacker junidag och jag känner mig ansatt av mitt jobb – som man gör.

Jag läser Sapfos fragment som beskriver hur hon är bland milda vindar och vårens blommor, bland hästar och sorlande vatten, bland äppelträdsgrenar och rosor som skuggar, hon är där altarets rökelse sprider sin väldoft, hon smyckar sitt bröst med violer – och i gyllne pokaler fyllda av nektar skålar hon sina vänner till på fest.

Jag läser Erik Asklunds Druvor i Småland där Per Berg överväldigas av äppleträden, krusbärsbuskar, blomsterrabatter och åkrar, fält, gärden och skogar, de långa tallarna i skogsbrynet och ljungbältet; han ser tunna dimmor stiga upp ur ängarna ner mot bäcken och han hör trastens porlande sång och hesa kråkor och fylls av liv.

Jag läser J. M. G Le Clézios Afrikanen där författaren beskriver sitt liv som gosse i Ogoja, en liten by i Nigeria där han lever sitt vilda liv; den blanka röda jorden, solen som får vägarna att spricka, nätter fyllda av läten och skrik, åskmolnen som tornar upp sig, han springer barfota över savannen till termiternas borgar, slätten ligger alltid redo framför honom – redo att ta emot honom, han är fri.

Och jag läser Henry David Thoreaus dagbok och nu citerar jag direkt: ”27 maj. I kväll sitter jag i min båt på Walden Pond och spelar flöjt; abborren som jag tycks ha charmat simmar runt båten, och månen färdas på sjöbotten där skogens vrakspillror ligger utströdda, och jag känner att inget annat än den vildaste fantasi kan föreställa sig vilket slags liv vi lever. Naturen är förtrollad. Nätterna i Concord är mer sällsamma än de arabiska nätterna.

Och jag vet att de skriver så där bara för att reta mig.

Kram.

1841, 1933, nån gång på 600-talet eller 500-talet före Kristus och omkring 1950 upplevde människor naturen och beskrev den i text, vid de röda kryssen.