Liberalerna förstår inte längre lärarna
Liberalerna förstår inte längre lärarna
- välkomna till min analys av Utbildningsdepartement
Den sjätte september 2018 twittrar Friskolornas riksförbund som nedan.
Friskolornas riksförbund är en intresseorganisation för bland andra de vinstdrivande aktiebolagsskolorna.
Tweeten har klassiker-status hos det som kallas skoltwitter. Frågan var frimodigt ställd. Trodde Friskolornas riksförbund att lärare trivs bättre i den situation vi har nu? där arbetsmarknaden för dem kan liknas vid en djungel med otaliga arbetsgivare, några riktigt usla, än när de var anställda av staten och alltså hade EN arbetsgivare?
Få grupper är så kritiska till marknadsskolan som lärarna, vilket till exempel framkommer i den här undersökningen – det är märkligt om Friskolornas riksförbund inte känner till det. Tweeten har hundratals svar och som ni ser 209 citat-tweets, i princip alla svarar att de vill ha färre arbetsgivare. Här kan ni klicka er fram till tweeten: Flera av citat-tweeten förklarar på ett bra vis varför lärare vill ha färre arbetsgivare.
Den tjugonde januari 2023 fick tweeten en uppföljare med avseende på vad jag kallar glappet. Glappet är avståndet som finns mellan gruppen: politiker, påverkansbransch och skolägare och gruppen: folk i allmänhet och de som arbetar inom skolväsendet. Utbildningsminister Mats Persson, från Liberalerna, tweetade som nedan.
Hundratals svar och kommentarer följde, nästan alla är kritiska mot Persson. Föräldrar, lärare, skolforskare och annan skolpersonal är ilskna rentav, reformerna Persson är stolt över är det få som har efterfrågat och allra minst lärare som det verkar. Här är tweeten, läs gärna själv.
Det fåtal som håller med honom är andra politiker från höger. Här finns en genuin klyfta mellan Liberalerna och skolmänniskor och vore jag liberal politiker hade jag tagit den klyftan på allvar. Säkert har jag så kallade bias, är partisk, men jag tror att Liberalerna är ett parti som liksom Centerpartiet kan få det svårt i väljaropinionen om medarbetare inom vård, skola och omsorg inte känner att partiet värnar deras intressen. Särskilt om vänstern i opposition börjar komma med förslag som kan underlätta vardagen för välfärdens medarbetare.
Lärarna i tråden är rasande, lite väl tänker ni kanske? Jag tror raseriet kommer sig av ett annat glapp: Det mellan olika förståelse för vad läraryrket är. Lärare, är min erfarenhet, ser yrket som en karriär i sig. En karriär som innebär (i bästa fall) att ha goda kunskaper och vara bra på att lära ut dessa till barn och unga och därför göra nytta för vårt uppväxande släkte så väl som för samhället, och att ha det som sin försörjning. Läraryrket har ofta haft hög status, i olika tider och på olika platser, och hade högre status än nu fram till och med 2000-talet ungefär, sedan dess har till exempel personer med studiebegåvning i allt mindre utsträckning än tidigare sökt sig till läraryrket.
Utbildningsdepartementet vill gärna locka de mer studiebegåvade eftersom det automatiskt och långsiktigt höjer läraryrkets anseende och skolans kvalitet. Därav, bland annat antar jag, Perssons utspel om karriärtjänster.
Men – det där har Liberalerna redan prövat – i början av 2010-talet gjorde partiet vad Persson och Edholm nu vill göra igen! De sjösatte förstelärarreformen, en typisk anti-jante-reform. (Jante som vissa högermänniskor uppfattar ordets betydelse, vilket är nonsens, men det är en annan text.) Förstelärarreformen utarbetades av Liberalerna under Jan Björklund och implementerades 2013. Tveksamt om den har ökat yrkets attraktion och det är anekdotiskt men jag vet en del lärare som har sökt sig från yrket på grund av den. Kanske har den höjt lönerna?
