Den enskilda människans röst
- om hur saker går sönder, känsliga själar samt ägg
Hej. Är din natt tyst? Det är den här: Min natt är tyst och lugn.
När jag var 16 eller 17 – det var på 1980-talet, berättade min vän som är fyra år äldre än jag att han hade hällt ett paket mjöl över sin före detta flickväns bilruta för att hon gjort slut med honom. På 1980-talet hade typ alla en morgontidning. Yrket tidningsbud var inte ovanligt och flickvännen delade ut tidningar tidigt på morgnarna kring Värnhem i Malmö och för det behövde hon sin bil, en liten folkabubbla. Min vän gick till hennes parkerade bil på natten, strax innan hon skulle börja arbeta, och tömde en tvåkilos påse vetemjöl över framrutan.
Jag undrade alltid hur hon kände när hon kom ner från sin lägenhet och skulle köra i väg? Blev hon ledsen, arg, irriterad, visste hon att det var han? Senare visste hon i alla fall eftersom min vän berättade det för henne.
Två saker minns jag att jag tänkte: 1) Detta är typiskt för denna planet där vi bor, det är typiskt för vår art att vi handlar som så, att vi får för oss att hälla mjöl över en bil 2) Min vän gillade inte att han gjorde det men gjorde det ändå.
Min vän var ett överkänsligt barn, en vacker själ men känslig och därför arg, hans vackra själ överlevde inte hans barn- och ungdom intakt. Hans naturliga liv var att leva inåtvänt, se saker, tänka, gå omkring i skog och mark och spela gitarr men han arbetade också alltid. (Jag skriver det för att en bekant en gång kallade honom arbetsskygg bara för att han var bohemisk men han försörjde sig alltid själv. Vilket var mer än man kan säga om den bekante, vars föräldrar försörjde henne.) Min vän var en enastående gitarrist. Många killar spelade gitarr där jag kom ifrån men, berättade en av dessa andra för mig en gång: Nä, du förstår inte; han är bäst, han är lika bra som de bästa.
En gång satt jag bredvid hans pappa på bussen, på väg hem från stan och pappan berättade att han inte handlade presenter till jul eller när någon fyllde år – utan när han såg något som kunde passa. Oavsett om det då var nära jul eller en födelsedag så inhandlades det och gavs sedan i gåva vid jul eller födelsedag. Jag tyckte om min väns pappa, han hade ett vemod och en sorg över sig – han var någon sorts tjänsteman och omkring honom fanns god vilja. Annat var det med min väns mamma, hon verkade självcentrerad och långsam, hon och min vän var så olika som två personer kan vara. Hon var tung i kroppen och till humöret, stel, inte nyfiken medan min vän var lång och ranglig, kvicksilveraktig, liksom lätt – för lätt – som om han kunde lyfta från planeten, hans ansikte var kantigt och han var uppmärksam.
Min mamma arbetade ett tag med hans mamma, i byn, på en förskola. Hans mamma hade gjort ett slags påskägg med barnen: Man blåser ur ägg och dekorerar dem. Mamma fick en uppsättning av min väns mamma och hon hade bevarat dem alla dessa år, sedan de tillverkades på en pysselstund i början av 1980-talet, och använt dem till påsk.
Så fick jag dem, och ett i taget gick de sönder en påsk efter den andra; jag hatar det med mig, att saker går sönder omkring mig trots att jag försöker undvika det till varje pris. Men det är alltid något … som sker: ett misstag, slarv, en katt, ett barn, som gör så att prylar försvinner eller förstörs. Som om universum och prylarna vet att jag har svårt för att bry mig om det jordiska? Och visar mig det? När det sista ägget gick sönder, förra påsken, var det som om en era begrovs.
✶✶✶✶✶✶✶✶
Här i den tysta natten tänker jag på varför jag skriver här. Jag vill skriva om min tid, vår tid, och det enda särskilda är att jag vill göra det på mitt vis. I denna tid av mallande, AI, genvägar, populism; där man byter sin själ och sin moral mot identitet och ideologi – i vår fragmentiserade men allt mer likadana tid är snart sagt det enda jag tror på den enskilda människans röst. Kan man skriva sig till mer av den verklighet man önskar? Skapa ett centrum, via det centrum (den digitala världen) som har förstört lokala centrum? Skriva sig in i kärleken och skönheten men också in i skärpan och i nyttan?
Är du där? Är du en av de varelser med sofistikerat tänkande som lever just nu? Känner du hur himlavalvet omger dig, natten, stillheten? Tack, för att du läste ända hit och för att du stöttar mig och Sfären. Trevlig påskvecka.
Jenny