En chans att göra det man har i sig

Se gärna till så att din läsning ser estetisk ut.

Idag, när jag satt och läste i min säng, hissade en liten spindel ner sig framför mig. “Hallå? var kommer du ifrån"?” frågade jag. “Taket”, svarade spindeln. “Ok”, sa jag, “man ser inte ofta en så liten spindel hissa ner sig en och halv meter på nån sekund? Hade du all den tråden i den lilla kroppen?” “Ja, vadå?”svarade spindeln “Vi spindlar har enorm produktionskapacitet också när vi är små”.

Men vad läser du, undrade spindeln? Och jag visade hen.

Paul Auster är död och jag har plockat min favoritbok av honom ur hyllan: “Hand to Mouth: A Chronicle of Early Failure” en självbiografi av Auster om hans liv som ung vuxen.

Allt jag ville var att få en chans att göra det arbete jag kände att jag hade i mig att göra.

Auster skriver om att vilja skriva och jag älskar de där raderna, det var allt han ville; inte ha pengar eller status eller ens bli författare - han ville få en chans att se om han kunde göra det arbete han kände att han hade i sig.

Jag älskar det med människan, att vi kan märka det; oavsett om det handlar om att laga bilar, tvätta sår eller att göra något konstnärligt - en chans att få göra det man känner att man har i sig att göra.

Och mer? frågade spindeln som såg att det låg fler böcker på sängen.

En god propagandist är en som utför sitt arbete utan att det märks.

“Who Paid the Piper?: The CIA and the Cultural Cold War”, av Frances Stonor Saunders - min favoritbok om kalla kriget.

Och den där, frågade spindel och pekade på en blå bok.

Läs från: “Jag anar hur hela Afrika” - till “i mina vildaste fantasier”.

Peter Nilsons “Stjärnvägar: En bok om kosmos”.

Nilson, när han skriver, är uppfylld av ödet, historien, tiden; ständigt en del av kosmos och det berusar honom.

Spindeln sa att den enda boken som intresserade hen var den av Peter Nilson, hen sa att hen kände igen det där - att vara del av kosmos.

Ok, sa jag, tack för input.

Er trogna

Jenny