Pseudopedagogik och skolmarknad har underminerat vårt skolväsende

Essä ursprungligen publicerad i maj 2015

Min egen älskade skola, som på min tid var täck av vildvin, där också mamma gick i skolan. Den hade varken pseudopedagogik eller skolmarknad.

Förra sommaren missade Kristoffer Örstadius, journalist på Dagens Nyheter, sitt eget scoop. Örstadius gjorde ett gott journalistiskt arbete med att avanonymisera några skolors Pisa-prov, men hellre än att skriva om sina uppseendeväckande resultat, som bland annat visade att högpresterande friskolan Engelska skolan i Bromma skrev sämre på Pisa i matematik än kommunala lågpresterande Petrus Magni skola i Vadstena, så utvecklade han långsökta teorier om varför detta avslöjade Pisa som missvisande.

Engelska skolan har med sina cirka 27 skolenheter i Sverige blivit ett flaggskepp bland dem som förespråkar vinstuttag i skattefinansierad skolverksamhet. Trots relativt låg lärartäthet och låg andel behöriga lärare har de långa köer till sina skolor.

På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna. Samma förhållande gällde fler skolor som Örstadius redovisade och han skrev: ”Det finns alltså flera fall där skolor med många högpresterande elever har mycket dåliga Pisa-resultat” (DN 14/6 2014).

Örstadius valde att tro att nationella prov är mer rättvisande än Pisa, men så är knappast fallet. Rättande av nationella prov ställer särskilt höga krav på gott omdöme, men proven har också kommit att spela en särskild roll sedan skolan blivit en vara på en utbildningsmarknad och eleven en kund med skolpeng. Nationella prov är den enskilda skolans främsta marknadsföringsverktyg, ett verktyg man har makt över. Proven rättas inom skolan, ofta av undervisande lärare, och incitamenten att medvetet eller omedvetet förvanska resultat i enlighet med lojaliteter har betydelse.

Vårt skolsystem genomsyras av den konkurrensutsättning som avsiktligt införts via diverse reformer. Varje skola måste sälja in sig för att överleva, kommunpolitiker har anledning att få undervisningen att verka bra (så att folk flyttar dit), enskilda lärare kan använda goda resultat i egna löneförhandlingar (man har arbetat för en lönedifferentiering inom lärarkåren) och även elever och föräldrar har intresse av en skola med bra betyg och höga meritvärden. Sett i detta sammanhang är det en paradox att många upprörs över den internationella konkurrens som Pisa kan innebära – en bris jämfört med den nationella vi själva har ordnat.

Skolor och personal kämpar för att upprätthålla akademisk integritet (och lyckas ibland), men vårt system inte bara accepterar potemkinkulisser utan uppmuntrar sådana.

Felaktiga rättningar av nationella prov är en sak. År 2013 kom Skolinspektionen med sammanställningen ”Olikheterna är för stora. Omrättning av nationella prov i grundskolan och gymnasieskolan, 2013”. Där konstateras att avvikelserna mellan ursprungsrättning och omrättning är oacceptabla. En annan sak är förekomsten av det som i USA kallas teach to the test. SvD:s ledarskribent Sanna Rayman beskriver det så här: ”Eleverna får plugga gamla utgåvor av de nationella proven tills de kan deras utformning nästan utantill. /…/ Personligen tycker jag att det vore väldigt betryggande om de klarade just den sortens tester som inte föregås av snitslade banor.” (SvD 4/6 2014.)

Pisa är ett osnitslat test. Nyss har niondeklassare inom OECD skrivit det och resultatet redovisas i december 2016. Testet är till för att utvärdera ett lands undervisning. Hur mycket kunskap och förmågor får eleverna med sig från grundskoletiden? Förmår de begagna dessa i sin vardag och i sitt framtida yrkesliv? ”Va?” tänker kanske några av er nu. Ja, en myt kring Pisa är att det mäter akademisk fakta och att den som lyckas på provet är den som papegojlikt kan upprepa instrumentellt inlärd sådan. Det är tvärtom, och överensstämmelsen mellan Pisas ramverk och svenska kursplaner är enligt Skolverket stor.

