Inte skolpolitik
Autentisk bild av när Riksrevisionen försöker räkna ut hur skolpengen fördelas.
Riksrevisionen har som ni kanske vet granskat skolpengen. Jag var säker på vad de skulle komma fram till men inte exakt hur de skulle formulera sig. Låter det arrogant? Alla oberoende krafter (journalister, forskare, utredare) som tar sig en titt på skolpengssystemet ser att friskolorna är ekonomiskt överkompenserade och de kommunala skolorna förfördelade vilket är orättvist.
Jag kommenterade saken för Aftonbladet och den texten kan ni läsa här.
Framförallt är det de åttio procent av barnen som går i kommunala skolor som görs orätt men barnen i friskolor tycks inte få del av överskottet, överkompensationen kommer inte dem till godo. Kolla grafen nedan, det är Kungliga bibliotekets statistik över skolbibliotek. Den visar att skolbiblioteken i kommunala skolor är många fler än i friskolorna. Trots att antalet kommunala skolor minskar ökar antalet bibliotek i dessa skolor och tvärtom – antalet friskolor ökar men antalet bibliotek i friskolorna minskar.
Som det är med biblioteken på friskolorna är det också med annat, friskolor har till exempel färre specialsalar och utbildade lärare och mindre skolgårdsyta per elev. Vad tyder det på? Vilka skolor tror ni bryr sig mest om elever och deras utbildning? De som försöker dra ner på allt som utgör skola, det kallas ibland effektiviseringar, eller de som försöker ha kvalitet? Kommunala skolor upprätthåller alltså högre skolstandard än koncernerna och trots att de i princip har mindre pengar per elev är kommunala skolor mer påkostade. Det är alltså om något friskolorna som behöver lära av de kommunala huvudmännen hur man får skolpengen att räcka till, för målet måste väl ändå vara att skattemedel som samlas in för att bekosta skola ska skapa så god utbildning som möjligt för elever?
Björn Åstrand ledde utredningen som fick namnet ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning” (SOU 2020:28) som presenterades i april 2020. I början av juni la sossarna fram två propositioner utifrån Åstrands utredning. Det ena förslaget skulle göra resursfördelning mellan kommunala och friskolor mer rättvis och det andra skulle se till så att oseriösa skolor inte kan använda sitt kösystem för att sålla fram ett önskat elevunderlag. Dessa två förslag hade chans att lyckas med det om de skulle ha blivit verklighet – om de inte röstats ner av moderater, kristdemokrater, liberaler, centerpartister och sverigedemokrater. Anledningarna till att de röstade nej, sa partierna som gjorde det, var att förslagen var illa beredda och konsekvenserna oklara. Det är trams!
Gudarna ska veta att jag har läst många SOU:er, utredningar och fan och hans moster i mina dagar och Åstrands är den om skolan som är den bästa och mest genomarbetade jag har läst. Utredningen förklarar pedagogiskt skollagen, vilka ambitioner vi har och vill leva upp till, traditioner och historia i svenska skolan, hur skolpengssystemet var tänkt att fungera och hur det fallerar; åttahundra välskrivna sidor där läsaren inges av känslan av att författarna bryr sig om elever, skolpersonal, skolväsende och Sverige.
Ur ett medborgarperspektiv är de två propositionerna inte vittgående utan tvärtom formulerade för att kunna passera riksdagen, kompromissade och klara. Förslagen innebar 1) rättvis fördelning av skolpeng, vilket åttio procent av eleverna tjänar på och resten av eleverna inte förlorar på (såvida inte friskolorna väljer att fortsatt ha vinst, enorma arvoden, företagsexpansion och pengar som försvinner ut på annat än skola på samma nivåer) 2) ett mer rättvist kösystem.
Det ville inte nya alliansen (om vi nu kallar dem så) och Centerpartiet ställa upp på?
Hur ska det tolkas? Att det självutnämnda mittenpartiet, de liberala, de borgerliga och det nationalistiska partiet röstar ner modesta skolreformer – att de bölar och skriker som om de håller på att bli mördade av något som enbart drabbar oseriösa skolägare? Jag antar att de identifierar sig mer med oseriösa skolägare än det folk de är förtroendevalda av? I snart tjugo år har nödvändiga reformer förhalats, min enda förklaring är att de förhalande politikerna bryr sig rätt lite om barnen i friskola och inget om barnen i kommunal skola?
Sad, så att säga, i stället för skolpolitik får vi populistiska utspel av slaget: Förbjud muslimska förskolor och skolor! Vilket Sverigedemokraterna drivit i perioder och nu igen ger hals om.