Persson tycks tro att göra karriär som lärare är att ta sig fram på bekostnad av sina kollegor, framstå som en bättre lärare än klabbet och belönas för det; få bättre villkor och högre lön än lärare i allmänhet och att det sporrar lärare att arbeta hårdare och bli bäst – och att det ÄR vad karriär innebär, också för lärare. Ur det kommer raseriet, gissar jag, lärare ÄR en karriär i sig! skriker svaren till Persson.
Kanske handlar det om att människor med olika sorters karaktär har olika sorters ambitioner, kanske lockar karriärtjänster de med fallenhet för att bli vår tids opinionsbildare eller politiker mer än de med fallenhet för att bli lärare? Politiker-yrket bygger kanske på konkurrens mellan kollegor medan lärare hoppas på samarbete med sina kollegor? Kanske resonerar Persson utifrån hur han skulle tänka om han vore lärare? Kanske är de karriärtjänster Utbildningsdepartementet föreslår en karriär för skolpolitiker hellre än för lärare? Att lansera karriärtjänster till utrop av ”död åt jantelagen!” är kanske den ultimata karriären för den ultimata liberala skolpolitikern inom vårt hårt pressade marknadsstyrda skolsystem?
Hur har det blivit så här? Varför finns glappet och klyftan? Folkpartiet har historiskt setts som lärarnas, skolväsendets och bildningens parti ända sedan Fridtjuv Bergs tid. Berg var med och bildade Folkpartiet 1895 som år 1900 smälte ihop med Liberala samlingspartiet och alla älskar Berg, han är ett ljus i svensk skolhistoria.
Mats Persson håller inte med om den omfattande kritiken mot friskolorna och vill inte se några inskränkningar av dessa, sådant kallar han ”sosseri”, vilket jag har från trovärdiga källor och åsikten är enkel att bekräfta i öppna källor. Med den inställningen är det naturligt att Persson har anställt Andreas Arvidsson som stabschef på Utbildningsdepartementet. Jag tror medarbetarna Persson städslat ger oss ett hum om Liberalernas inställning till hur de menar att svensk skola ska skötas och kan kanske delvis förklara det tondöva utspelet om att låta ännu en våg av oefterfrågade karriärtjänster skölja över lärarkåren?
Arvidsson var politiskt sakkunnig på regeringskansliet och Utbildningsdepartementet under Jan Björklund respektive Tobias Krantz mellan 2012-2014, och han är personlig vän med Persson. Vid regeringsskiftet 2014 blev Arvidsson Public affairs manager för Friskolornas riksförbund, där blev han kvar i sex år innan han återgick till politiken och nu alltså är chef för Perssons stab. Enligt Arvidssons LinkedIn är hans anställning på Friskolornas riksförbund den enda han haft, han har växlat mellan att arbeta för särintresset bolagsskolor och som politisk tjänsteman.
Det tycker jag är olustigt men det är varken olagligt eller ens dåligt menar de partier som värnar skolkoncernerna. Min position är att det finns en intressekonflikt mellan skol-aktiebolag och svenska folket.
Jag menar att hybridskolor: Skolor som är 100 % privat ägda men 100 % försörjda av skattemedel är problematiska och att skolväsendets inre och yttre marknadisering är en negativ kraft i svensk skola – medan många politiker tycker tvärtom. De tycker att de vinstdrivande hybridskolorna är bra och nödvändiga, de tror på pseudo-marknaderna som har skapats och verkar i flera fall på dem med egna bolag och ur deras perspektiv finns ingen konflikt mellan att skifta mellan att representera bolag och väljare. Tvärtom: För en politisk tjänsteman som vill värna skolbolagen ses lärdomar av lobbyism för dessa som en värdefull erfarenhet.
När Lotta Edholm blev skolminister satt hon i styrelsen för ett av våra mest skrupelfria skolbolag, Tellusgruppen, och jag skrev en artikel om det. Den liberala politikern Hannes Sjöberg kommenterade min artikel som nedan.
