Framsidan och frånsidan

Vissa drag förstärks & andra tillbakabildas

Typisk mediekonsumtion under min barndom.

De söta småungarna utanför min franska balkong gör tiktoks, de filmar sig själva när de dansar eller åker rullskridskor och lägger ut på appen. Detta att nätet finns?! En bild av världen som också är en del av världen, en värld i världen som man kan etablera en bild av sig själv i.

Det fanns en tystnad när jag växte upp, teknisk apparatur var inte interaktiv (of course, detta var på medeltiden) jag kom hem från skolan och lyssnade på ”Skivor till kaffet”. Ingen kunde skräddarsy sitt medieintag, mata sig själv med det som intresserade en, man hade inte ständig kontakt med folk utan bara medan man var bland andra.

Har ni läst P.O. Enquists ”Ett annat liv”? Hans självbiografi. Det är den tystnaden jag menar som finns i början när han växer upp i fruktbar inåtvändhet, hans uppmärksamhet är på sig själv och det närmsta; sin mamma, byn och berättelserna omkring honom. Det formar honom, gör hans perception knivskarp. Världen kommer till honom, inte i våldsamma vågor som nu utan den sipprar in till honom. Tystnaden: man var på ont och gott hänvisad till verkligheten som förvisso var full av berättelser men de kom till en långsamt.

Detta ska jag visa, detta ska jag presentera – att tänka så – att möjligheten finns, gör något med ens tankar.

Och sociala mediers reaktioner? Reaktionerna kommer förstärka vissa av ens drag medan andra tillbakabildas, du vill inte att obalansen mellan framsida och frånsida blir för stor.

Albert Camus använder sig av begreppet (eller vad man ska kalla det?) framsidan och frånsidan. Framsidan är delen av oss som möter världen, som blir till och påverkas av att vara tillvänd medan frånsidan är vänd in mot oss själva och vi behöver vara vända mot oss själva för att utveckla våra egenskaper, ha integritet. Vi späds ut av för mycket framsida.

Så här skriver jag i förordet till min bok om Albert Camus: Hur behåller människan sin kärna, sin frånsida, intakt i denna värld som pressar på och splittrar? Det är ett av stråken i Camus litteratur och att hans debut, en essäsamling, har titeln Framsidan och frånsidan är ingen slump. Framsidan hos var och en av oss präglas av det världsliga, den är ytan som blir till i mötet med världen, som världen visar sig, medan frånsidan är den del av människan som är knuten till det ursprung från vilket vi uppstod, till varat. Camus menar att den ordning som finns i vågen som sköljer upp på stranden, blomman som öppnar sig mot ljuset och planeten som rör sig i sina banor också finns inom oss. Vi är av denna ordning och Camus liv och skrivande handlar om att härbärgera de två delarna av självet – framsidan och frånsidan – och inte svika varken världen eller sin sanning.

År 2005 satt jag i vår källare i Örnsköldsvik, där vi bodde då, och la upp min första wordpressblogg. Än var jag inte journalist och författare utan arbetade som fotograf på lokaltidningen och studerade vid Umeå Universitet.

Bloggen var anonym ändå fick jag panik flera gånger: la ut den, tog bort den, la ut, tog bort. Vad var problemet?

Att uttrycka sig i ett slags offentlighet, göra sig märkvärdig, träda fram på den arenan? Jag skrev inget kontroversiellt men det var liksom ovant? Visa sin frånsida? Nu är det annorlunda, tillvant, normaliserat att visa vem man är och vad man gör. Något har vi vunnit men förlorat rätt mycket, misstänker jag.

Ska vi bara fortsätta göra detta varje dag? Vara på internet? Kanske blir Sfären det sista jag gör, på nätet? Kommer nätet vara en epok i människors liv? Konspirationer, brus och spam. Är det etiskt att vara på Twitter och Facebook? Kanske är det avslutet, sen lämnar jag nätet och börjar kommunicera med röksignaler.

I alla fall är jag positivt överraskad över detta experiment, 150 prenumeranter och trettio betalande är långt mer än förväntat. Tack!