Går det att göra poesi av detta?

Ibland pratar jag med min son om vad som bringar respektive förstör poesin i ens liv. Vi är rätt överens om att internet och skärmar förstör poesin. Därför har jag haft ångest hela dagen efter jag skapade den här Substack-dagboken. Ena stunden: Men, det är bra. Kanske kan du överföra all din nätnärvaro dit? Skriva för några som möjligen är särskilt intresserade av vad du har att säga, kanske få bidrag att bekosta projekt du aldrig lyckas få råd till och granska saker som tar tid? Andra stunden: Men, radera genast, det är bara en blogg, en skärm, bara mer brus, bara ännu nåt krävande och ytterligare en skrikande människa i cyberrymden.

Dessutom, så klyddig plattform? Fattar inte än hur allt hänger ihop & jag vill det ska vara snyggt. Importerade inte mina kontakter ändå var jag lanserad, var hittade ni mig? Fick prenumarationer så fort jag skapat kontot? Ville vänta tills jag snyggat upp allt. Förlåt, för fult.

Men, ok, dela vissa texter som inte passar nån annanstans. Länka och diskutera artiklar men även, det jag menar är det viktigaste, kunna förmedla metaperspektiv och ett slags mys. För nätet var inte alltid oromantiskt, bloggåren omkring 2005-2013 – då var internet full av bloggar med bra och originella texter som också gav hemkänsla, som om man var på besök hos nån.

Det skulle jag gärna försöka återskapa.

Går det?