Det goda flummet

om en essä, min syn på medier och vad historielöshet kan orsaka

Jag skrev en essä: Så botas skolan från dumhet. På sätt och vis är den en pendang till den första essän jag skrev om skolan för nio år sedan. (Essän från 2012 finns här, tyvärr inte längre på Helsingborgs Dagblad där den först publicerades.)

Redan i essän från 2012 identifierade jag vad jag ännu anser vara skolväsendets två stora problem: 1) en marknads- och målstyrning som fört in konkurrens vilket fragmentiserar och korrumperar skolväsendet, som låter charlataner driva skola och som flyttar skolan från samhällets akademiska sfär till en kommers- och underhållningssfär och 2) kunskapsfientlig pedagogik som kommer i olika varianter beroende från vilket håll den kommer från, ibland förväxlas kunskap med dogm; det nya är alltid bäst och man identifierar äldre traditioner med förtryck vilket gör att man tvångsmässigt kastar ut barnen med badvattnet.  

Som när man rev gamla stadskärnor, ni vet, man såg dessa som en del av klassamhället. Vilket de var, som allt annat, men de hade med fördel kunnat bli del av ett mer jämlikt samhälle. När man rev stadskärnorna ”rev” man minnen, historia och kunskap om olika sorters hantverk som till exempel arbetarklassen utvecklat och bidragit med. Historielöshet i kombination med att skolan har utvecklat en inre marknad gör att man inte förmår värdera och hålla fast vid bra saker.

Jag har några exempel på det i den senaste essän; aktuellt nu när höstterminen inletts och föreläsare håller kick-offs och utbildningsdagar. En trend de senaste åren är att elever behöver få upp pulsen under skoldagen, det har blivit till olika ”pedagogiska” metoder som kan säljas in. Så här skriver jag i essän: ”konsulter har arbetat för att pilatesbollar ska finnas i klassrummen och att eleverna ska ta mikropauser under lektionerna för att få upp pulsen! Men, skolan har alltid förstått att elever måste få röra på sig. Svensk skola har därför förespråkat väl tilltagna raster för de små, stora skolgårdar med naturtomt och idrott och praktiska ämnen på skolschemat. Igen och igen ska hjulet uppfinnas, ofta sämre än det hjul som redan finns och fått förfinas under flera generationer.”

Jag skriver en del om detta förödande perspektiv i den kommande antologin om skolans digitalisering. (Förlåt, men det kommer bli mycket reklam för den.)

Men först nåt om att jag lägger ut länkar till mina texter trots att dessa ibland är bakom betalvägg – jag förstår att det är frustrerande om man inte har inlogg.

Min lojalitet med de media jag skriver för är stor. I grunden handlar det om att jag tror på pressen som tredje statsmakten och jag vill att mediehus ska vara rika, starka och ha integritet. De är nämligen bästa medicinen mot korruption och maktmissbruk. Jag gillar också annat såklart, olika sorters medborgarjournalistik, men endast rika tidningar och public service har i längden råd att kontinuerligt och långsiktigt granska svåråtkomligt maktmissbruk.

Media vaktar samhället men vilka vaktar väktarna? Förhoppningsvis vaktar kommersiell media och public service varandra, därför är det bra att vi har båda dessa medie-institutioner.

Vet ni en patetisk sak? Kring 2008 gick en liten trupp piratpartiet-sympatisörer, som arbetade in house på en tidning jag frilansade för, till min chef och önskade att jag inte skulle få uppdrag eftersom jag var okunnig, pinsam och typ anti-demokrat. Vad gällde det? Vissa åsikter och attityder blåser över så snabbt att det är svårt att minnas hur intensiva de var: Piratpartiet och Piratbyrån uppfattades som frihetsrörelser, jag var en av få som inte hade den åsikten och uttryckte det i offentligheten. Jag var för upphovsrätt, tyckte länkekonomi var nonsens och visste att mediehusens möjligheter till granskningar bygger på ekonomisk styrka. Om dags- och kvällspress inte kan sälja sitt material, utan ger bort det, reduceras de antingen till en hobbyverksamhet eller tvingas gå särintressens ärenden.

