Om läxor

- de är inte dåliga för barn ur socioekonomiskt lägre klasser, tvärtom

Min dotter, bild från 2007

Citizenship First heter en rörelse som bildades 2011 i Harlem. De verkar för att grundskoleutbildning ska prioritera att barn och unga ges möjlighet att bli kunniga och autonoma medborgare som förmår delta i samhället; förstå både sina plikter och sina rättigheter och göra bruk av sig själva.

Det vill väl alla? Nja, olika tider och platser har olika idéer angående skolans huvuduppgift. Idealskolan som Citizenship First önskar se har knappast existerat men liksom i Sverige har USA:s skolor under senare år släppt in allehanda inflytande och intressegrupper; politiserade ”lösningar” (man ger företräde åt till exempel arbetsmarknadens behov), marknad för experimentell pedagogik och teknikföretag och skolledare som bygger varumärke har getts utrymme på elevers bekostnad.

Robert Pondiscio är lärare och ledare för Citizenship First, 2013 försvarade han läxor i en replik på en artikel som Karl Taro Greenfield hade skrivit i The Atlantic. Greenfield, som är författare och journalist, gjorde under en vecka sin 13-åriga dotters hemarbete. Det var hemskt! Tre timmar om dagen kämpade han och klarade det knappt. Ska unga ha det så här, frågade pappan och ville att läxor slopades helt.

Nä, så ska 13-åringar inte ha det, hennes läxor tycks orimliga. Men hemstudier, påpekar Pondiscio, är avgörande för de barn han arbetar med – barn längst ner på den socioekonomiska skalan – och han är less på att medelklassföräldrar som Greenfield ställer krav som utgår från de egna barnen. Greenfield är en etablerad författare ur en släkt av intellektuell medelklass, hans hustru är en känd arkitekt och deras dotter behöver inte läxor för att diverse livschanser ska tillgängliggöras. Hennes liv, kan vi gissa, fylls med resor, böcker och ett framtida användbart nätverk och hon får med sig alla möjliga sorters kapital – från kulturellt till ekonomiskt.

”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” Det där känner ni igen från Matteusevangeliet, citatet har gett namn åt en sociologisk teori: Matteuseffekten. Så klart är det rätt banalt; den som redan har vinner lättare mer och tvärtom, så fungerar världen och även inlärning.

På 1980-talet tillämpade psykolog Keith Stanovich Matteuseffekten på sin läsförståelseforskning, och kom fram till att för den elev som inte når hyfsad läsförståelse i lågstadiet är det nästan omöjligt att hämta upp det senare. Glappet mellan den med sämre och den med bättre läsförståelse ökade för varje år och det gällde även kunskapsinhämtningen – i samtliga ämnen! Hamnar du på fel sida av att ha och inte ha så fryser många möjligheter inne för dig.

Men läxor spär väl på orättvisor?! Det hör man titt som tätt men det är en myt, en försåtlig sådan eftersom den intuitivt låter trolig: hemarbete är osolidariskt mot de barn som inte har någon hemma som kan hjälpa dem. Så argumenterade till exempel läraren Pernilla Alm i boken ”Läxfritt. För en likvärdig skola” (2014). Föräldrar tar förvisso över somlig inlärning när skolsystem fallerar och det orsakar större ojämlikhet. I just läsförståelse, där hemmet ofta kan gottgöra, är det ett varningstecken om den socioekonomiska kurvan följer läsutvecklingskurvor. Sanningen är att ett skolsystem aldrig kan ersätta det Greenfields barn får, men med skaplig undervisning och genomtänkta läxor kan skolan knuffa över elever till rätt sida av Matteuseffekten.

Nyss eldade Micke Gunnarsson, en inspirationsföreläsare ofta anlitad av skolor, under läxdiskussionsbrasan med en lapp han skrivit till sina barns lärare. Den löd: ”Hej! Mitt barn får inte ta med sig läxor hem i höst. Hoppas detta underlättar både för dig som lärare och för mitt barn.” Lappen är en träffsäker illustration av en viss typ av kundorienterad och medelklassifierad svensk skolförälder, Gunnarssons sätter sin vilja i centrum för huruvida läxor ska finnas. Han vet vad han själv vill ha, men inte vad barn generellt behöver.

Daisy Christodoulou, brittisk lärare och skoldebattör, har formulerat det så här: ”Om vi ​​inte lär ut betydelsefull kunskap i skolorna hamnar vi i social ojämlikhet, eftersom rikare elever kommer att få den kunskapen från sina föräldrar och privata handledare, medan fattigare barn inte får det.” Barnen i Pondiscios klasser är beroende av skolan för sin inlärning, och en viktig lärdom är att öva rutiner för studier på egen hand.

Några av dem som håller med Gunnarsson och Alm gör det utifrån idén om att skola är jobb fast för barn: hur kan vi begära av unga att de ska arbeta efter arbetsdagens slut när vuxna inte måste det? Men skolan är inget arbete, den är en mänsklig rättighet vi gemensamt betalar för. Tro mig, jag vet hur illa många barn far och hur meningslös och till och med nedbrytande skolan blir för några; det är inte klokt men det är en annan fråga.

Om att börja i skolan skrev Albert Camus sin självbiografiska roman: ”I Monsieur Bernards klass kände de för första gången att de fanns till och att de var föremål för den högsta aktning: man ansåg dem värdiga att upptäcka världen.” En känsla att eftersträva för alla barn.

Jag betraktar inte intellektuella yrken som förmer än praktiska diton, jag nämner det för att jag ibland anklagas för elitism när jag förespråkar en kunskapsbaserad skola med läxor. Men mitt perspektiv är ungefär detsamma som Pondiscios, jag vill att alla får en chans att bli självbestämmande individer som klarar att tolka världen och därför, bland annat, blir svårare att manipulera eller utnyttja.

Och det är något som provocerar mig särskilt, någon med den läggning jag har – som om diskussionen kidnappats av personer med en underliggande premiss om att kunskap i sig är tråkigt och måste begränsas eller förvandlas till underhållning för att den ska intressera. Min erfarenhet är att människan är genuint nyfiken, inlärning sker överallt, många barn driver det tidigt själv medan andra har behov av vägledning. Att under systematiserade former tränga in i ett ämne och behärska det är något skolan uppmuntrar med hemarbete. Varje ung person förtjänar upplevelsen av att möta ett stoff på egen hand, för några av oss blir det mötet en livslång kärlekshistoria.