Sjunde november 1913

- föds en författare vars hela sensibilitet bygger på hans besynnerliga känslor för sin mor

Stadsdelen i Alger där Albert Camus föds och växer upp.

Idag är det 109 år sedan Albert Camus föddes.

För att fira det publicerar jag en av de essäer som finns i “Varken offer eller bödel”, min essäbok om Camus, som snart kommer i nyutgivning för övrigt.

Essäerna utgår från Albert Camus dagböcker, en essä för varje år han skrev dagbok – 1935-1960. Nedan finner du bokens inledningsessä som utgår från 1935 och beskriver känslor Camus har i förhållande till sin mor. Titeln är ett citat ur dagboken.

**********

I det här fallet bygger sonens hela sensibilitet på hans besynnerliga känslor för sin mor.

Vi utvecklas i de spänningsfält som omger oss som barn. Personer runt oss är noder mellan vilka fälten vibrerar, men graden av påverkan beror även på varje individs eget temperament. När en tjugoettårig Albert Camus i maj 1935 börjar föra anteckningsbok inleder han med: I det här fallet bygger sonens hela sensibilitet på hans besynnerliga känslor för sin mor.

Hon är av spanskt ursprung, nätt, svarthårig, klär sig i grå eller svarta blusar, född 1882 i en mindre ort i norra Algeriet; Catherine Hélène Sintès, gift Camus, i familjen kallad Hélène – Albert Camus mamma. ”I mörkret som tätnar runt omkring henne är hennes tystnad oändligt tröstlös”, skriver sonen i essän ”Mellan ja och nej”, där innehållet vävts av det författaren kallar ”klister i själen” – barndomen. Lucien Camus, hennes man, dör på slagfältet vid Marne när Albert är tio månader. Familjen han ska växa upp i består förutom honom och modern av den två år äldre brodern Lucien, morbrodern Étienne och mormodern Madame Sintès. Adressen är Rue de Lyon i Belcourt – Algers arbetarkvarter.

Hélène har ingen delaktighet i bokstävernas värld, hon är analfabet. ”Till dig som aldrig kommer att kunna läsa denna bok” – Camus biografiska roman, Den första människan är dedikerad till henne. (Boken färdigställs inte men ges ut postumt 1994.) Också hennes deltagande i ordens värld är ringa, Hélène är nästan helt döv och talar därför också endast med svårighet. Mormodern dominerar och fostrar gossarna med spö. ”Slå inte på huvudet” ber deras mor. När de har gäster frågar Madame Sintès Albert vem han älskar mest, sin mamma eller sin mormor. ”Mormor”, svarar han, rädd för repressalier, och minnet ska plåga honom. Camus beskriver mormodern som ett ”stingsligt djur” som lät ”sin egenkärlek gå före allt annat”. Hon regerar över sin dotters svaga hjärna och är en av dem som tror ”att kärlek var någonting man kunde fordra”.

Men vi älskar sällan de som kräver det av oss. I essän ”Ironin” dör mormodern och dottersonen finner på begravningen ingen sorg i sitt hjärta. ”Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte” lyder de inledande meningarna i debutromanen Främlingen. Meursault är diktjaget och det som beseglar hans öde är likgiltigheten inför moderns död. Författaren har skrivit in de ytterligheter som relationerna till hans mor och mormor representerade: sorglösheten för en avliden, och på samma gång driver han handlingen framåt med hjälp av det som är honom mest främmande – okänslighet inför en mor.

När Albert är i övre tonåren blir Hélène överfallen, med bland annat hjärnskakning som följd. Han har lämnat hemmet men återvänder och tillbringar natten bredvid henne, på andra sidan av dubbelsängen. Utanför fönstret råder algerisk sommar och rummet är hett. Feberlikt hör Camus gatans ljud, slumrar till ibland men upplever hur de två smälter samman: ”Det var som om hans hjärtas oändliga medlidande hade spritt sig omkring honom, tagit kropp och samvetsgrant, utan att bekymra sig om det bedrägeri det innebar, uppträtt som en gammal fattig kvinna med ett gripande livsöde bakom sig.”

Upplevelsen den natten bygger på närhet, men det finns ett annat minne av samma urscenskaraktär, präglat av avstånd. Genom livet tar Hélène fram en stol till balkongräcket och sitter och ser ut över Rue de Lyon medan det skymmer. Hon tänder inte något lyse och gossen Camus hittar henne ofta så. På grund av hörselskadan märker hon honom inte. Kvinnan vid balkongräcket återkommer på flera ställen i hans litteratur. För evigt är han gossen som står där och betraktar scenen framför sig som om det finns en gåta i den, en gåta han måste lösa för båda deras skull.

I ungdomen vill Albert vara den som för världen till Hélène. Han försöker göra sig till länk mellan moderns lilla värld och den stora, men mamman är alltför främmande inför det som inte är hennes tillvaro och efter andra världskriget och perioder av sorg över sakernas tillstånd växer tanken om att livet besudlat honom, medan Hélènes värld är åtråvärd och oskuldsfull: ”O moder, o ömma, älskade barn större än min tid, större än historien som gjorde dig till sin undersåte, sannare än allt jag har älskat här i världen, o moder, förlåt din son att han flytt från din sannings natt” står det i anteckningarna till Den första människan.

Hélène kan aldrig förstå den han blir, men hon, menar sonen, är den enda som kan förlåta honom: ”Hans mor är Kristus” och avgudan är en av de besynnerliga känslor han hyser för henne. ”Du kommer att le mot mig när jag ber om förlåtelse”, skriver han. Hon gör det, hon ler och frågar: ”Varför? Du har varit en god son.” Sonen vill förlåtas för allt det övriga ”som hon inte kan veta eller ens föreställa sig”. Förlåtas för att han blev en man av världen i stället för att göra henne sällskap i tystnaden framför balkongräcket. Exilen gör att vi överdriver det goda med den plats vi har behövt lämna. Moderns bevarade sanning, ”som ensam berättigade en att leva”, har han förlorat. Hennes värld, barndomsvärlden, framstår som ett paradis för Camus och gåtan om hur man bevarar sin oskuld och integritet men samtidigt lever det liv som blir hans lyckas han aldrig lösa.

Den 4 januari 1960 färdas Camus tillsammans med sin förläggare Michel Gallimards i dennes bil på väg till Paris. Mellan Champigny sur-Yonne och Villeneuve-la-Guyard far de av vägen, kraschar mot ett träd. Camus dör omedelbart. En journalist ringer upp Dr Séror, familjen Camus läkare i Algers, och meddelar olycksfallet. Dr Séror ringer brodern Lucien som inte själv förmår berätta för modern utan ber döttrarna Paule och Lucienne att gå till henne. ”För ung”, är allt Hélène säger. Senare det året, i september, dör Catherine Hélène Sintès Camus och det är något rimligt med att hennes dagar kommer att omfatta sonens hela livstid.