Skolflummet

- en kartläggning

Välgörande skolflum på 1950-talet.

ESSÄ OM TRE SORTERS FLUM

Det finns en myt om svenskt skolväsende som lyder så här: Vänstern, 68-rörelsen närmre bestämt, förstörde svenska skolan. Hur? Genom att göra jämlikhet och flum till ideologier som överordnades kunskap och flit samt genom att bortse från den naturliga sortering som förekommer bland barn utifrån deras olika grad av begåvning.

Inger Enkvist heter en skoldebattör som driver denna myt, till exempel i boken ”De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem”. Förfallets startpunkt, menar Enkvist, var att enhetsskolan infördes, vilket skedde pö om pö mellan 1949 och 1972. Enhetsskolan innebär, till skillnad från det parallellskolesystem vi hade tidigare, att alla elever går i samma sorts grundskola några år. Myten har plockats upp av marknadsskoleivrare och bolagsskolornas lobbyister och har via dem fått stor spridning. Den används för att skuggan av den svenska skolans försämrade resultat inte ska falla över att vi har gjort skolan till en marknad.

Titta inte på vad skolvalsreformen 1992 innebar, då aktiebolag började äga skattefinansierad skola! Nej, kolla på vad som hände innan dess, vad 68-generationen och sosseskolan ställde till med! Säger lobbyisterna.

Med bolagsskolornas expansion har myten fått en del två: Efter 68-rörelsens framfart var skolan i sånt kaos att man tvingades privatisera och numera är skolbolagen det enda som står mellan ordentliga barn och familjer och vänsterflummet, påstår man.

Inga data stöder utsagan om att enhetsskolan var dålig för svenska elever, kunskapsresultaten ökade i trettio år. Svensk skola var inte i kaos när skolvalsreformen röstades fram, vi hade ett av de bästa skolsystemen i världen och friskolor är inte bättre än kommunala skolor – varken i ordning eller resultat, enligt Skolverket. Men flum har blivit ett begrepp i skoldiskussionen och tvärtom vad många tror är det ett användbart raster att se på skoldebatt och skolhistoria genom. Man fångar nämligen det där viktiga men lite osynliga: Attityder och tidens förhållningssätt till bildning.

Jag delar in flummet i tre traditioner: 1) destruktivt flum från höger 2) destruktivt flum från vänster, men så finns även 3) det konstruktiva flummet; trivselflum som ökar trygghet och framgång i skolan och som varit en vinstfaktor för det som ibland lite slarvigt kallas sosseskolan.

Vad ger vad i ett skolväsende? Det är inte lätt att veta. Skolan är en jätteinstitution, hundratals premisser påverkar verksamheten. Lägg till det riktlinjer, läroplaner, inställningar och moden som skiftar över plats och tid. Bättre förståelse för vad som ger vad fick jag efter att ha läst Johannes Westbergs bok ”Att bygga ett skolväsende – folkskolans förutsättningar och framväxt 1840-1900”. Westberg beskriver skolans utveckling och gör upp med vad han kallar ”konflikt- och konsensusperspektivet” – ett perspektiv som blev vanligt att anlägga från 1970-talet och framåt.

Med konflikt- och konsensusperspektivet kommer en berättelse där skolans innehåll är något som dikteras uppifrån (från de med makt i samhället). Inom denna dikterande grupp råder konsensus angående vilka mål skolan ska ha, vilket innebär att de hamnar i konflikt med de man dikterar för (folket). Synsättet innebär att skolan är något makten utsätter medborgarna för. Till exempel skrev historikern Bengt Sandin i sin avhandling från 1986 att folkskolan var ”Ett instrument för att forma underklassens medvetande”.

Delvis har det varit så, klassamhället genomsyrade också klassrummen och makthavare vill gärna fostra medborgare, men när ”konflikt- och konsensusperspektivet” tillåts bli allenarådande blir det missvisande. I stället visar Westbergs förutsättningslösa studie att det inte är EN förklaringsmodell som format skolväsendet utan FLERA och då framstår motiven mindre som en kamp mellan olika sociala grupper. Skolan är och har alltid varit full av diverse traditioner och ideologier, vissa av dem mer förtryckande och underminerande och andra mer frihetliga och bildningsälskande. En grupp har inte bestämt över grundutbildningens framväxt; flera olika grupper har haft skilda, ibland motsatta önskningar och avsikter – precis som idag.

Så här beskriver Gunnar Ohrlander, journalist och författare, det 1981 i boken ”Kunskap i skolan”: ”Rent allmänt skulle man kunna säga att folkskoletanken ständigt och in i vår tid har omgivits av två hindrande krafter; dels överhetens ovilja och rädsla för att alla barn ska få del av kunskap i skolan, då ju kunskap och kritisk analys riskerar att rubba enväldiga positioner; dels de populistiska strömningar som hyser misstänksamhet och ibland rentav hat mot intellektuellt arbete”.

Ohrlander sätter fingret på de två hindrande krafter som finns i så väl det dåliga högerflummet som i motsvarande vänsterflum. Vänsterflum är kunskapsförakt förklätt som progressiv pedagogik eller ytlig revolutionsromantik medan flummet från höger är att tidigt vilja skikta barn och vidmakthålla klassamhället genom att inte ge alla samma grundkunskap. Vänstern och högern har varsin version av misstänksamhet mot intellektuellt arbete: Vänsterflummarna ser lärare som generellt auktoritära och kunskap som dogmatisk och högerflummarna menar att grundskolans kunskap präglas av en världsfrånvänd och vänsterorienterad akademisk värld.