Förprov hålls och stora mängder data samlas in för att utesluta felkällor; Pisa är ett väl utformat test. Inte så att man blint kan lita på det eller se det som sanning. Vilka som gör det vet jag inte, men Malin Ideland, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola, anklagar svepande folk (inga exempel nämns) för just detta i debattartikeln ”Skolan måste utbilda bortom Pisa-resultat” (Aftonbladet 9/4 2015). I den kritiskt granskande bloggen DN Debatt–betyg gås Idelands alla felslut föredömligt genom (10/4 2015).

Statistik ska tolkas försiktigt, men för svensk del räcker det med att ta tendenserna, som är tydliga, på allvar. Problemet i Sverige är motsatsen till det Ideland tror. Vi tycks oförmögna att tolka dataunderlaget som Pisa ger och som rätt använd kan förbättra skolans undervisning. Tyskland hade också en Pisa-bomb, om än med mindre krut i än vår. Medan vi gjorde det till en sport att skapa myter, ad hoc-resonemang och halmgubbar angående vårt resultat lyckades Tyskland bättre använda siffrorna för förändring.

”Vetandets värld” i P1 har granskat Pisa i programserien ”Pisadoktrinen”. Ett felslut de begår är klander genom sammankoppling. Statistiken som provet genererar och tolkningar av provet som lobbyister genererar är olika saker, men granskningen skiljer inte på det. McKinsey & Company, ett amerikanskt managementföretag, har skrivit rapporter som har fått stort inflytande. Dessa sägs bygga på Pisa och kallas forskning, men har kritiserats hårt, bland annat av professor Frank Coffield vid Institute of Education vid University of London: ”Det finns inga bevis för att dessa speciella faktorer, som pekas ut som viktiga, är de som kommer att leda till framgång.”

Förstår ni vad som sker här? I stället för att fristående akademiker, till exempel personer som professor Frank Coffield, skriver rapporter (för den politiska makten) så hyrs konsulter in. Varför? Politiker vill utnyttja forskning till att legitimera sina ideologiska ståndpunkter. Två inflytelserika McKinsey-rapporter, ”How the world’sbest-performing school systems come out on top” (2007) och ”How the world’s most improved school systems keep getting better” (2010) har en stumhet inför vad ett nationellt utbildningssystem är och vad det är till för.

McKinsey tycks ha resonerat ”hur blir man bäst?” och vidare ”ja, hur blir ett företag bäst? Hm, gott ledarskap, entreprenöriella individer, bra varumärke och så vidare. Detta borde väl också vara skolans framgångsfaktorer?”. Rapporterna är selektiva i sina slutsatser och visar i för stor utsträckning vad de själva och deras uppdragsgivare vill tro. En flitig hänvisare till dessa två McKinsey-rapporter var Michael Gove, brittisk utbildningsminister i regeringen Cameron mellan 2010 och 2014. Goves ideal var Sveriges nyliberala skolsystem (tills det blev för pinsamt) och för det kunde han hämta visst stöd i dessa rapporter. Svenska politiker som drev genom marknadiseringen resonerade på ungefär samma vis som McKinsey-folket: att det goda utbildningssystemet ska utformas som ett företag.

I P1:s ”Pisadoktrinen” uttalar sig också Margareta Serder, författare till avhandlingen ”Möten med Pisa – Kunskapsmätning som samspel mellan elever och provuppgift i o ch om naturvetenskap” om provets opålitlighet. Serders forskning bygger på ordet egentligen; svenska 15-åringar kan egentligen naturvetenskap och matte om de bara hade förstått frågorna bättre. Finns då ett problem med läsförståelse? Nej, den är egentligen bra, om provets frågor bara inte varit så krångligt formulerade.

