Rättsosäkerhet, ökad arbetsbörda och etisk stress?
- hur påverkas lärare när allt fler privata bolag utreder neuropsykiatriska funktionsnedsättningar?
Kommer den nuvarande diagnostiseringen av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, så kallade NPF-diagnoser, i framtiden att betraktas som en medicinsk skandal? Sysslar samhället med en överdiagnostisering som skadar hellre än lindrar? Den farhågan har varit på tapeten rätt länge och i somras hade till exempel tidningen ETC ett reportage om hur man helt sonika kan köpa sin diagnos från mindre nogräknade privata vårdbolag.
Sedan ett tag har lärare tipsat mig om att allt mer tid går åt till att vara behjälpliga med NPF-utredningar som görs angående deras elever. Visst, det är beklagligt att hårt pressade lärare får se sin tid intecknas (och det måste finnas någon sorts övre gräns) men det är som det är och knappast något för media – har jag tänkt.
För som Sophia Eberhard, specialist på bland annat barn- och ungdomspsykiatri, förklarar för mig när vi talas vid: ”För de flesta barn och unga är det främst i skolan det blir tydligt om det finns en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. I en skolsituation, säger Eberhard, där man förväntas arbeta, prestera och inrätta sig efter vissa regler – även om det för en mindre grupp kan vara lika svårt eller svårare att fungera i hemmiljön.”
Men så kontaktar en lärare mig där hen beskriver situationen från ett annat perspektiv, hen beskriver en etisk stress: ”Vad deltar jag i när jag deltar i dessa utredningar, hur används mina svar och omdömen?” Läraren undervisar på gymnasiet och känner en växande osäkerhet på om hen går elevens ärenden i och med utredningarna – eftersom dessa tycks hen ha blivit allt mer godtyckliga och rättsosäkra.