När mina sinnen kickade in
Förra nyårsafton var jag ute och körde bil, min son var med, vi tänkte ta en vanlig promenad någonstans? Både han och jag måste promenera för att behålla vårt förstånd och ibland pratar vi om att vi tycker att det är märkligt att inte fler är ute och promenerar? Var är ni? Ni har väl också stillasittande jobb?
Mitt närområde där jag bor, har slaktats, byggts sönder, natur, grönska och vyer har till viss del mördats och därför uppsöker jag ibland stränder eller skog eller grönområden för att gå i dem.
Vi körde österut medan eftermiddagen led sent. Vädret var hiskeligt, det stormade och regnade; så kom en instinkt i mitt lilla huvud: Kör till Ales stenar, och jag gjorde det.
Halvvägs dit frågar min son: Var ska vi? Jag fick en instinkt att köra mot Ales stenar, svarar jag, och eftersom han har förståelse för den sortens ingivelser ifrågasatte han inte mitt beslut. Något drog mig dit i dessa år 2023:s sista skälvande timmar och han blev nyfiken på vad.
Cirka 17.30 var vi framme och parkerade nere i hamnen, i Kåseberga, dit man under säsong inte kommer ner som vanlig person.
Det var öde, fullkomligt folktomt, såklart, vad väntade jag mig? Folk var väl sysselsatta med förberedelser inför kvällen, det stundande bytet av år – vem skulle ha ärenden till hamnen vid detta klockslag, vid denna tid på året, i detta väder? En skugga rörde sig på ovanvåningen till en av fiskhandlarna, såg jag, en ensam människa som spred Graham Greene-stämning men det var förmodligen ”bara” en person i denna värld som la sista handen vid något innan kvällen.
Ingen syntes till, också de som måste gå ut med sina hundar valde en annan plats än att gå hit ner i detta väder i Kapernaum. (Min pappa kallar det ”väder i Kapernaum” när väder är vildsint?) Blåsten slet i allt och luften var full av fukt, vågor från tre håll slog upp på den lilla bukt ut i Östersjön som Kåsebergas hamn är. Vinden härjade på viset där jag alltid hör den säga: Det är jag som bestämmer. Då har jag ens aldrig varit i närheten av en orkan, orkanen meddelar: Jag krossar vad jag vill när jag vill. Men vågor slog upp, stjärnor och månens ljus var dolda och hamnens få elektriska ljus fick kämpa mot svärtan.
Vi beslöt att gå upp till stenarna, det var trots allt därför vi kommit. Jag var rädd, en av mina mardrömmar som förföljt mig sedan jag fick barn är att något farligt sker när jag är i sällskap med barnen och att jag inte kan rädda dem utan måste se dem förgås. Intellektuellt begrep jag att det var mörkret och stormen som gjorde att det kändes läskigt – det var en vanlig kväll på Österlen men mörkret var tätt omkring oss och det kändes som om något eller någon hade kunnat kasta sig ur det utan förvarning.
Hamnens jordiska lampor försvann bakom oss när vi gick upp mot stenarna, man såg inte handen framför sig och inte var man satte fötterna. Vi tände lamporna på våra mobiltelefoner och dessa vars ljus jag alltid bedömt som förhållandevis starkt svaldes ner av mörkret omkring dem.
Vi var på en plats utan ljusläckage, i världens ursprungliga mörker (om vi släckte telefonerna) som innan det fanns elektriskt ljus och det är inte ofta jag är det.
Här måste stenarna vara, skrek jag till min son över vädret. Men, var? Kunde vi ha avvikit från stigen? Jag plockade fram gps:en på min mobil och hoppades att slag-regnet inte skulle stänga den men jag ville inte se min son ramla ner någonstans på grund av hans mammas idé angående att fara hit.
Jo, enligt gps:en var vi jämte stensättningen? Så kände jag något, som en fladdermus, som om ett rumsorienterande sinne slagits på efter ett tag i mörkret: Jag kände stenarna och fotograferade med blixt ut i mörkret och där var de. Stora och tysta, laddade med de århundraden bakåt som de funnits på platsen. Då visste jag vad jag varit ute efter, hur alla mina sinnen kickade in, som om jag hade kontakt med tiden bakåt och släktleden som bringat just mig hit. Jag kände avgrunderna av tid och historia bakom mig, bak till de som reste stenarna och tänkte att också de personerna hade avgrunder av tid och historia bakom sig.
Tillbaka i Lund åt vi på Max. Min son gick på en fest och jag funderade över om jag någonsin igen är redo, det har gått några år, att gå på en nyårsfest.
Denna märkliga afton liksom, som är så särskilt mättad med nostalgi och oro, den vill ha min koncentration.
Trevlig helg!
Jenny
ps. ge mig alla era pengar så jag kan bygga ett bibliotek i en moss- och ormbunksträdgård, alternativt bli betalande prenumerant så jag kan betala preliminärskatt.