Att islamister driver skolor för skattemedel, där unga indoktrineras och rekryteras till terror, är en av de största skandalerna i Sverige på senare år. Hur kunde det bli så och hur kan det pågå? Jag är emot konfessionella skolor, liksom sossarna, och jag anser att islamistiska friskolor av olika anledningar kan göra särskild skada; de barn som går i skolor som på något vis är kopplade till muslimsk tro, konfessionella eller ej, har ibland sämre förankring i svenska språket och i majoritetssamhället och är därför mer sårbara jämfört med barn i till exempel kristna friskolor vars modersmål mer ofta är svenska. MEN! alla skolor Säkerhetspolisen bidragit till att stänga har inte varit konfessionella, samtliga har däremot varit friskolor.
För det första, vilket SD vet, kan man inte (om man har ett skolväsende organiserat som vårt) stänga enbart muslimska skolor eftersom religionsfrihet är inskriven i grundlagen. Och för det andra, man kommer inte åt de skolledningar som vill slussa pengar till religiösa samfund eller terrorverksamhet genom att förbjuda muslimska skolor eftersom denna vandel sker med ett bolag eller en stiftelse som mellanhand. Skolor som är ursäkter för fundamentalism ser ofta föredömliga ut på pappret med höga betyg och nöjda föräldrar, just det ”nya alliansen” vill att vi ska gå efter när vi avgör vilka skolor som ska få mer pengar och vilka som ska stängas.
Sossarnas proposition, tänkt att rå på överkompensation, hade blivit ett hårt slag för den sortens terror-skolor som skolväsendet släppt in och SD påstår sig vara emot. Om oseriösa huvudmän ska behålla skolan som pengamaskin när skolpengen anpassas till faktiska kostnader i förhållande till kommunal skola, måste de skära ner på undervisning, lärarkår och skollokaler (än mer än vad de gör nu) och deras felaktiga prioriteringar kommer att synas. Det kommer att bli tydligt att undervisningsverksamhet är ett medel för att komma åt skattemedel.
Kombinationen av fri etablering av friskolor och överkompensation av dessa är vad som gjort det svårt att stänga bedragar-skolor, de har rättigheter och pengar, oavsett om de är konfessionella eller inte och när Sverigedemokraterna röstade mot propositionen om rättvis fördelning av pengar röstade de i praktiken för de islamistiska skolor de låtsas vilja stänga.
Högerns skolpolitik tycks vara reducerad till att 1) skydda bolagsskolor 2) förhala reformer och 3) skrämma folk för sossarnas skolpolitik.
Aktörer som Svenskt näringsliv, Timbro och vissa partier försöker i brist på egen skolpolitik sätta myten om att vänstern vill bussa medelklassbarn till segregerade områden på benen. Om detta har skolvalsexpert Nils Lager skrivit bra i Svenska Dagbladet under rubriken ”Falska påståenden att elever ska bussas runt”. Lager skriver att regeringen inte har föreslagit bussning eller skolskjuts bortom elevers närområde och absolut inte mot vårdnadshavares önskan. När företrädare för näringslivet och oppositionspolitiker ändå påstår det, menar Lager, lamslår de arbetet för ett bättre skolval.
Så är det, vi kan inte komma till rätta med skolans problem om försöken hejdas med vågor av propaganda från de som vill ha kvar den orättvisa resursfördelningen.
Bristen på logik i argumentationen gör att man misstänker att det handlar om att åstadkomma tidspillan och ibland står till och med förslag man påstår sig vilja se genomförda i motsägelse till varandra. Till exempel hävdas: 1) Huvudman spelar ingen roll, det är de dåliga skolorna vi ska stänga. Detta är ett typiskt högerargument och här nämns ofta att 26 av de 28 sämsta skolorna, om man går efter meritvärde, är kommunala.
Jonas Vlachos har skrivit utmärkt om varför man inte kan gå efter betyg om man ska avgöra vilka skolor som är bra eller dåliga. Samtidigt argumenterar man från höger: 2) Förortselever som ska få sina skolor stängda får absolut inte bussas till bättre områden? Var gör vi av barnen?
Nå, inför min kommentar i Aftonbladet såg jag den riksdags-debatt som föregick omröstningen om de två förslagen komna ur Åstrands-utredningen och tidvis är det en pajas-show. Som när Sverigedemokraternas skolpolitiske talesperson Patrik Reslow går upp i talarstolen. Modus operandi är att förvirra: blablabla, kriminalitet, blablabla, sossarnas uselhet: Indignation och upprördhet! Reslow talar om kunskap och ordning men klarar inte grundläggande ordförståelse utan tror ordet likvärdig skola, att alla barn i landet har nära till en skola som är lika bra som andra skolor, innebär likriktad skola?
