
Längst ner i inlägget finns en ljudfil där jag läser “Greppet som åter hårdnar”.
Revolten, som till synes är negativ, därför att den inte skapar någonting, är djupt positiv därför att den blottlägger det i människan som alltid bör försvaras. / Albert Camus ur “Människans revolt”, översatt av Nikanor Teratologen
När Berlinmuren föll 1989 var jag tjugo år och det var svindlande; den era i världspolitiken som präglat hela mitt liv var slut. Några år tidigare – 1984, när jag gick i nian, besökte jag och klassen Berlin och muren med vår klassföreståndare samt lärare i samhällsorienterande ämnen Dan Collberg. 9A for till Berlin och Dan tog bland annat med oss till Östberlin, vi tillbringade en dag där, och det var märkvärdigt; för en svensk tonåring var det väldans annorlunda jämfört med hur västvärlden då hade börjat se ut.
Dan och jag har mailat de senaste åren eftersom han skriver ett bidrag till den antologi jag redaktörar just nu som handlar om bildning [Den heter ”Den spanande ugglan: Bildning som motstånd” och jag vet inte riktigt när den kommer ut] och han berättade något jag glömt men mindes när han skrev det. När vi var i Berlin ville Dan att klassen skulle besöka självaste muren, gå längs med den på västsidan men många var ovilliga och ville fara på stan eller semestra på olika vis. Dan blev sur och höll ett tal om bildning, 1900-talets och järnridåns historia; att passa på när vi var där och en handfull studenter följde med honom till muren och jag var en av dem. Tack Dan, för det. Kanske var det därför jag tydligt kände den politiska kraften i vad som skedde när muren föll? Det var omskakande, så många årtionden hände inget, inget, inget och sedan hände allt.