
Varför är en magsäcksoperation mer effektiv än motivation, vilja och inställning när någon ska gå ner i vikt? Enkelt: magsäcksoperationen omöjliggör ett stort kaloriintag och förändrar kroppen vilket slår vilken järnvilja som helst. Individuell psykologi spelar roll men är inte den viktigaste faktorn, utan det avgörande i scenariot är åtgärder som omintetgör vanligt ätande.
På samma vis är det med läsförståelse!
Läskris är ett naturligt tillstånd i vårt samhälle och läsdebatten ska flamma upp. Men jäklar vad allt blir allt mer psykologiserat och därför kontraproduktivt. Barbro Westerholm, expert på läs- och skrivutveckling, sa en gång att särskilt i Sverige har status bland lärare kopplats samman med skolutveckling hellre än vedertagna metoder och det tror jag förstärker psykologiseringens negativa effekter.
Metoder som sköljt över skolan: en läsande klass, att skriva sig till läsning, helordsmetoden – bygger på att väcka läslust mer än vad traditionell läsinlärning gör. Och ju sämre barn läser desto mer talas det om att vårdnadshavare måste läsa mer men det kommer alltid att finnas hem där man inte läser; särskilt om föräldrarna inte lärt sig ordentligt i skolan och i alla tider och på många platser har skolan lärt barn läsa också när föräldrarna inte kan.
Läsande förebilder och vårdnadshavare, identifikation med diverse diktjag i böcker, motivation och läslust är inte vad skolan bör satsa på. Allt det där kan vara bra, och kommer av vad jag ska föreslå, men vad som lär barn att läsa är åtgärder som omintetgör en skolgång där man misslyckas med sin läsinlärning. Ett system alltså; en organisation av praktikaliteter.
Som: Intensiv och analog evidensbaserad lästräning som startar på allvar när barn är sju år; lågstadiets studier bör innehålla omfattande studier i färdighetsträning i att läsa, skriva, räkna. Regelbunden diktamen med allt mer sofistikerade texter, från poesi till bruksanvisningar, att eleverna ges ett stort ordförråd av lärare som själva läser och skriver väl. Högläsning i klassen både av barn och lärare, gärna av kvalitativa och originella texter, regelbundna test som säkerställer att barn läser på sin nivå och omedelbar hjälp om de inte gör det. Tillgång till att på skoltid fritt botanisera bland böcker och tidningar med stor variation av genre – det vill säga ett bibliotek.
Böcker är inte något för blivande akademiker eller litteraturälskare, utan också något för den som vill lära sig sticka, förstå en motor, kunna tolka gamla brev, fylla i en blankett, kunna begripa ett nyhetsinslag – böcker är för alla.
Ibland kommer invändningen att konkret läsinlärning är tradig för barnet, barnet tappar sugen och börja hata att läsa men det är en myt som pseudo-psykologiserandet satt på fötter. Allt tyder på att barn tycker det är roligt när de lär sig och att läsning blir intressant först när du har ordförråd och läsflyt så du kan tillgodogöra dig innehållet på en textsida. Barn tappar sugen, känner sig misslyckade och dumma när de blir större men ändå inte behärskar läsningen.
En orsak till den ökande pseudo-psykologiseringen är att skolutvecklare, förstelärare i läsning, föreläsarkulturen, läscoacher och skolans inre marknad driver på den. De saluför inspiration och prat, de ”säljer” pepp och positiva känslor kring läsning, de vill börja i fel ände; gå direkt på ”läsningen förändrade mitt liv” och hoppa över läs-inlärning.
Målbilden bör inte vara en liten unge som kryper upp i en läsfåtölj och reser till världar som gör den egna världen större och den bör inte heller vara att ett barn ur en socioekonomiskt lägre klass får läsa om ett annat sådant barn. Det blir resultatet ibland men när det är målet mallas läsningen, reduceras till medel hellre än mål, läsningen säljs in som ett livsstilspaket vilket mördar den. Fokus bör vara skolans skyldighet att göra vad de kan för ett välfungerande lästräningssystem och målbilden att barn blir autonoma varelser och tillräckligt läskunniga för att själva avgöra vad de hatar respektive älskar när det gäller diktjag.
Jenny