Det är så de flesta liberaler ser det, att påstå att det är olämpligt att sitta i en skolbolagsstyrelse och samtidigt utnämnas till skolminister ser de som att rata kompetens. Skolkompetens = bolagserfarenhet, för dem. Om man inte ser några problem med bolagsskolorna ser man inte konflikten jag ser, det handlar om två motsatta synsätt vilket är angeläget att förstå.
Utifrån mitt synsätt är det värt att påtala att Persson har anställt Christian Brundu som politiskt sakkunnig på Utbildningsdepartementet. Brundu kommer från Liberalernas ungdomsförbund och var 24 när han kom till staben, Brundu har haft politiska uppdrag samt konsultuppdrag för Timbro och har studerat ekonomi och statsvetenskap. Enligt Brundus LinkedIn är sommarjobb som köksbiträde, i tonåren, det enda vanliga jobb han haft. Han tycks aldrig ha haft med skola att göra med undantag för sin egen skolgång. På vilka meriter har han blivit politiskt sakkunnig för skolväsendet?
Innan jag fortsätter vill jag påpeka två saker. Ett: Problemet är nästan aldrig någons ungdom. En av mina käpphästar är att man är vuxen vid arton och att man ska kunna inneha viktiga poster tidigt. Personer mognar inte per automatik, en ung människa är i vissa roller lika bra som någon äldre och tvärtom, man måste alltid avgöra från fall till fall och samhället behöver unga människors kraft. Jag flyttade hemifrån vid 17 och vid 25, som Brundu är nu, hade jag drivit ett ganska stort företag i fem år och var förälder. Två: Det ska inte vara nödvändigt med erfarenhet från ett område för att få en tjänst inom det. Det är en kontroversiell åsikt, jag vet, men det finns baksidor med CV-samhället; det kan vara hämmande och hindrar inte korruption lika effektivt som vissa vill tro. Tillvaron blir sämre om det aldrig förekommer några ”leap of faith” eller att låta någon ”rise to the occasion”. (Förlåt, för engelskan.) Jag tror på att ge folk med fallenhet en chans och när det gäller politiskt arbete har ett statsråd rätt att omge sig med någon denne har förtroende för och som delar den politiska vision statsrådet önskar prägla området med under sin tid som chef.
Men varför har Persson förtroende för Brundu? Vilken är hans särskilda fallenhet? När jag efterforskade saken fann jag inte att Brundu gett uttryck för något skolengagemang innan han kom till Utbildningsdepartementet men jag fann ett engagemang för Barbara Bergström som i tweeten nedan.
Att unga högerkillar- och tjejer är fan boys till paret Bergström är mer regel än undantag.
Men det är tråkigt att Brundu sprider IES propaganda, det riskerar att unga människor och deras föräldrar tror på dessa myter som IES arbetar hårt för att prångla ut och gör sitt skolval på felaktiga grunder. IES har inte mer ordning eller studiero än kommunala skolor generellt, som ni ser nedan utifrån den utmärkta sammanställning läraren Björn Dahlman har gjort av Skolverkets data.
Jag befarar att Perssons politiska vision är att försvara hybridskolorna till varje pris och att Brundus merit är att han är beredd att vidmakthålla de myter som deras existens bygger på.
Om Brundu beundrar Barbara Bergström för att hon äntligen, på sitt osvenska vis, skapat en skola med ordning och reda – varför gick han inte i den? Brundu är från Lund och bodde på cykelavstånd till IES, trots det valde han kommunal skola. Detsamma gäller gymnasiet, Brundu tog studenten från kommunala Katedralskolan i Lund ett år efter min dotter och tre år före min son gjorde detsamma från samma skola. En skola som råkar vara en av de med högst status i Lund. Katedralskolan har tre heltidsanställda bibliotekarier medan koncernskolornas gymnasium ofta inte ens har ett bibliotek.
Koncerngymnasierna drar i elever när de ska välja gymnasium, minsta motståndets väg vore att välja något privat lågstatus-gymnasium som lockar med till exempel glädjebetyg men Brundu valde en traditionell skolgång.