Ordet nytta är centralt för båda sorters nedbrytande flum. Vänsterflummaren föreslår att eleven själv ska avgöra vad hen ska lära och att undervisning måste knyta an till elevens egen värld för att vara motiverande, först då blir utbildning individuell och nyttig. Högerflummaren tycker att nytta är när utbildning leder till ett arbete där antingen eleven själv eller nån annan kan tjäna pengar på elevens arbetskraft. I högerflumkretsar kan man få höra att humaniora är onödigt, man gillar att skolverksamhet härmar arbetsplatser och tror allt blir bättre om det drivs i bolagsform.

Förvånansvärt ofta har höger- och vänsterflummarna samma åsikt även om orsaken till ställningstagandet skiljer sig åt. Båda sidor vurmar för det som kallas entreprenöriella förmågor; den pedagogik där man prioriterar att undervisa i kreativitet, kritiskt tänkande och kommunikation hellre än kunskap, där läraren är coach och elever ska bilda sig själva. Internet, digitalisering och individualiserad undervisning uppskattas av både höger- och vänsterflummare. På internet kan elever välja vilken information de vill ta del av. Nätet avväpnar den auktoritära läraren hoppas vänsterflummaren och högerflummaren har förhoppningen att kunna undvika vänstervridna lärare.

Peje Emilsson är en typisk högerflummare. Emilsson har under sitt yrkesliv haft olika roller som påverkat skolväsendet: rådgivare till Moderaterna, designer av skolvalsreformen, grundare och chef för tankesmedjan Kreab och ägare till en av våra största koncerner inom skolan – Kunskapsskolan.

I essän ”The influence of Sweden's free schools: from standardised to personalised education” från 2011 skriver han om hur friskolorna har påverkat den svenska skolan. Emilsson hävdar att skolan före skolvalsreformen var omodern och onyttig eftersom undervisningen var traditionell och utgick från staten. Han startade Kunskapsskolan för att han ville individualisera lärandet, förvandla lärare till coacher och använda teknologi. Numera, skriver han i essän, vet eleven mer än läraren – eleven kan ju omedelbart slå upp på internet och kolla om läraren har rätt. Skolvalet, skriver Emilsson, har snabbat på ersättningen av traditionell undervisning.

Det goda flummet, då? Enkelt förklarat kommer det ur samma syn på barn som finns i Astrid Lindgrens böcker; barn är små människor med utvecklade personligheter som ska visas respekt. Deras röster bör tas på allvar men de behöver också omsorg och i skolan systematiserad undervisning och vägledning av vuxna som i bästa fall är levande och autentiska personer. Sedan Folkskolan blev till 1842 har den synen på barn, det goda flummet, funnits.

Gott flum kommer ur upplysningsideal, filosofisk liberalism, jämlikhet och kunskap som demokratisk reform. Målet har varit autonoma individer som kan navigera sina liv. I vissa perioder och på vissa platser har dessa ideal flammat upp och i andra perioder har de tryckts ner.

Att göra upp med dåligheter inom skolan är angeläget men de destruktiva flummarna har bedrivit vad som kan liknas vid rena förtalskampanjer av svensk skola. Det har påståtts att skolan är en plats där elever är passiva och matas med teori de inte har nytta av, det har rests krav på att skolan måste satsa på lust och kreativitet. Men svensk skola har varit förhållandevis bra på att förstå betydelsen av fantasi och därför har vi satsat på ämnen som slöjd, musik och konst och det har tjänat oss väl.

Destruktiva flummare är blinda för vad som varit bra i skolan. Vår skola har fostrat många uppfinnare; tecken på skapande är inte nödvändigtvis en gymnasiemässa för ungdomar som startar företag utan kan vara att lära sig spela instrument eller att få chansen att uppleva den frihet som solid grundkunskap ger. Ytterligare ett exempel på "förtal" är den märkliga utsagan om att elever måste röra sig mer i skolan, konsulter har arbetat för att pilatesbollar ska finnas i klassrummen och att eleverna ska ta mikropauser under lektionerna för att få upp pulsen! Men, skolan har alltid förstått att elever måste få röra på sig. Svensk skola har därför förespråkat väl tilltagna raster för de små, stora skolgårdar med naturtomt och idrott på skolschemat. Igen och igen ska hjulet uppfinnas, ofta sämre än det hjul som redan finns och fått förfinas under flera generationer.

Vilken välsignelse det vore om man slutade springa på alla nya bollar och i stället börjar främja det goda flummet som är kittet i en levande skola som värnar bildningsideal.

Eller som Harry Martinson låter den föräldralösa och fattige gossen Martin förklara det i sin självbiografiska roman ”Nässlorna blomma" från 1935: ”Han [Martin] älskade också skolans böcker, läxor, räkningstimmar, kritor, pojkarnas griffelskrift, lärarinnan Alma. Ja, han älskade skolan. När han blev äldre då kände han ännu denna kärlek lika stark, kände ännu klarare vad skolan var, en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet. Och om inte tyrannerna, människohandlarna och charlatanerna kastade grums i den fågelns ögon så skulle dess eldsyn omsider segra”.

Jenny Maria Nilsson

ps. texten är en essä från förra året publicerad i HD-Sydsvenskan.