Nå, min chef försvarade mig inför truppen, mina chefer har alltid försvarat mig. Alla gånger utom två, vilket det blivit efterspel angående, och det stödjer min tes om media: De försvarar en enskild journalist mot makt-intressen och gör de inte det har de brutit protokoll.

Såklart funkar inte detta alltid, varken jag eller media lyckas ständigt upprätthålla den integritet som är önskvärd: Fria medier kan vara bra eller dåliga, ofria medier är alltid dåliga.

När jag insåg att Kvällspostens kultursida, som var den första jag arbetade för, hade lägre månadsbudget för allt beställt kulturmaterial än vad en random mellanchef hade i lön påpekade jag att det var orimligt. Kan man sköta en tidning så? Så lite pengar till journalistik och så mycket till enskildas löner? Nej, visade det sig. Kultursidan blev så småningom offer för tidningskrisen, det skulle den kanske blivit ändå men vid denna tid fanns det en motvilja att betala för innehåll.

Det fanns några tongivande aktörer inom mediehusen som tidningsägare påverkades av. Mediekonsulter som tycktes avsky fria medier, de vars vandel är tvivelaktig brukar ha den åsikten om än ibland dold. Min anekdotiska erfarenhet är att det är bättre nu, fler delar mina åsikter om att mediehusen behöver leva upp till rollen som Tredje statsmakten och för det krävs god ekonomi och att man lägger pengar på innehåll.

Så, den som betalat för min text ska ha den ekonomiska avkastningen/trafiken för den. Mediehusen skapar en ekonomi och förhoppningsvis prioriterar de klokt när det gäller att bygga en bra verksamhet – hade jag inte trott det hade jag inte skrivit för dem och jag har under mina år valt bort uppdragsgivare på grund av det.

Det finns skribenter som inte bryr sig ett dugg om varken media eller mediehusen, de ser sig som rebeller, fria agenter och sätter en ära i att dela texter i sin helhet på sociala medier. Då är man illojal mot inte bara den demokrati mediehusen i bästa fall upprätthåller utan också mot sina kollegor.

Med det sagt, jag publicerar äldre texter till exempel här och skickar ibland text till någon som särskilt behöver den och man kan få tillgång till alla tidningar via biblioteken.

Nå, i aktuell essä skriver jag om två sorters destruktivt flum och ett sorts konstruktivt. Jag beskriver ett dåligt högerflum som omfamnar både marknad och en kunskapsfientlig pedagogik och ett dåligt vänsterflum som omfamnar kunskapsfientlig pedagogik.

Jag citerar Gunnar Ohrlander, journalist och författare, från hans bok ”Kunskap i skolan”. Han skrev 1981: ”Rent allmänt skulle man kunna säga att folkskoletanken ständigt och in i vår tid har omgivits av två hindrande krafter; dels överhetens ovilja och rädsla för att alla barn ska få del av kunskap i skolan, då ju kunskap och kritisk analys riskerar att rubba enväldiga positioner; dels de populistiska strömningar som hyser misstänksamhet och ibland rentav hat mot intellektuellt arbete”.

I essän kommenterar jag Ohrlanders citat så här: ”Ohrlander sätter fingret på de två hindrande krafter som finns i såväl det dåliga högerflummet som i motsvarande vänsterflum. Vänsterflum är kunskapsförakt förklätt till progressiv pedagogik eller ytlig revolutionsromantik medan flummet från höger är att tidigt vilja skikta barn och vidmakthålla klassamhället genom att inte ge alla samma grundkunskap. Vänstern och högern har varsin version av misstänksamhet mot intellektuellt arbete: Vänsterflummarna ser lärare som generellt auktoritära och kunskap som dogmatisk och högerflummarna menar att grundskolans kunskap präglas av en världsfrånvänd och vänsterorienterad akademisk värld.”

Här är länken till essän, ha en fin onsdag.