Riskerna med grupptillhörighet

Hejsan, idag är det en fin dag. Denna den sista juli 2023, som aldrig kommer igen, är det växlande molnighet med ljusa moln.

Igår blev det religions-debatt på Twitter. Varför blir jag fast i sånt där? Jag gillar inte kollektivism, i alla fall tycker jag den alltid kommer med vissa risker. Men alla representanter för just sitt kollektiv tycker att just deras preferenser för gruppen och andra är det bästa; att stärka gruppen kan innebära att försvaga människan och för fem år sedan skrev jag en text om det med anledning av den debatt som var då - om att vi behöver mer religion och mer homogenitet i samhället – vilket jag inte håller med om.

Ni och era kollektiv

Grupptillhörighet är ett långt mer tvåeggat svärd än vad somliga låtsas om. Samfund bör byggas nedifrån och upp, en individ i taget, först när den sköra balansen mellan viet och jaget upprätthålls blir samhällen drägliga. Människans ideal är frihet och gemenskap på egna villkor, därför irriterar romantiseringar av diverse kollektiv mig. Ofta finns under kollektiv-ivrares motivation en vilja att kontrollera andras liv, vilja till auktoritet över medmänniskor saluförs som en god och nödvändig gemenskap.

För att vara flockdjur är vi människor rätt usla på samexistens. Kolla hur de som kan välja lever, gott om lebensraum och med makt över vilka de konfronteras med. Motsatta förutsättningar har de som är hänvisade till sin livssituation, ingen delar toalett med så många de kan för att det är mysigt. Vi är flockdjur om flocken är bra för oss, annars ensamvargar.

Kyrkohistoriker Joel Halldorf har de senaste åren blivit en av svensk offentlighets mest namnkunniga kollektivromantiker. Inte av kollektiv generellt (kanske, lite?) utan av sin variant, kristen gemenskap. Text för text diagnostiserar Halldorf vår tid: Den är tom, vi är olyckliga och har förlorat känslan av mening. Populism, konsumtion och psykisk ohälsa är symptom på att Gud inte är centrum i våra liv.

Ytterligare bevis för vår vilsenhet skriver Halldorf under rubriken Rädda den liberala demokratin – gå i kyrkan är att journalister i ökande frekvens citerar William Butler Yeats dystopiska rader ”Things fall apart, the centre cannot hold” ur dikten The Second Coming. Jag har citerat just de raderna några gånger! En gång när jag beskrev Albert Camus depression. Problemen hopade sig för författaren, hans tuberkulos förvärras, sten läggs på börda, den ledstjärna han alltid följt försvinner bak depressionens moln, han blir vilse och bryter samman.

”Allt längre ut i kretsen cirklande hör falken inte falkeneraren; allt faller sönder; centrum är för svagt”, så lyder hela strofen ur The Second Coming. Återkomsten på svenska, här översatt av Malte Persson. Med poesins träffsäkerhet beskriver Yeats hur en människa/ett samhälle/ett system bara håller för en viss tyngd/ett visst sönderfall/en viss uppluckring. Skeenden, individer, grupper och revolutioner – allt har en gräns som kan passeras; falken kommer för långt bort från falkeneraren, kaos tar över, integriteten upplöses, systemet kommer i spinn och när ordningen är upplöst kan antikrist smita in, han återföds: Yeats har åstadkommit den hittills snyggaste skildringen av en systemkollaps.

Vilket han gjorde 1919, strax efter första världskrigets slut. INTE som Halldorf påstår ”strax efter att Nietzsche dödförklarat Gud och den kristna teologin ersatts av politiska ideologier”. Det är nämligen i Den glada vetenskapen från 1893 som Nietzsche låter Token störta in på ett torg och ropa ”Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom!” Nietzsche menade för all del att upplysning och politik – modernitet, alltså – hade gjort oss mindre gudfruktiga men för Nietzsche var Gud ingen himmelsk fader utan centrum i en hycklande struktur som upprätthöll det värsta han visste: Slavmoralen, som inte är moral alls utan ögontjäneri.

Se där en detalj som passar illa i Halldorfs väv av historieskrivning med Gud som den mittpunkt tillhörighet flödade ur tills liberal kultur svepte in och sköljde bort gemenskap och mening. Dessutom, menar Halldorf, det enda bra med liberalismen kommer från kristendom. Liberaler har ”i tysthet införlivat kristen teologi i sitt system. Idén om ett absolut människovärde bygger exempelvis på den judisk-kristna tanken på att människan är skapad till Guds avbild”. Halldorf fortsätter ”Varken människovärde eller mänskliga rättigheter kan härledas ur den biologiska och materialistiska människosyn som utgör det officiella postkristna credot”.

Wow! Stark tobak! Bara från Gud kommer människans värde? Inte från klasskamp, politiska strömningar eller människor? Har religion som garant för människovärdet fungerat, hänger systemkollapser ihop med sekularitet, var våra liv mer meningsfyllda innan det postkristna credot? Nej, kristen gemenskap som Halldorf framställer den liknar utpressning i ett dysfunktionellt förhållande: Välj bort vår grupp och du väljer bort moral och mening.

