Om att vara vilse
– och längta hem
Kära vänner! Om plats och om att gå vilse och hitta hem. Nedan en essä om när något är fel. Längst ner finns en, av mig, inläst version av essän.
✿❀✿❀✿❀✿❀✿❀✿❀✿❀
Vad är ett öde? Energi som bryts, avleds eller exploderar? Ödet formas kontinuerligt av energi vi själva genererar men också av spänningar som hällts i var och en av oss från början, från de led av människor vi kom ur.
Så skrev jag i essän ”Mörkret kallar” som publicerades i tidskriften 10-tal år 2017. Essän utgår från tre olika böcker skrivna om ungefär samma sak: Kvinnor som våldsamt går sönder och desperata vänder sig till naturen för hjälp, och somligt i de böckerna har jag fortsatt att tänka på: Som hur en flickas vilsenhet accentuerades av ett okänsligt nybyggt villaområde i Kanada på 1980-talet.
I alla fall är det min teori – att den vilsenhet hon beskriver blev skarpare och farligare på grund av estetiken i det bostadsområde där hon växte upp.
Flickan är numera författaren Jessica J. Lee och detta med bostadsområdet nämner hon i förbigående i sin bok ”Turning: A swimming memoir”. Min teori är inte hennes slutsats – hon ”bara” beskrev sin uppväxt där. Jag ska förklara det som jag instinktivt tolkat det även om det är undflyende.
✿
Inbegriper allt psykiskt lidande former eller känslor av hemlöshet? Jag syftar inte främst på faktisk hemlöshet som psykiskt lidande kan resultera i när den lidande blivit helt och hållet sårbar och säkerhetsnäten har försvunnit.
Nej, utan att det vid olika sorters ”sjukdom i nerverna” nästan alltid förekommer känslor av alienation dels från självet och dels från omgivningen – det vill säga från det som är och borde vara det mest hemtama. Vissa beskriver det som en hinna mellan sig själv och världen eller mellan sig själv och sig själv – mellan sig själv och sina känslor, eller mellan sig själv och sitt mer välmående jag.
Känslan är en av att något är otäckt. Otäckt heter ”unheimlich” på tyska – och betyder det som inte tillhör hemmet, det främmande och skrämmande som finns där man är men inte borde göra det. Som man brukar säga: Nåt är fel. Alla har väl haft den känslan?
✿
Jag har ett minne av en blixt av skräck i mig. Jag är 28 år, vid tillfället är min yngre dotter nästan ännu en bebis – en ettåring, min större flicka är tre år. Familjen har flyttat till Stockholm. Min dåvarande sambo och jag har arbetat långa-långa-långa dagar de senaste sju åren, mellan det att jag är 20 och 27. Vi har haft ett eget bageri och kafé. Vi har båda andra ambitioner, vill komma bort, förnya oss och vi flyttar därför ifrån Malmö. Vi bor först i andra hand i Norra Hammarbyhamnen, sen på ett rivningskontrakt på Brännkyrkagatan och sen på ett annat rivningskontrakt i Årsta. Det är inte barnvänligt, jag arbetar extra på Indiska magasinet, kommer tillfälligtvis in på Dramatiska Institutet, barnens pappa är borta mycket, han går en utbildning som kostar pengar och han arbetar extra på en bingohall på kvällarna. Allt i livet är tillfälligt och slitigt.
Jag känner inte mig själv tillräckligt väl för att veta att jag hatar det tillfälliga. Jag vet inte att jag måste bo nära marken, skogen, naturen – och att det måste vara tryggt. Jag vet inte att jag är en som MÅSTE FÅ bygga, vårda, nära, förbättra, planera, utveckla – att min personlighet behöver få se saker växa och bli till. Jag vet inte hur viktigt det är för mig att ha ett hem som är min borg och jag har ännu inte satt ord på somligt som har skett i livet – jag är känslomässigt alienerad från det men det finns där; jag är rädd. Och familjens sårbarhet förstärks av att pengarna inte räcker till. Alla ni som haft dålig ekonomi vet hur mycket planering som går åt när man måste vända på varje krona och hur man ständigt ifrågasätter sin användning av de pengar man har: Var detta nödvändigt, kunde jag ha handlat smartare?
Jag trivs inte i Stockholm och jag känner mig ensam. Inte ensam som i att jag är själv – jag är alltid med flickorna eller på arbete, utan ensam som i utan sammanhang där jag har en naturlig plats och är uppskattad av andra vuxna som gillar mig för min själ. Tidigare har jag på egen hand skapat sådana sammanhang men sedan flytten förmår jag inte det och jag sover för lite; min sömn är så störd att jag inte ens kan sova när flickorna sover – för jag vet att jag snart ska bli väckt igen.
Mitt behov av rötter är akut och min panik efter rötter, vet jag nu, är vad som periodvis i livet har hindrat mig från att utveckla sådana. Är du likadan? Det är inte ovanligt. Om du känner igen dig: Gå metodiskt tillväga, lita på dina instinkter men försök behålla lugnet även om dina flyktkänslor är starka.