Full som ett ägg men med en klar hjärna
Full som ett ägg men med en klar hjärna
- bedömde Orwell innehåll och inte mätpunkter
Tänk ändå att George Orwell wallraffade bland samhällets allra mest utsatta på uppdrag av sig själv.
Uppdrag och uppdrag, han ”bara” gjorde sånt. Alla författare använder sina livserfarenheter men jag har alltid gillat kategorin som söker upp platser och skeenden för att göra vissa särskilda erfarenheter; en blandning mellan journalist och författare. Orwell söp sig full, låtsades vara sjuk och fattig för att se hur till exempel fyllon hade det, vad som hände när de omhändertogs av samhället om samhället nu gjorde det.
För all del hade Orwell det rätt knapert den tiden (och hade inte lagt sig till med namnet Orwell, för övrigt), och han var sjuklig, men hans experimenterande med att vara down and out var som en del av hans jobb. Ett han var särskilt lämplig för, nånstans skriver han att han kunde kombinera att vara full som ett ägg med en klar och observerande hjärna.
Han gjorde det förstås för att han hade ett intresse för förhållanden där allt var ställt på sin spets, ett intresse för människor i desperata situationer och hur samhällets olika makt-institutioner hanterar de mest försvarslösa. Det säger nåt om samhällets maktanspråk men också nåt om människans psykologi och vem visste mer än Orwell om makt och psykologi? Oavsett om det handlar om den som utövar makt eller den som utsätts för sådan.
Orwell skulle förstås aldrig tänka eller formulera sig så, han tycks ointresserad av att förklara sig själv på det viset. Kanske tillhör sånt vår tid, vårt spegel- och varumärkessamhälle: Hur vi pratar om vad vi gör, hur vi vill redovisa våra skäl och begär att andra ska göra det? Ah, jag vet inte!? Så har det väl kanske alltid varit? Möjligen är det som med allt annat, att det syns mer nu?
I alla fall, det är himla befriande att Orwell aldrig lägger huvudet på sned och tycker synd om de sårbara han träffar på. Det är som om hans agenda är att skildra dessa miljöer som det faller sig för honom, inte att framställa sig själv eller dem på ett visst vis. Orwell beter sig som en person bland andra personer (som råkar kunna skriva) när han är i fängelse, på fattig-sjukhus eller på billiga hotell, han skulle heller aldrig romantisera eller skönmåla; individerna han beskriver är för jävliga i bland (både poliser och fyllon) och de han träffar är giriga, roliga, elaka, smarta, halvdöda, störda, underhållande, sluga, fåniga, patetiska, ironiska och ofta fysiskt nedbrutna.
Nå, till saken! Jag läste en av Orwells tidiga essäer, en med titeln Common Lodging Houses som publicerades i The New Statesman and Nation 1932. En av de sista texterna Orwell undertecknade med Eric Blair, sitt dopnamn. Texten satte sig i kontakt med något jag ofta konfronteras med: Hur svårt det är för myndigheter att styra via mätpunkter och kontroll av sådana.
Common Lodging Houses var helvetet på jorden, ett slags billigare hotell som The London County Council licensierade och (som jag förstår det) kunde hyresvärdarna få vissa förmåner när de licensierats. Husen och rummen var smutsiga och fulla av skadedjur, smitta spreds, man delade rum med en massa andra och ofta delade man också säng med andra. Ändå sov varje natt tiotusentals människor i London på sådana hotell, i brist på andra alternativ, det var typ förbjudet att sova i offentligheten.
I essän redogör Orwell för hotellens tyranniska regler som innebar brist på både frihet och anständighet för de boende. Rummen och sängarna var så dåliga att det var nästan omöjligt att få en natts sömn där, ”hotellet” gav alltså inte hyresgästerna den ro och bekvämlighet de betalade för och behövde för att till exempel orka arbeta nästa dag vilket innebar att de blev bedragna på sina pengar.