Att basera mänskliga rättigheter på åsikten om att vi är Guds avbild är skört. Skadeprincipen, liberalismens grundläggande princip, placerar moralen där den hör hemma: Bland människor, lev som du vill men du får inte skada andra eftersom det SKADAR DEM. Vems avbild du råkar vara är inte relevant.

I artikeln Vägen till gemenskap leder Jesus till döden problematiserar Halldorf det oberoende statlig välfärd innebär: ”Vi talar gärna om folkhemmet i termer av solidaritet, men på ett djupare plan handlade detta projekt, som Lars Trägårdh och Henrik Berggren visat, om oberoende. Staten ska ta hand om oss, så att vi slipper vara beroende av andra människor. Arbetarna befrias från beroendet av arbetsgivarna, hustrurna från sina män (och vice versa), barnen från föräldrarna – och tvärtom när föräldrarna har åldrats.” Samma varning för skattebaserad trygghet gör de socialkonservativa tänkarna Patrik Engellau och Thomas Gür i essän Den övermodiga beskyddaren – hur välfärdsstaten underminerar det civila samhället och urholkar dygderna. Normkollapsen är ett faktum i Sverige, menar de, vi har skattat bort civilsamhället och i förlängningen moralen. Civilsamhällets uppgift är att fostra och civilisera människorna och om garanterad välfärd existerar så leder det till dygdernas utplånande, så lyder deras liksom Halldorfs tes.

Ungefär samtidigt som Yeats diktar Återkomsten utackorderas min mormor till en prästfamilj sedan hennes far och bröder dött i Spanska sjukan. Civilsamhället fungerar? Religiösa öppnar sin famn? Nej, sju år gammal blir hon tjänsteflicka som får arbeta hårt, prästparet behandlar henne grymt, det rättfärdigas med att hon är fattig och faderlös och följaktligen syndfull. Prästparets attityd mot henne beskrev John Stuart Mill i Om friheten från 1859: ”Överallt där det finns en härskande klass bestäms moralen i ett land till stor del av klassens intressen och dess känsla av överlägsenhet”. De måttstockar socialkonservativa längtar bygger på deras preferenser och behov, mer sällan på vad som är bra för den som ska mätas. Mill beskriver de incitament som formar människors tankar om hur nästan ska bete sig så här: ”Ibland är det deras förnuft, vid andra tillfällen är det fördomar eller vidskepelse, än är det vänskapsförbindelser, än antisociala känslor som avund eller svartsjuka, övermod eller förakt, men oftast är det önskningar eller bekymmer beträffande den egna personen.”

Numera hörs åsikten, också hos Halldorf, att liberalismens tillkortakommanden är orsaken till att människor vänder sin håg till populism. Sverigedemokraterna är det enda folkrörelsepartiet idag, påstår Halldorf. Det måste vara Gud, nationalism eller svenska värderingar à la Sverigedemokraterna om det ska kvalificera som folkrörelse? Halldorf ser inte de som arbetar för mänskliga rättigheter, feminism, antirasism eller miljö? Han förstår inte att också sådant kan vara meningsskapande, bara det dogmatiska ger mening?

Sverigedemokraterna förstår det, de är stolta över att vara det liberala samhällets fiender. I radions P1, förra året, pekade SD:s pressekreterare Rickard Jomshof ut det politiskt korrekta, mångkulturella samhället som fienden – som hotet mot Sverige. Trygghet och välfärd kan inte existera där, sa Jomshof, utan för det krävs: ”att alla svenskar nånstans står för samma värdegrund, det nånstans utgör grunden för det välfärdssamhälle som tagit generationer att bygga upp.” Det är tvärtom, ett demokratiskt välfärdssamhälle bygger inte på att vi är lika utan på att den olikhet som naturligt finns i grupper av individer tillåts. Sverige har aldrig varit en konfliktfri gemenskap, det Engellau och Gür kallar dygd var ofta rädsla och tvång och i takt med att starkare klassers intressen inte längre tillåtits sätta agendan blev Sverige en människovänligare nation.

Och nu kommer vi till poängen i denna text: Det Jomshof, Halldorf, Engellau och Gür (inga jämförelser i övrigt) förespråkar med sina respektive värderingar, det de tror helar människan: Att alla anammar deras preferenser – är det som splittrar människor, familjer och samhällen. Att underordna en människa ett liv hon tvingas till gör hennes centrum svagt och riskerar att korrumpera henne. Människovärdet utgår inte från Gud, dygder frodas inte av beroende utan från möjligheten att leva med självaktning, att ha både ansvar för och makt över sitt liv; integritet och oberoende är synonymer, det är ingen slump. Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen om vi nu har mördat Gud: ”måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det [mordet] värdiga?” Utan Gud tvingas människan att bli vuxen, lägga kontrollen inom sig och dömas bland andra människor på lika villkor.

Sekulära och liberala samhällen har ständiga problem och utmaningar, men det finns anledningar till att flyktingströmmarna går i riktning mot dessa nationer; de gör inte livet tomt utan ger oss i bästa fall större möjlighet att välja de gemenskaper som drar våra bättre sidor ur oss. Bara den som gör Gud till centrum i sitt liv känner att livet är centrumlöst om Gud saknas. Att fylla sitt liv med andlighet och tillhörighet – att utveckla moral och ryggrad – är inte svårare i ett sekulärt samhälle som erbjuder viss välfärd, det är enklare.

Jenny Maria Nilsson