Serder vill till varje pris lotsa idén om att Pisa är vilseledande i hamn. Till exempel anför hon att vårt språk är särskilt svårt för oss. Ord som ”referens” och ”substans” är svårare för svenska elever än ”reference” och ”substance” för engelsktalande. Kanske är det den destruktiva varianten av individualiserad undervisning som spökar här? Tanken om att varje elev måste mötas på sin nivå, tolkas av vissa pedagoger som att varje elev har rätt att få undervisning och prov anpassade till den nivå de önskar. (Dålig pedagogik och ”utbildning som vara” tycks ofta förstärka varandra.)

Några av frågorna i Pisa är släppta för allmänheten. En typisk mattefråga är att eleven ges måttenheter för att göra 100 ml salladsdressing, frågan är då hur mycket som behövs för att göra 150 ml. Frågorna har olika svårighetsgrad, de svåraste kommer bara de mest avancerade att kunna svara på, men har du förstått grundläggande matematik och har hyfsad läsförståelse så är de fullt görliga.

Prestationerna i vår Pisa-historia ser ut så här: I första Pisa-mätningen 2003 syns ännu inte effekterna av de reformer som verkställdes under 1990-talet (det är ett helt nytt skolsystem som ska komma på plats) och vi ligger bra till. År 2006 ser det sämre men ännu hyfsat ut. Efter det faller vi handlöst för att 2012 vara det land som generellt försämrat vår undervisning, när det gäller att förmedla kunskaper, mest. Låt oss för all del minnas att vi föll från hög höjd.

Beskrivningen ovan har samstämmighet med andra källor. Samma mönster syns i fler tester, till exempel ”Trends in international mathematics and science study” (TIMSS) och ”Progress in international reading literacy study” (PIRLS). I en rapport som inte fick den uppmärksamhet den förtjänar, ”Lära för livet? Om skolans och arbetslivets avtryck i vuxnas färdigheter”, testas samma kunskaper som Pisa mäter efter det att generationerna lämnat skolan. Också här finns koherens med Pisa-försämringen. Sverige hade ett kunskapsförsprång som försvann: ”I denna studie visar forskarna att kunskapsförsprånget gäller de generationer som gick ut grundskolan före början av 2000-talet. I de yngre åldersgrupperna, där Pisa visat på ett kraftigt försämrat kunskapsläge, har Sverige tappat sitt försprång.”

DN-journalisten Kristoffer Örstadius slutsatser bygger liksom Serders på egentligen, och på att svenska elever är särskilt inkompatibla med Pisa. Studenterna kan egentligen, vore de inte omotiverade på grund av provtrötthet, och Örstadius skriver: ”DN har varit i kontakt med ett 80-tal rektorer. Majoriteten beskriver sina elever som ’provtrötta’ och att det var svårt att motivera dem att skriva Pisa.” Om provtrötthet ska fungera som förklaringsmodell måste den vara specifik för gruppen ”högpresterande svenska niondeklassare”. Det kan alltså inte finnas någon normalfördelning av brist på motivation och provtrötthet, inte inom OECD, inte inom Sverige, inte inom olika socioekonomiska grupper och inte över tid. Inga trovärdiga fakta presenteras för den slutsatsen och Örstadius syr ihop argumentet om att sämre elever presterar på sin nivå medan duktiga presterar långt under med att smarta elever inser hur meningslöst Pisa är.

Bättre än Örstadius och Serders teorier är att skära med Ockhams rakkniv; den rimligaste förklaringen till sämre prestationer i Pisa beror på sämre kunskaper. Och det är vad Skolverket nyss kom fram till i en undersökning med namnet ”Att svara eller inte svara”. I pressmeddelandet står: ”Vi kan inte se någon annan förklaring än att den kraftiga nedgången beror på sämre kunskaper och det måste vi ta på allvar.”

