Ett okorrumperat öga

Nils Petter Löfstedt får Helsingborgs Dagblads fotopris

Min kyl och frys just nu. Bilden till vänster (från betraktaren) av Jean Hermanson och bilden till höger är Nils Petter Löfstedts affisch från filmen “På Hvitfeldtska bodde vi”.

God fredagskväll allihop!

Det är svårt, nästan omöjligt, att arbeta med dokumentärfotografi i vår tid och anledningen till det är banal: Det beror på den tsunami av bilder vi råkar leva i. Överallt bilder; bilder som inte sällan vill sälja nåt eller påverka oss eller som rentav är propaganda, snart finns fler bilder än vad det finns värld (typ) och blott några promille av dessa gestaltningar kommer att ha något beständigt att erbjuda. 

Vår blick, även om vi inte alltid märker det, mättas och korrumperas ofrånkomligen av detta bildflöde.

I år fick Nils Petter Löfstedt Helsingborgs Dagblads fotopris, ett pris jag sitter i juryn för. Löfstedt har en omutbar blick i vår tid, på vår tid, ofta i samarbete med en annan tid.

De senaste åren har Löfstedt gjort ett nästan tvångsmässigt noggrant arbete med bilder från slutet av 1900-talet som han satt i kontext och följt upp. Dels med Himlens mörkrum-projektet, som fortfarande växer, där Löfstedt tagit Jean Hermansons bilder från industrigolvet från 1960- och 70-tal och samlat röster, från tidigare och senare, sammanfogat, sökt upp människor och miljöer; tagit nya bilder och skapat berättelser om hur saker var och hur de blev; människors historier som ju den stora historien är gjord av. Och dels med filmen ”På Hvitfeldtska bodde vi” – där Löfstedt har utgått från de foton han själv tog som ung man när han var en av de demonstranter som blev instängd på Hvitfeldtska under göterborgskravallerna. Igen har han samlat och samlat och pusslat ihop med sina egna bilder; röster nu och då, fotografi, film och en berättelse om vad som skedde framträder, sedd från ett annan håll och skildrad mer noga än den berättelse nyhetsflödet ger.

Prismotiveringen har ni här: I en värld präglad av förbiilande drama arbetar han envist och långsiktigt. En dokumentär berättare lika ofta förklädd till bildarkeolog som folklivsskildrare.  I ”Himlens mörkrum” ger han Jean Hermansons anonyma arbetare namn och röst åter, då han letar upp dem efter årtionden och skänker arkivbilderna nytt liv.  I tjugo år var hans aktivistiska kamrater tystade, innan han ger också dem en ny tid i ”På Hvitfeldtska bodde vi”.  Få svenska fotografer och filmare har politisk udd och aktivistiskt tålamod som Nils Petter Löfgren. För detta tilldelas han med stor glädje Helsingborgs Dagblads fotopris 2023.

I alla fall, nu blir priset bättre eftersom Dunkers kulturhus kommer att ställa ut pristagaren med start från och med i år. Det är ett utmärkt tillfälle att gå och se Löfstedts arbete i verkligheten och den 21 oktober kommer jag att samtala med Löfstedt och ingen mindre än en annan enastående dokumentärfotograf i vår tid – Kent Klich.

Båda dessa fotografer rår på den historielöshet och medföljande revisionism som jag är livrädd för. Jag ska försöka fråga dem och säga något om hur man kan sträva efter att hålla sin blick fri från korruption och hur man kan arbeta trovärdigt med det dokumentära fotografiet i vår tid. Så, planera in det.

Ha en fin kväll. Jag ska arbeta lite till samt städa och motionera, ej kul men vad ska man göra?

Kram, Jenny