The London County Council hade översyn över Common Lodging Houses och satte upp mätpunkter som kunde kontrolleras. Problemet var att dessa inte alltid förbättrade utan till och med försämrade för hyresgästerna. Orwell berättar att det plötsligt bestämdes att sängarna skulle vara minst 80 centimeter från varandra vilket var enkelt för LCC att kontrollera, därför upprätthölls denna regel och sängarna flyttades isär.
MEN, skriver Orwell, för de utmattade som behövde en natts sömn spelade det inte så stor roll om det var 30, 50 eller 80 centimeter mellan sängarna och vad hyresvärdarna tog sig för (för att inte förlora pengar) var att de gjorde sängarna smalare och kortare och det blev ännu svårare att sova i dem.
Varför lyckas till exempel Skolinspektionen rätt dåligt med sin översyn? Inte ens vissa religiösa skolor som plågar barn, skolor med terrorist-anknytning, eller skolor som kontinuerligt ger glädjebetyg och försnillar pengar lyckas de alltid med att antingen att få att förbättra sig eller stänga ner.
Delvis, tror jag, att det beror på att mätpunkter ersatt omdöme kring innehåll. Bra urskillningsförmåga hos en tjänsteman angående ett granskningsområde har bytts mot en lista att bocka av. En viss impotens, en stumhet, finns alltid i stora välfärdsområden men när det gäller flera verksamheter är det min intuition att det har förvärrats i takt med att det skett decentraliseringar och privatiseringar samtidigt som stat, kommun eller regioner ändå är tänkta att ha det yttersta ansvaret.
Det ska finnas bibliotek på skolor – en mätpunkt, men skolor har ibland något de kallar bibliotek men som inte fyller funktionen av ett: Ett digitalt bibliotek eller en hylla i korridoren dit föräldrarna skänkt böcker. Eleverna ska ha slöjd, det är en regel, men i vissa friskolor har man all slöjd på en vecka i slöjdsalar eleverna skjutsas till som de sedan får orimligt höga betyg i. Alltså: Innehållet i vad man bestämt ska finnas går förlorat och bara skalet är kvar.
Tjänstemän på Skolöverstyrelsen (Skolverket ersatte Skolöverstyrelsen 1991) hade nog ett enklare jobb. Det fanns omdömeslöshet och säkert bedrägerier redan under Skolöverstyrelsens tid, en skolbudget kunde spenderas oklokt men den skulle spenderas på skolan eller skolområdet. Min erfarenhet är att Skolöverstyrelsens medarbetare hade hög status och att man litade på deras professionalitet i större utsträckning än vad det gäller för tjänstemännen på våra ”nya” skolmyndigheter. I ett allt mer fragmentiserat system, där personal mer ofta byts ut och måste acceptera att pengar försvinner ut till vinster, skyhöga arvoden och andra bolag i koncernen – det är ett svårare jobb.
En tjänsteman som bedömer innehåll i ett system med sunda incitament har större möjligheter att göra korrekta värderingar än en tjänsteman som checkar av en lista i ett system med dåliga incitament.
Mätpunkts-helvetet är ett tecken på att man har gett upp eller inte bryr sig, att man inskränkt sig till låtsas-kontroll. Om myndigheter, och vi, vill ha koll på välfärdsområden skulle vi utgå från det Orwell gör i essän om de billiga hotellen: Vad är rätt och skäligt, får man vad man betalar för? För det behövs offentlighetsprincip, meddelandefrihet, goda incitament och en översyn där betrodda tjänstemän klarar att syna innehåll hellre än att bocka av mätpunkter enkla att manipulera. En översyn som inte frågar ”finns ett bibliotek?” utan ”finns ett bibliotek som fungerar som ett bibliotek ska och har det innehåll man traditionellt förknippar med ordet bibliotek?”
Att skapa en fasad och sedan kontrollera att fasaden finns döljer bara problemen.
Jenny Maria Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande? Bli gärna betalande prenumerant på Sfären. Vill du inte få mail, som man får om man blir prenumerant, går det bra att använda swish (0703356585) för stöd.
Så bra text !