För att ta det på allvar behöver vi göra upp med de felaktiga föreställningar som påverkar attityder hos lärare, elever och andra och som blir självuppfyllande och defaitistiska. Den självinsikt som krävs för utveckling undergrävs på flera sätt. Vilseledning kommer från ett negativt håll – ”svenska ungdomar är för dåliga för att prestera på Pisa på grund av samhället, tiden, deras inneboende kvaliteter” och så vidare – men också från ett positivt håll – ”svenska ungdomar är för bra för att prestera på Pisa för att de ser igenom provet, låter sig inte förtryckas av borgerlig gammal kunskap, eller för att provet inte mäter framtidskvaliteter som bara svenska barn har” och så vidare.

De generationer som föds nu har samma möjligheter att bli bildade och bra på att läsa, skriva och räkna som tidigare generationer och ungdomar i mer framgångsrika utbildningssystem. Att driva skola är svårt men kvaliteten går att påverka. Elevens eget arbete är viktigt, men ett skolsystem som ger förutsättningar för och stöttar det arbetet är ännu viktigare; de 10 procent av 15-åringarna som utgör den svagaste socioekonomiska gruppen i Shanghai är bättre på matematik än de 10 procent mest privilegierade studenterna i flera europeiska länder.

Skolforskarna Pasi Sahlberg och Andy Hargreaves riktar sig bland annat mot Sverige när de i artikeln ”The tower of Pisa is badly leaning. An argument for why it should be saved” (24/3 2015) försvarar Pisa med att utan provet hade vi inte kunnat identifiera de länder ”som felaktigt trodde att deras utbildningssystem är det bästa i världen och bör ange riktning för andra nationer”. Vi var (och är kanske) en sådan nation som hånade bakåtsträvare och förutspådde att alla skulle se upp till vår skola; världens bästa och mest moderna. Så blev det inte och i stället för felsökning slog storsvensk arrogans till och man förnekade det som Sahlberg och Hargreaves beskriver så här: ”Till exempel har Sveriges katastrofala nedgång i utbildningsresultat i Pisa sedan introduktionen av vinstdrivande friskolor styrt landet bort från den höga prestationsförmåga som övriga nordiska länderna uppvisar och närmat sig England och USA, med sjunkande jämlikhet och stagnerade studentresultat.”

Bara för att våra försämrade resultat var oväntade för somliga är de ingen slump utan en följd av hur vi utformat skolan. Icke evidensbaserade pedagogiska metoder fick utrymme samtidigt som grundskolan gjordes till marknad, och inte endast i betydelsen att skolor kunde drivas som bolag; skolväsendet öppnade för en inre marknadisering där inspirationscoacher, mer eller mindre seriösa fortbildningskurser, frivilligorganisationer och näringsliv släpptes in. Ibland har dessa aktörer varit direkt skadliga, i andra fall indirekt då pengar och kraft har förskingrats.

Per Kornhall beskriver i sin bok ”Barnexperimentet” hur man i läroplanerna för 1994 styrde bort från ämnesinnehåll. Skolverket menade att ”kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär”. Detta blir till sanning och de pedagogiska experimentens tid är inledd. ”Läraren förvandlas till en som på avstånd skulle se till att det skedde ett möte mellan stoff och elev”, skriver Kornhall. Här kan den som söker förklaringar till lärarnas sjunkande status börja leta.

”What makes great teaching?” heter en rapport från The Sutton Trust, en tankesmedja inriktad på att förbättra social rörlighet genom utbildning, som sammanställt 200 projekt i grundforskning om undervisning. På första plats – det mest avgörande för undervisningens kvalitet – är goda ämneskunskaper hos läraren, det som vårt skolverk i början av 90-talet knappt trodde fanns och i alla fall inte kunde överföras.