”För oss är driftsformen ointressant” säger Reslow stolt utan att förstå att det också innebär fritt fram för bedragarskolor och slöseri med skattemedel.
Mycket av Reslows debattid läggs på att påpeka vilken låg nivå hans åsiktsmotståndare håller, han slår ut med armarna och förfasas; är detta en gymnasiedebatt frågar Reslow, den är i alla fall korkad menar han liksom sossarna och deras två propositioner. Det vore bättre om sossarna inte skickat nån alls till debatten, säger Reslow, eftersom Skolministern håller så låg nivå att hon borde ha förstånd att inte delta. SD:s skolpolitiske talesperson låter som random anonymt blåbrunt konto på Twitter.
Sverigedemokraternas Rickard Jomshof avslutade riksdags-debatten om de två förslagen. Jag bad min son transkribera Jomshofs hela inlägg åt mig eftersom det är talande för Sverigedemokraternas förhållningssätt till skolan. Jomshofs citat är i kursivt medan mina kommentarer är i rak text.
JOMSHOF: Tack, fru talman. Jag förstår om Daniel Riazat har svårt för friskolor och valfrihet. Och att han, så fort han får chansen, slår mot dessa genom att utmåla dem som roten till allt ont. För är man socialist, eller före detta kommunist, eller vad man nu kallar sig – vill man ju ha en likriktad skola. Där alla barn stöps i samma form och där man helst ser barn som lämnar skolan med en liten röd stjärna på jackan och kanske en kopia av ”Maos lilla röda” i vänsterhanden.
Riazat höll ett rimligt framförande med diverse sakförhållanden och konkretion. Jomshof fokuserar på att han är en farlig kommunist som önskar sy fast röda stjärnan på skolbarnens ytterkläder och att elevers grundskolelitteratur ska vara Maos lilla röda. Helt normalt.
JOMSHOF: Och till Gunilla Svanstorp vill jag säga att det händer ibland att ett politiskt parti byter fot i en sakpolitisk fråga; socialdemokraterna gjorde det precis i NATO-frågan, och det var inte många veckor sen som ledarredaktionen på partitidningen Aftonbladet, försvarsministern, Kvinnoförbundet, också vidare, starkt motsatte sig ett NATO-medlemskap.
Men över en natt bytte man fot i frågan och idag springer de alla i partiets ledband. Och det här är ingen kritik; men det händer ibland att verkligheten gör att man faktiskt byter fot i en sakpolitisk fråga. Och med de exempel som Svanstorp tog upp här tidigare så är de inte på långa vägar lika omvälvande som när det gäller ställningstagandet i NATO-frågan. Men ibland ändrar man sig, ibland byter man fot – det är en realitet. Och det måste man ju få göra, kan jag tycka.
Gunilla Svanstorp är Socialdemokrat som stod i talarstolen innan Jomshof. Sossarna är dåliga och ändrar sig men det får man ändå göra? Kan Jomshof tycka? Renons på betydelse för något i förhållande till förslagen som debatteras.
JOMSHOF: Vi har inget med dagens system att göra. Det var inte vi heller som valde att höja ersättningen från 85 till 100 procent, det var Socialdemokraterna som gjorde det. Och problemet är att: Nu har vi ett 25-årigt system som skolorna har anpassat sig till, och att då slå sönder det systemet som man nu vill göra, det är faktiskt inte seriöst. Och resultatet kommer att bli förödande, och det kommer att slå mot de mindre skolorna.
Vi har inget med dagens system att göra mer än att vi till varje pris upprätthåller det? Över vår döda kropp att det ska bli en mer rättvis fördelning men är det dåligt är det sossarnas fel! Illa att sossarna såg till så att det blev en överkompensation men nu när vi försvarar den och ser till så att den blir kvar är det bra? Varför? Jo! Menar Jomshof, skolkoncernerna har vant sig vid pengarna, de gillar att få jättemycket skattemedel, så det måste fortsätta.
JOMSHOF: Och med det sagt finns det faktiskt mycket att säga om dagens system. Och det spelar ingen roll om vi pratar om kommunala skolor eller vi pratar om friskolor, det finns kritik att rikta mot hur systemet ser ut idag, definitivt.
Men, i stället för att söka breda lösningar – vilket många andra redan har varit inne på – långsiktiga lösningar, helst kanske också där alla partier är med och diskuterar sig fram till ett nytt system eller något förändrat system, så väljer man att slänga ut ett förslag som saknar politiskt stöd. Och jag kan tycka att just skolfrågan är viktigare än att förpassas till en populistisk diskussion i en valrörelse. Och det är faktiskt inte seriöst att bjuda in med vänsterhanden, eller med en vänsterkrok. Jag tycker faktiskt inte det.
