Om det är fel att kasta barn i fängelse ...
- är det väl värre att kasta dem åt vargarna?
Det irriterade mig att folk upprördes så till den grad … av att slänga barn i fängelse, när vi som samhälle sedan årtionden har placerat dem i kriminellas vård på privata HVB- eller SiS-hem. Det irriterade mig att vi betraktade just fängelse för barn som något ett civiliserat samhälle inte kan tillåta sig när vi sedan länge hjälpt kriminella att få tillgång till sårbara ungdomar. Reaktionerna tycktes mig grundade i moralpanik och den paniken handlar mer om majoritetssamhällets självbild än om omsorg om dessa barn.
Så jag skrev om det. Texten publicerades för ett tag sedan på Sydsvenskan och alla texter som är köpta av uppdragsgivare är bakom betalvägg på Sfären - för jag vill inte konkurrera med en gratisversion med min uppdragsgivare.
Vill du stötta mitt skrivande kan du prenumerera på Sfären eller swisha 1231734409. Tack för att du läser.
✍︎ ✍︎ ✍︎ ✍︎ ✍︎ ✍︎ ✍︎ ✍︎ ✍︎ ✍︎
2015 granskade Uppdrag granskning HVB-hemmet Ersta flickhem. Omhändertagna flickor med självskadebeteende och ibland missbruksproblematik sålde sex från detta hem tänkt att skydda och vårda dem; torskarna cirklade runt Ersta i sina bilar och plockade upp flickorna på en parkering.
Den där bilden sökte mig: Hur män som finns bland oss kör runt i sina bilar kring HVB-hem – dit flickor kunde vara tvångsomhändertagna, för att komma åt att ha sex med dessa fysiskt och psykiskt sköra barn. Är inte det helvetet? Ett uråldrigt armod, ett mörker; där samhällets mest sårbara utnyttjas utan att varken folkhem, välfärd eller moderniteten kan rå på det.
Jag begriper att problematiken är komplicerad men det borde inte vara så helvetiskt, så ofta. I årtionden har vi hört om barn som far illa på HVB- och SIS-hem; vårdinrättningar som ibland tycks göra motsatsen till att hjälpa, skydda och vårda och sedan hösten 2024 har IVO stängt över 30 HVB-hem men det tar aldrig slut?
En annan helvetisk bild som söker mig är uppgiften om att gängkriminella försöker komma åt funktionsnedsatta barn, hänger utanför anpassade skolor och lockar eleverna med gemenskap för att få dem att begå brott. Vi ondgör oss över hur samhällets olycksbarn behandlades förr men får inte detta Charles Dickens beskrivningar av fattig-London att framstå som sympatiska miljöer?