Pedagogiska missuppfattningar blir självgående och svåra att rätta till, de är lockande och lättsmälta, trots tillgång till god forskning. Från pedagogiska mässor twittras det ofta under hashtags, uppmärkning i sociala medier, och flera föreläsare haussar obrytt pseudopedagogik. Häromveckan twittrades från en sådan mässa: ”Numer lär pedagogerna tillsammans med barnen. De lär inte längre ut. Synen på kunskap och lärande har förändrats.” Vad demokratiskt och respektfullt det låter. Och därför särskilt försåtligt. The Sutton Trust visar att den lärare som intar en tydlig lärarroll, har goda ämneskunskaper, sätter ribban högt och strukturerar undervisningen för sina elever når bäst kunskapsresultat.

Det som låter demokratiskt i stunden är det långsiktigt inte alls. Och inte särskilt jämlikt. Jonas Frykman, professor i etnologi vid Lunds universitet, skrev i slutet av 90-talet i boken ”Ljusnande framtid” att skiftningen från plugg till självständigt lärande var en ”gigantisk medelklassanpassning”. Kornhall skriver att medelklasseleverna kan ”glida igenom dåligt underbyggda presentationer med imponerande (men inadekvata) referenser, och med avancerat språk”. Godtycklighet gagnar befintliga statushierarkier och kanske är det vad som sker i Örstadius artikel? Vi tror att elever från välutbildade hem är mer kompetenta än andra även när så inte är fallet.

Pseudovetenskaplig pedagogik och mordet på enhetsskolan, vår skola före reformerna, är två fenomen som förstärkt varandra och de främsta orsakerna till nedgången i våra kunskapsresultat. Ni är säkert trötta på att höra om Anders Hultins dyra vin, en flaska Tignanello årgång 1999 som han fotograferade, lade upp på Facebook och skrev ”Because I’m worth it” samtidigt som den friskolekoncern han var vd för gick i konkurs. Men det sker nu inte så ofta att en Facebookuppdatering perfekt skildrar ett svenskt skolhaveri. Finansminister Anders Borgs dåvarande fru skrev ”Självklart” i kommentarsfältet och förra kulturministern Cecilia Stegö Chilò instämde med ett ”Ja!”. Men nej, han var inte värd det. Hultin får dricka hur mycket dyrt vin han vill, men i det här fallet var självförhärligandet opassande.

Anders Hultin var 1991–1994 politiskt sakkunnig för Moderaterna på utbildningsdepartementet och drivande i det fria skolvalet, skolpengssystemet och att aktiebolag skulle få äga skolor, vilket Hultin själv sedan gjorde; ägde aktiebolag som drev skolor. Han blev rik på den politik han varit med om att införa. Olämpligt, men än mer olämpligt är att det skedde på så lösa boliner. Hultin påstod att enhetsskolan var dålig, konformistisk, ineffektiv och dyr. På ett seminarium 1992 sa han att den ”har varit direkt skadlig och inverkat menligt på utbildningsstandarden i Sverige”. Ett osant uttalande, baserat på känslor, ideologi och möjligen egenintresse.

När Hultin på seminariet 1992 nämnde Storbritannien som ett gott exempel påpekade Karl-Georg Ahlström, professor i pedagogik, att deras resultat ju var ”oerhört deprimerande”. Vid den här tiden var brittisk skola med alla mått mätt sämre än vår. Ja, svarar Hultin, men han menade inte att Storbritanniens utbildning var bra – utan kostnadseffektiv. (Notera att vi i dag är ett av de länder inom OECD som lägger mest pengar på skolan.)

Anders Hultin gör sig oåtkomlig, han behöver inte försvara det som sker, det spelar ingen roll att skolprofessionerna och akademin opponerar sig. Processen är bortom demokratisk kontroll och Kornhall skriver: ”Jag tror inte att ett sönderbrytande av enhetsskolan hade stöd varken politiskt eller juridiskt.”

