Rättsosäkerhet, ökad arbetsbörda och etisk stress?
- hur påverkas lärare när allt fler privata bolag utreder neuropsykiatriska funktionsnedsättningar?
Kommer den nuvarande diagnostiseringen av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, så kallade NPF-diagnoser, i framtiden att betraktas som en medicinsk skandal? Sysslar samhället med en överdiagnostisering som skadar hellre än lindrar? Den farhågan har varit på tapeten rätt länge och i somras hade till exempel tidningen ETC ett reportage om hur man helt sonika kan köpa sin diagnos från mindre nogräknade privata vårdbolag.
Sedan ett tag har lärare tipsat mig om att allt mer tid går åt till att vara behjälpliga med NPF-utredningar som görs angående deras elever. Visst, det är beklagligt att hårt pressade lärare får se sin tid intecknas (och det måste finnas någon sorts övre gräns) men det är som det är och knappast något för media – har jag tänkt.
För som Sophia Eberhard, specialist på bland annat barn- och ungdomspsykiatri, förklarar för mig när vi talas vid: ”För de flesta barn och unga är det främst i skolan det blir tydligt om det finns en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. I en skolsituation, säger Eberhard, där man förväntas arbeta, prestera och inrätta sig efter vissa regler – även om det för en mindre grupp kan vara lika svårt eller svårare att fungera i hemmiljön.”
Men så kontaktar en lärare mig där hen beskriver situationen från ett annat perspektiv, hen beskriver en etisk stress: ”Vad deltar jag i när jag deltar i dessa utredningar, hur används mina svar och omdömen?” Läraren undervisar på gymnasiet och känner en växande osäkerhet på om hen går elevens ärenden i och med utredningarna – eftersom dessa tycks hen ha blivit allt mer godtyckliga och rättsosäkra.
Och PANG! Det blir jag snart varse! När jag börjar googla i ämnet och kontakta kunnigt folk så kommer en lavin av erbjudanden i mina sociala medier: ”Behöver du en NPF-utredning?”, ”Snabb ADHD-utredning” ”Slipp väntetider och köer – Få hjälp med ADHD” är några av rubrikerna. Reklamen är som för vilken vara som helst: Passa på, första konsultationen är gratis och utredningar, för både mig och mina barn, kan göras online – man behöver överhuvudtaget inte träffa medicinsk personal i verkligheten.
Reklamen ger olust-känslor på samma vis som den reklam som fanns på 1950-talet: Lugnande tabletter som riktar sig mot hemmafruar som ”bot” för deras slitiga och trista liv. Eller reklamen för opioider, innan opioidkrisen briserade, där annonser lovade att till exempel Oxycontin inte alls är vanebildande utan utmärkta för alla smärttillstånd.
Att man kan köpa sig förbi barn- och ungdomspsykiatrins kö, om man betalar de cirka trettiotusen kronor en utredning tycks kosta, kanske minskar belastningen på vården? Men, säger Joar Guterstam, som är psykiatriker i Stockholm: ”Det är inte nödvändigtvis så att en privat bekostad utredning minskar belastningen. Många av fallen kanske inte skulle behöva någon större utredning alls? Och så snart utredningen är klar lämpar man gladeligen över ansvaret på det offentliga, om inte kunden vill betala massor för fortsatt helprivat behandling. Det blir också ett systemproblem när psykiatrer och psykologer kan tjäna betydligt mer pengar på att ’utreda’ väsentligen friska människor, istället för att arbeta med det de egentligen är utbildade för.”
Och vad om bolagen inte är seriösa? För diagnosen är vad som avgör; oavsett om utredningen är privat initierad, bekostad ur egen ficka och satt av ett privat bolag – ger den samma tillgång till stöd, terapi, rehabilitering och anpassningar i grund- och gymnasieskola.
Gymnasieläraren som kontaktar mig berättar: ”Jag har en flicka i klassen med A i allt som jag bedömer som välfungerande och nu utreds hon för ADHD? Samtidigt har jag en elev som har stora problem med skolarbetet som jag försöker få den hårt belastade elevhälsan att intressera sig för. Där sitter den stackaren, tänker jag, som behöver mer tid och stöd än vad en enskild lärare hinner ge men som inte har vårdnadshavare som bevakar hans intressen.”
Jag intervjuar ytterligare två lärare – en som undervisar på låg- och mellanstadium och den andra på högstadiet om deras erfarenhet kring diagnosutredningar. ”Det är känsligt” säger låg- och mellanstadie-läraren. ”Ibland överraskas jag över att ett barn får en diagnos. De är små när de börjar i förskoleklass och det har hänt att jag tänker att det bara är brist på skolmognad, som man sa förr”. Läraren fortsätter ”hur påverkar diagnosen barnets upplevelse av sig själv? Om jag ifrågasätter utredningen så kan det uppfattas som om jag inte vill hjälpa barnet till en bättre skolgång.”
