Makten över flöden

– ta den från sociala medie-plattformarna och ge den till användarna

Så slutar vi vara en vara. I den här texten ska jag argumentera för att lagstiftare inte bör se det som självklart att sociala medier-bolag har rätt att sälja vår uppmärksamhet.

Alexander Heart har släppt en ny dystopisk roman som heter Festival. Festival utspelar sig i ett obestämt västerländskt samhälle, rätt likt vårt: Med lagar, institutioner, myndigheter, val och politiker. Heart skildrar det ingående, både genealogiskt och kronologiskt hur samhället (i tillvaron som liknar vår) har vuxit fram och han tycks ha lånat beskrivningar från diverse länder i Europa.

Bokens drama ligger i att läsaren långsamt inser att makten över SAMHÄLLET har förflyttats men att samhällets institutioner och organisationer inte inser det – de finns nämligen kvar och arbetar som vanligt och reagerar inte över att deras arbete har blivit tomma gester; ceremonier och ekon över något som var – de begriper inte att de inte längre har påverkanskraft och reagerar därför inte som de borde på hot medborgarna ställs inför och denna bristande perception hos de som hade kunnat reagera, men inte har förstånd att göra det, är spänningens motor.

Makten har kontinuerligt, sedan årtionden, flyttats till MASKINEN och MASKINEN är behärskande MEN undflyende. Maskinen underordnar sig inga lagar, den är en instrumentell Gud som kan anlitas och utnyttjas av alla. MASKINEN är ofta (men inte alltid) benägen att låna sig till den starkes rätt; den är stum, omoralisk – och där samhället kräver att aktörer tar ansvar för den makt de utövar så kan MASKINEN osynliggöra källan till maktutövning, till inflytande och propaganda – MASKINEN döljer och nullifierar ansvar och ger vad man på engelska kallar ”plausible deniability”.

Maskinen påverkar via INFORMATIONEN som talar direkt till människorna – den söker upp dem, och somliga föredrar maskinens ”röst” för den underhåller på ett vis som är svårt att motstå. MASKINEN kan ge dimensioner av spänning, kamp, kamratskap och aktivism. Den kan fylla individer med engagemang och känslan av att uträtta något, att någon är en del av viktiga angelägenheter och världshändelser. MASKINEN lockar särskilt de med behov att känna sig viktiga; de blir betydelsefulla inför sig själv, som om världens politiska centrum flyttas närmre dem, som om de har ett uppdrag. Medan verkligheten är motsatsen och gärna ger känslan av att vara perifer, maktlös, där det är svårt att få något uträttat och där vardagen ofta är tungrodd.

En berättelse i berättelsen, i romanen, är en grupp i samhället som är en diaspora från landet Vindholm. Vindholm är en teokratisk diktatur och bland de som kommer därifrån finner vi både bokens hjältar och dess antagonister. Inom diasporan finns de som är födda i samhället och som aldrig har varit i URSPRUNGSLANDET Vindholm. Men det finns också de som är nyanlända till SAMHÄLLET och som nyligen flytt ursprungslandet och de har nyss-fådda och fasansfulla erfarenheter.

Via MASKINEN strömmar INFORMATION om att Vindholm är ett paradis och att alla dåliga rykten och tragiska nyheter från URSPRUNGSLANDET är SAMHÄLLETS förtal av Vindholm.

Vi har alltså de MINNESLÖSA; de utan egna erfarenheter som alltid levt i SAMHÄLLET och de tror allt mer på MASKINEN och börjar hedra ursprungslandet, startar en kult kring det, sprider URSPRUNGSLANDETS lov och kräver dess upprättelse. De tror att de har lurats på ett paradis, sitt sanna hem, och de vill fira ”paradiset” med en årlig festival.

Men de MINNESKUNNIGA gör motstånd, de har nyligen flytt Vindholm, vet sanningen och arbetar emot MASKINENS propaganda. Under Festivalen blir det våld mellan dessa grupper vilket över tid leder till ett större inbördeskrig mellan de som tror på MASKINEN och de som tror på SAMHÄLLET.

👇🏻👇🏻👇🏻

Nej, förlåt, jag hittar på!!! Det finns ingen sådan roman. Det är tyvärr verklighet! Nej, inte det heller. Eller, jo, lite – formen av det.

En insatt person på Studio Ett förklarade för ett tag sedan att konflikten vid den årliga eritreanska kulturfestivalen som äger rum på Järvafältet innehåller dessa ingredienser och det beror på TikTok. I Sverige, idag, bor personer med etnicitet från Eritrea men som aldrig har varit där. Några av dessa har radikaliserats av Eritreas diktatur som sprider lögner i sociala medier om att landet inte alls är en diktatur utan utsatt för en lögnkampanj av det koloniserande och dekadenta väst.

Man kan räkna ut med röven (förlåt för vulgaritet) att det är en potentiellt farlig situation som riskerar att bli superfarlig. Inte bara i detta fall utan mönstret i det: Polariserande information, där den ena polen är propaganda, och så blir det kamp mellan verklighetsbeskrivningarna.