Pseudopedagogik och skolmarknad har blivit två systemfel. Men skulle marknaden genom politiska beslut försvinna skulle kaos inträda, i alla fall under en tid. På sätt och vis är vi gisslan i marknadssystemet, och de kontrollmetoder som den rödgröna regeringen planerar kan mycket väl bli både dyra och tandlösa. Varför tar politikerna inte tag i frågan? Jo, precis som Hultin med flera kunde ducka för invändningar så gör politiker detsamma nu.

Anna Dahlberg, ledarskribent på Expressen, har framfört hård men giltig kritik angående friskolemarknaden. Hur bemöts den? I sak knappast alls. Delar av högern svarar: ”Vi ska väl ha valfrihet?!” och tecknar en nidbild av en framtid där barn inte kan byta skola och alla skolor är likadana; det vill säga lika dåliga. I en debattartikel i Aftonbladet av Annie Lööf (C) och Mikaela Valtersson (MP) sker just detta. ”Stödet för friskolor fortsätter att växa” (15/4 2015). Problemen med vinstuttag nämns inte utan man argumenterar för att alla gillar valfrihet och låtsas som om det finns kausala samband mellan sådan och vinstuttag. För detta presenteras inga bevis.

Kanske har inte alla något emot en kader av illa utbildade människor, tänker jag i mina cyniska stunder. Det är sorgligt att Pisa, vårt bästa vapen mot nedbrytande marknadsideal, har utmålats som motsatsen. I en krönika i P 1:s ”Godmorgon, världen!” (3/1 2015) berättade Nina Björk om när hon undervisar en elev om antiken: ”Ur den här kunskapen tror jag inte man kommer att kunna pressa fram en enda procent tillväxt för svensk BNP. /…/ Inte ens om alla svenska skolbarn skulle prestera toppresultat på sådana här prov om antikens berättelser tror jag det skulle ge något utslag i de där Pisa-proven, som i svensk debatt framställs som så viktiga för att veta om svensk skola är bra eller dålig.”

Det är tvärtom, Pisas data är på Björks sida. Det är utbildningssystem med integritet, bildningsideal och jämlikhet som får elever att lyckas på provet. Pisa visar att det mest likvärdiga systemet, som bäst kompenserar för socioekonomiskt missgynnade elever och med en hög lägstanivå för alla studenter, också är det akademiskt mest framgångsrika. (Och, förvisso, även bra för BNP). Vilket OECD:s Andreas Schleicher, chef för utbildning och kompetens, skriver i ”Seven big myths about top-performing school” (4/2 2015).

Utifrån Pisa avfärdar Schleicher också andra fördomar som kan intressera Björk. Invandrare sänker inte ett lands Pisa-resultat, utan tycks ha marginell effekt. Nationalekonomen Jonas Vlachos skriver i blogginlägget ”Invandring och skolresultat” (på Ekonomistas) ungefär detsamma utifrån svenska förhållanden. Schleicher tillbakavisar också missuppfattningen att den digitala världen kräver nya kunskaper: ”I de mest framgångsrika utbildningssystemen är inte läroplanen milsvid och grund utan tenderar att vara rigorös, några få ämnen undervisas väl och med stort djup.” Elever som behärskar grundkompetenser väl är också de som är mest flexibla i en föränderlig värld, och världen har alltid varit föränderlig.

Jan Björklunds största tillkortakommande som skolminister var att han inte förmådde ta kontroll över skolan, det näst största att han försökte på fel vis. Hellre än att stärka från insidan bombarderade han systemet med kontrollinstanser som frestade på. I ett stabilt utbildningsväsende kan till exempel lärarlegitimation vara bra, men i ett poröst kan det vara nedbrytande.

Men ur Björklunds aska hamnade vi i Fridolins eld. Fridolin refererar ibland till den pseudopedagogik där det till exempel läggs stor vikt vid lust. Tillsammans med Alice Bah Kuhnke skrev han en oroväckande oseriös debattartikel i Expressen: ”Skolan ska genomsyras av kulturen” (26/1 2015). Fridolin och Bah Kuhnke påstod att ”vi vet av modern forskning att lust bryter klass”. Nej, av god forskning – Pisa och The Sutton Trust – vet vi att bra studieteknik, uppövad uthållighet hos eleven och en lärare utan fördomar ”bryter klass”. Lust är en skör grund för studier.

