Försök inspirera dina barn till att vilja bidra, hellre än att bli kravmaskiner
- det gör dem lyckligare och mer tillfredsställda
Nåt som blivit bättre med svensk skola är förståelsen för barns psykosociala behov, insikten om att unga behöver känna trygghet under skoldagen. Även om det inte alltid är så är trygghetsnormen, om vi kallar den det, numera generellt accepterad.
Många skolor hade bra miljö också på min tid men samtidigt var det inte ovanligt att pennalism användes som pedagogisk metod, mobbning betraktades som den mobbades problem och våld kunde mötas med ett ”den som sig i leken ger får leken tåla” från vuxenvärlden.
På några årtionden svängde pendeln från veta hut-attityd i skolan till att vissa föräldrar tror att deras barn också i klassrummet har rätt till den ”special snowflake-status” som de ger sina småttingar i hemmet.
Författaren och tecknaren Jan Lööf sätter fingret på det när han intervjuas i Dagens Nyheter. Lööfs syster var lärarinna på Södra Latins gymnasium. Plötsligt började det komma en ny sorts förälder som sa ”Hörrudu, vad har du att ge min dotter som sitter här” till läraren, berättade hon för Lööf.
Vad barn och unga får med skola är grundutbildning vi gemensamt finansierar, klassrummet är en plats där barn undervisas i det curriculum som tidigare generationer anser det uppväxande släktet behöver för att bli bildade och autonoma varelser.
I bästa fall inges de känslan Albert Camus hade när han började första klass:
I Monsieur Bernards klass kände de för första gången att de fanns till och att de var föremål för den högsta aktning: Man ansåg dem värdiga att upptäcka världen.
Det är vad skola borde vara, det bästa den kan vara! Men bland annat eftersom skolan blivit en vara och politiker försäljare av denna vara så både önskas och utlovas fel saker av skolan. Några föräldrar tror att skolväsendet är till för att upptäcka och framkalla deras barns särskilda begåvningar, bekräfta och berömma dessa begåvningar och presentera dem för barnet, föräldrarna och världen; som om läraren är ett biträde ansvarigt för barnets framgångar och inte för barnets undervisning.
Ego-massage känns bra i stunden men riskerar att skapa utifrånstyrda personligheter som behöver skedmatas med beröm för att kunna ta sig an saker och tyvärr bidrar skolans besatthet av bedömning till att barn blir mindre självgående.
Barnen blir ”krävande och otrevliga figurer” med kravföräldrar, menar Lööf. Kanske, men vad som glöms bort är att de ofta mår dåligt och är olyckliga i skolan. Mellan 2000 och 2020, mina barns skoltid, tyckte jag mig se allt fler unga som var arga, ledsna och rentav hatiska bara för att ingen socialiserat dem visavi gemenskaper eller försökt lära dem tolka världen.
Även om tendensen var rätt perifer i mina barns skola stressade kravföräldrarna mig: Måste jag delta i tävlingen ”se mitt barn!” och lägga mig i lärarens område: undervisning och betyg? Nej, aldrig i livet, i stället försökte jag underlätta mina barns navigation i skolan genom att lära dem två saker.
Ett: Världen är inte skyldig dig nåt. Låter det hårt? Skolan är skyldig att undervisa och skapa bra miljö men inte att ständigt uppmärksamma dig, så gör dig inte beroende av beröm men uppskatta när du får det. Det finns barn som av olika anledningar har det svårt i skolan och därför är det viktigt att alla som kan bete sig gör det.
Barn som tror att världen är skyldig dem nåt går ibland omkring med en konstant känsla av besvikelse, de känner sig förfördelade också om de inte är det. Viktigare än att alltid få känna sig som en vinnare är att lära sig att perioder av misslyckanden och motgångar är hanterbara. Vår art är bekräftelsesökande, därför är det bra att öva barn i att värdera sina handlingar och bekräfta sig själva.
Två: Lär ditt barn att inte fråga sig vad hen kan få ut av en situation eller en gemenskap utan vad hen kan tillföra. Att ständigt hålla koll på hur andra ska vara mot dig och vad du kan tjäna på nåt gör människor till reaktions- och kravmaskiner, det är en utmattande och deprimerande tillvaro.
Bidra hellre än att vara den som alltid ska ha, det ger en känsla av makt över det egna livet och kan inge respekt hos andra – man blir nån att räkna med.
Mitt eget föräldraskap lämnar mycket att önska ska ni veta, att vara förälder är att konfronteras med sina tillkortakommanden. Men jag ville gärna att mina barn skulle upptäcka det underbara med skolan; kunskap, och att det är en plats för att odla nyfikenhet och sociala relationer utanför familjen, och jag tror att de gjorde det.
Världen kan vara hemsk och orättvis, ha dina barns rygg medan de lär sig att hantera det – annars är risken att den läxan träffar dem på ett onödigt hårt vis.
Er Jenny