Någon borde hantera det och denna ”någon” är ofta en institution med makt och ansvar över området. Problemet med vårt samhälle är inte att vi inte vet saker – att vi inte har ögon i huvudet att se med. Problemet är inte att vi inte klarar av att identifiera dåligheter. Problemet är inte att vi inte förstår att somligt är underminerande eller rentav farligt för medborgare och att sådan fara ibland måste lösas på samhällsnivå.

Nej, det handlar om en särskild sorts impotens hos den institutionella och politiska makten (oavsett färg) – som om de alla väntar på att marknaden, tid, nån annan, eller nåt sorts öde ska fixa biffen. Det är en sport bland politiker att få det att se ut som om man agerar, pannor läggs i djupa veck angående hur skärmsamhället påverkar barn och unga och man kallar upp representanter för tech-bolagen och ber dem agera hellre än att använda den politiska makt man har.

Sociala medier och ansvar är svårt. Vilka, i globala bolag, tar skarpa beslut? Vem bestämmer; var finns makten, hur reglerar man ledningar man knappt får tag på?

Tech-bolagen styrs av sin egen logik och den logiken är i fallet med de internetbaserade plattformarna att locka till sig människor och sedan sälja människors blick, sälja vår perception, sälja tillgång till oss – till vår plånbok och i värsta fall till våra tankar och vår själ.

Många unga, i Sverige, får sina nyheter via TikTok som äga av kinesiska Bytedance. Bytedance äger också Douyin, den kinesiska versionen av TikTok. I Kina får ungdomar använda Douyin max 40 minuter per dag och i det som kallas ungdomsläget visas utbildningsmaterial inom historia, vetenskap och kultur. ByteDance vet alltså att det är dåligt att sälja ungdomars uppmärksamhet och i Kina används realtidsövervakning och ansiktsigenkänning för att säkerställa att regler efterlevs. Så kan inte fria länder hålla på, vi vill inte, det är rälig övervakning och ByteDance är typ kinesiska staten och servar diktaturen även om ByteDance förnekar att det är så.

Men, det finns ett alexanderhugg att göra! Eller rättare sagt två! (Jag vet, man kan inte göra två alexanderhugg! Men jag låter det passera.) Sociala medier blir mindre destruktiva om makten över flöden och sökningar flyttas från Facebook, X, Instagram, TikTok, Google, Youtube och så vidare – till varje individuell användare. Via konsumentskydd fråntar man bolagen rätten att sälja användarnas uppmärksamhet – utan deras tillåtelse – till andra företag eller diverse informationssökande entiteter.

För att få till den ordningen krävs att två regler införs, regler som sociala medier-plattformar behöver underordna sig om de ska verka inom landets gränser: Plattformarna måste 1) garantera att användaren har rätt att välja sitt flöde, välja in vad hen ska se och inte mer än det och 2) få det serverat i kronologisk ordning.

Och det ska vara default-läget. Spam, porr, propaganda, hjärndöda grupper, nostalgi, reklam, botar, trollfabriker, bedragare, dead internet – i alla fall de av oss som inte önskar sådant kapar då en del av den marknaden. Då sker det inte automatiskt att användare faller ner i kaninhål, matas med konspirationer och propaganda, och radikaliseras – utan var och en måste välja sig till det. Man slipper vada i oönskat skräp för att tillgodogöra sig nyttig information från den lokala facebook-gruppen.

Marknaden för manipulation skapas inte främst av användarna utan av att vår uppmärksamhet säljs på en regel-lös marknad.

Och det innehåll man önskar se? När konsumenten bestämmer kan man göra avgränsningar, man väljer vänner och intressen man vill se – utan att bombarderas av liknande innehåll. Man vill kanske se ”Djurens vänner” där man bor, om man är intresserad av djur som behöver omplaceras, men slippar matas med hundratals bedragarkonton som iscensätter att de hjälper djur men i själva verket plågar dem för att få till innehåll som folk skänker pengar till; en av de värsta företeelserna på Youtube, som existerar enbart för att vår uppmärksamhet och omtänksamhet blir till vara.

Tech-bolagen kan ha kvar sina sugifierade flöden men någon måste välja in det hellre än att kurera sitt eget. Med dessa två regler säljs inte längre vår blick och uppmärksamhet. Då dör deras affärsmodell? Ja, delvis. De blir föremål för vad de alltid sagt till analoga företag: Anpassa er eller dö, lyckas ta betalt eller gå i konkurs.

Lagstiftare och institutioner måste sluta kalla upp tech-bolagen och börja reglera dem; konsumentskydd behöver komma ikapp vår digitala tillvaro. Som Jeanette Osei, hjälten i Festival uttrycker det: SAMHÄLLETS roll är att vara på de manipulerades sida inte på manipulatorernas.  

Er trogna, Jenny Maria Nilsson