Tron på lust och motivation är en del av den coachifiering och avintellektualisering som skett och som finns i alla västerländska länders skolkultur, men mindre i asiatiska. Örstadius tes om bristande motivation accepterades lättvindigt, eftersom den låter rimlig, men i den stund du ska lösa ett mattetal är det dina kunskaper som spelar roll och inte din lust, vilket också är vad Skolverket konstaterar. Förhållandet mellan lust och inlärning är inte vad vi intuitivt tror. En ny välgjord studie som undersöker förhållandet mellan motivation och resultat i Pisa kommer fram till att ”svaret är motsatsen till det förväntade. Bland de åtta länder där motivationen gick ner ökade (i genomsnitt) Pisa-resultaten med 10 poäng”. Vilket beskrivs i The Atlantic under rubriken ”Does student motivation even matter?” (24/3 2015).

Lustfokuset är lömskt och, misstänker jag, något av det som stressar svenska skolelever. Sämre kunskaper i sig stressar också; det är inte så enkelt att gå i högstadiet utan god läsförståelse. Idén om att motivation är avgörande lägger mycket ansvar på en elev, ansvar som är svårt att ta eftersom det kräver något av ens karaktär som man inte har kontroll över. Sanningen, att en struktur för dina studier är bättre än motivation, är befriande för många eftersom det är hanterligt.

Det finns saker att vara uppmärksam på med Pisa. Sahlberg varnar för att det håller på att korrumperas. Delar av provkonstruktionen har visst lämnats över till konsulter. Kanske är dessa intresserade av att gå från att mäta klassisk kunskap och problemlösning till annat som man hellre vill kräva av medborgare, det som Nina Björk tror att Pisa mäter. Notera gärna arten på olika rapporters namn, som The Sutton Trusts ”What makes great teaching?” och McKinseys ”How the world’s best-performing school systems come out on top”. Det avslöjar något om olika sorters fokus.

Svenska elevers misslyckande i Pisa hänger ihop med svenska politikers misslyckande när det gäller att skapa ett bra skolsystem. Våra skolbarns sämre kunskaper och förmågor är inte någon slump, utan en följd av de skolreformer som öppnade för ett destruktivt inflytande från kommers och ovetenskaplighet som infördes i början av 1990-talet och tillsammans har visat sig särskilt giftiga.

Andra vägar fanns. Vi hade kunnat modernisera enhetsskolan utifrån beprövad pedagogik och oberoende av marknadskrafter. Vår skola har aldrig varit och kommer aldrig att bli perfekt, ett utbildningsväsende är för sammansatt för att nå någon sorts fulländning. Här finns ingen gordisk knut att lösa med ett hugg, till exempel med långsökta bortförklaringar, utan något som kontinuerligt måste hanteras. Varje land och tid har sina positiva och negativa kulturer som blir attityder och spelar roll för samhälle och skola. Utmaningen har alltid varit att utarbeta systemet så att det inte blir sårbart för nedbrytande förhållningssätt, utan i stället bevarar den integritet som gör att goda krafter kan bli så självgenererande som möjligt.

Idén om att våra barn ska tävla i kunskaper med barn i Shanghai eller Finland är både kontraproduktiv och ociviliserad. Konkurrens finns överallt, men en stats utformning av sin grundskola bör ha målet att alla ska klara sig så bra de kan. Vi bör inte använda Pisa för att bli bäst utan för att klokt och generöst ordna en skola där de generationer som växer upp här kan få med sig de kunskaper de behöver. Att göra sitt bästa i ett hyfsat välfungerande skolsystem räcker långt för både lärare och elever.