Högstadieläraren, som har arbetat på samma skola i snart trettio år, berättar: ”Den rastlösa energi som unga i puberteten har – jag tycker att den har blivit mer ohanterlig. Ibland har jag klasser där flera unga inte rör sig alls på fritiden, de sover dåligt, äter dåligt och dessa ständiga energidrycker?! Och särskilt killar spelar mycket dataspel som gör att de har svårt med fokus. I en av de NPF-utredningar jag har varit inblandad i föreslog jag att man kanske ska börja där? Hur ser livet ut? Men familjen var stressad, ingen hade tid eller möjlighet att styra upp en icke samarbetsvillig tonåring och diagnosen kanske var en kompromiss som man hoppas hjälper något?”
Skollagen är tydlig angående stöd i skolan: Det ska inte bero på diagnoser utan alla elever ska få den hjälp de behöver. Men Guterstam säger: ”Ju fler som diagnostiseras desto svårare blir det att undvika undanträngningseffekter. Resurserna är ändliga och minskar på grund av ”effektivisering”, som innebär att kommuner och regioner varje år ska göra lika mycket eller mer som året innan utan att kompenseras för ökade kostnader och därför ständigt måste hitta saker att dra ned på.”
Lärarna jag intervjuar har solskenshistorier angående elever som fått rätt diagnos och utifrån det mer träffsäkert stöd. Deras invändningar handlar om att det allt mer inte är fallet och att utredningarna ökar när vårdnadshavare driver på och en allt större privat marknad, för diagnoser, i sig skapar efterfrågan.
Icke legitima orsaker till att eftersöka en diagnos kan vara: Skolan är konkurrensutsatt och föräldrar önskar fördelar åt sina barn. Kanske har flera i en klass extra tid till att göra prov då vill till sist alla ha det. Vissa elever har press hemifrån och från sig själv, de mår inte bra och en diagnos kan ge respit. En annan orsak är att barn inte har grundkunskaper med sig från tidigare skolgång och diagnoser blir ett sätt att dölja det; anpassningar följer eleven hela skolgången: man får komplettera muntligt, slipper läsning och läxor och måste inte delta i genomgångar. De har inte fått öva, en lärare säger ”jag vet egentligen inte vad de kan och inte kan.” Ytterligare något som nämns är att fler ungdomar inte automatiskt växer in i ansvar, de blir inte bättre på disciplin, att styra upp sin tid och skapa en fungerande studieteknik – säger en lärare. Trots att de är tonåringar behöver de omfattande hjälp.
Vissa diagnoser får tidvis status och efterfrågas säger Eberhard: ”Det gäller inte bara i Sverige utan också internationellt och just nu finns en trend där många önskar en ADHD-diagnos.” Eberhard, som också arbetar med att ompröva och avskriva diagnoser, säger att nackdelarna med att få en NPF-diagnos tydligare måste förmedlas: ”Vissa yrkesvägar stängs”. Som en av personerna som önskade ompröva sin diagnos beskrev, att diagnosen från början var som en simring som hjälpte till, men som sen gled ner ner och runt benen nu försvårar att ta sig fram.” Guterstam säger: ”Visst finns det vissa nackdelar för individen som får diagnos, men i stort tycker jag främst det är ett fall av allmänningens dilemma. Den enskilda personen/patienten har nog oftast en del nytta av det som görs, men på systemnivå urholkas de begränsade gemensamma resurserna snabbt, då dyra läkemedel och alla andra typer av insatser går till helt andra än de mest behövande.”
Gymnasieläraren berättar om klumpen i magen: ”Jag har ingen insyn i hur den information jag ger används. Ibland, när någon fått en diagnos som jag tvivlat på och det har gått illa för eleven tänker jag – borde jag ha opponerat mig? Vad hade hänt om eleven inte hade diagnostiserats och vad är mitt ansvar i det?”
När jag loggar in på internet för att skicka texten du just läst, till min redaktör, har jag erbjudande i mailen om ADHD-utredning för mig eller mina barn. Om jag bokar innan den sista oktober får jag 7000 kronor i rabatt och jag erbjuds räntefri delbetalning i upp till 24 månader. Många är överens om att något har urartat men att det är svårt att åtgärda när allt mer av diagnostiseringen sker i privat regi. Problemet tycks vara en fragmentisering, alla ansvariga har ansvar för en del i systemet – och få tycks ifrågasätta den roll som Sveriges lärare har fått i diagnosindustrin.
Jenny Maria Nilsson