Systemet har problem men Jomshof har inga förslag på vad som kan göras mer än att det ska vara breda förslag och långsiktiga lösningar. Propositionerna är just det men Jomshof kallar sossarnas förslag lättviktig populism utan att ta upp exakt vad som är fel på dem och skolan ska inte diskuteras när det snart är val? Allt han vet är att Socialdemokraterna är oseriösa.
JOMSHOF: Och att det skiljer sig åt vad gäller skolpengen mellan olika kommuner, det vet vi att, så är det idag, och det kan skilja sig ganska mycket. Och vi vet också att många kommuner oavsett politisk färg – det är ingen kritik, bara ett konstaterande – tyvärr är tvungna att ibland använda skolan som en budgetregulator.
Jag: ?
Men det visar bara hur märkvärdigt, hur konstigt det här systemet är, och det är därför vi vill ha ett statligt huvudmannaskap – för att därigenom kunna försöka få fram ett rättvisare system, där man kan fördela pengarna på ett mycket rättvisare sätt än idag, även ut i de kommuner som kanske har ett sviktande skatteunderlag, där man inte har pengar att satsa på skolan som man kanske skulle vilja göra. Det är ju en realitet.
Ah, nåt konkret! Synd att man aldrig ser handling från SD angående att de önskar ett statligt huvudmannaskap mer än att de nämner det då och då. De försöker inte få till en omröstning, driver inte opinion utan Jomshof har tvärtom nyss sagt att koncernerna vant sig vid överkompensation och därför måste få behålla den, vilket de enklare kan få göra i ett decentraliserat system med flera olika huvudmän.
JOMSHOF: Och sen så anklagar skolministern politiska motståndare för att springa andras ärenden, jag tycker faktiskt att det är lite oförskämt. Tänk om vi bara vill barnens bästa. Tänk om jag vill barnens bästa.
Oklart vad Sverige tjänar på att skolministern ska tänka på att Jomshof vill barnens bästa och vad det har med de två propositionerna att göra.
JOMSHOF: Jag kan bara kort meddela att mina barn älskade sin kommunala skola på Sturkö, i låg- och mellanstadiet. De älskade att gå där. Men när de skulle gå på högstadie vägrade de gå på den skola som de skulle gå, och valde en friskola, som de också älskade. En skola som har tagit ett otroligt stort ansvar i Karlskronas kommun vad gäller barn med diagnos, barn med annan bakgrund. Och jag kan bara konstatera att världen är inte, och verkligheten är inte, svart eller vit. Och det är precis därför vi skulle behöva ha en seriösare diskussion kring det här. Socialdemokraternas sätt att angripa frågan och hantera frågan är oseriös. Tack.
Jomshofs barn är nöjda? Då så? Sverige har väl inga ambitioner utöver det med sitt skolväsende?
Lägg märke till att Jomshof debatterar som om han inte vet vad förslagen gäller. Inget handlar om de propositioner som ska avhandlas och hur han ser på problemen dessa är tänkta att åtgärda. I stället är det kommunistfaran, svepande avfärdanden, sossarna är usla hycklare, skolreformer (motståndarnas) är populism och att han vill barnens bästa faktiskt som Jomshof ser för gott att ta upp.
Om jag jämför Åstrands utredning med hur flera politiker, i debatten, låter angående skolan känns det tröstlöst.
Jomshof och Reslow men också andra politiker vill inte debattera hur vinstincitament och pseudomarknaden inom skolväsendet påverkar elever, skolpersonal och i förlängningen samhället.
Vad spelar det då för roll att utredare lägger tid på att beskriva och formulera hur saker är, villket kostar för oss skattebetalare, när dessa utredningar landar hos politiker som inte tycks bry sig? Vad spelar det för roll att det formuleras bra reform-förslag om de måste passera vad som i alla fall utifrån somligas debattinlägg framstår som ett dårhus?
Jenny Maria Nilsson
Tack för stöd till mitt arbete. Pengarna jag får från Sfären spelar roll även om det är mindre summor, jag har inte råd att skriva längre texter för Sfären utan de pengarna. (Just nu, i alla fall.) Vill du möjliggöra att jag fortsatt kan skriva en och annan text som försöker beskriva vad jag ser bland annat inom välfärden stötta gärna genom att bli betalande prenumerant på Sfären. Vill ni inte få mail, som man får om man blir prenumerant, går det bra att använda swish (0703356585) för stöd.