Detsamma gjorde Alice Teodorescu Måwe som också är från Lund och även hon tog studenten från Katedralskolan. Teodorescu Måwe har varit huvudsekreterare för moderaternas idéprogram, politisk chefredaktör för Bulletin och ansvarig för samhällskontakter på Academedia, nu borgerlig opinionsbildare. Vid ett tillfälle förklarade hon att ett barn som hon själv, som var socioekonomiskt utsatt, räddades av skolvalet. Lustigt, eftersom hon valde en skolgång som såg ut exakt som den skulle ha gjort innan skolvalet fanns – hon valde liksom Brundu konsekvent bort friskolor och gick kommunalt hela vägen.
Markus Uvell, borgerlig opinionsbildare, har argumenterat för att kritiken mot friskolor beror på avundsjuka från oss vars barn inte fått tillfälle att gå i privat skola. Friskolorna är överlägsna de kommunala menar Markus Uvell och hans hustru Rebecca Weidmo Uvell. Också Rebecca Uvell är borgerlig opinionsbildare och hon har mottagit pengar från Bergströms fond för att bedriva PR-arbete för skolbolag. Var har de sina barn? I kommunal skola.
Personer jag har nämnt anser att bolagsskolorna är överlägsna och tror så mycket på vinster och konkurrens inom välfärdsområdet att de gjort det till sitt yrkesliv men sen vill de inte ta del av de skolor vinsterna och konkurrensen har gett oss? Det har inte jag med att göra men eftersom min uppfattning (och mina barns) är att de kommunala skolorna är bättre hade det känts märkligt för mig att sedan se till att mina barn gick i till exempel någon av Academedias skolor.
Representerar Utbildningsdepartementet skolbolagen? Skolbolagen är en del av skolväsendet och de representerar skolväsendet, skulle Persson/Edholm/Arvidsson/Brundu själva svara men det är inte långsökt att tro att nuvarande Utbildningsdepartement kommer att värna koncernskolorna på bekostnad av de kommunala skolorna.
Å andra sidan hade vi i åtta år ett utbildningsdepartement som var kritiskt till hur marknadsskolan påverkar skolväsendet utan att mycket hände för att ta udden av marknadens underminerande faktorer.
I försvaret av hybridskolorna kommer en viss restriktiv politik för dem förmodligen att ingå. Bolagsskolorna är så giriga att de riskerar att krossa sig själva, dels genom att svälta ut skolor på resurser och dels genom att prioritera ägande och expansion till den grad att kritiken mot dem blir så hård att den blir svår för politiker att hantera.
Koncernskolevurmande politiker i Sverige har större anledning att bevara skolans marknadsstyrning än de riskkapitalbolag som är delägare i svenska skolor. För riskkapitalbolagen är svensk skola bara ännu en aktiepost men för till exempel Arvidsson och Edholm har det varit deras inkomst när de inte verkat som politiker.
Vad mer kan vi vänta? Fasad-reformer; man låtsas skärpa kraven men i själva verket handlar det om förändringar som friskolorna har beställt. Till exempel har friskolebranschen lobbat hårt för att slippa offentlighetsprincipen, i stället har de etablerat nyspråksordet ”insynsprincip” som skolminister Lotta Edholm vill införa. Olika förädlingsvärden kan också bli populära, värden som mäter elever, skolor och skolpersonalens utveckling men som är enkla att manipulera – särskilt då bolagsskolorna inte lyder under offentlighetsprincipen. Och karriärtjänster! I trasiga system måste individer som arbetar inom systemet bära det – i sunda system är det tvärtom.
Vad skulle öka läraryrkets attraktivitet? Reglerad undervisningstid, tarifflöner och att och att fasa ut marknadsskolan, menar jag är topp tre, något av det tror jag inte vi får se från den nuvarande staben på Utbildningsdepartementet.
Jenny Maria Nilsson
Jäklar, det här inlägget tog lång tid att skriva. Det vore inte möjligt utan er som köpt en prenumeration på Sfären. Nåt sånt här, jättelångt och med skärmdumpar och diskussion, kan tidningar inte publicera så min enda chans är att skriva det med inkomst från Sfären via er. Tack!
Så bra!