“Sanna berättade att hon redan mycket tidigt visste att hennes föräldrar inte tyckte om henne och inte ville ha henne. Hon sa att det kanske hade gjort henne stark och självständig men också att det lett till att hon aldrig kan släppa in en annan människa till sitt allra innersta.”
Ur Lars Noréns dagbok 30/6-2007
☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎
Vad som i stunden, och då menar jag kortsiktigt, håller depression stången är skrollande på mobilen samt att engagera sig med individer på internet helt kort. Dopamin fungerar löjligt väl tillfälligtvis.
Dopaminpåslaget man får på antingen Instagram av att se videor med sketcher, gamla helt enastående filmklipp, hur man odlar och hur man lagar mat; eller på X där man ser diskussioner (också idioter och dårar är underhållande) hur makthavare och politiker uttrycker sig, hur propaganda fungerar och en och annan klok – det får inte depressionen att försvinna men den känns mindre för den bedövas av dopamin.
Hjärnan TROR att den är engagerad med något angeläget – sysslar med något viktigt i och med alla intryck. Samma med dator- och mobilspel, det är prisvärt för hjärnan att matas med förnimmelser och den luras att tro att den är effektiv när den är i dum-dum-dumbi-dum-dum.
Det sorgliga är att det är tvärtom med det som inte ger dopaminpåslag: skriva text noga, städa ordentligt, göra nytta, lösa svåra problem och då menar jag inte IQ-pussel utan livs-diton – ja, att göra allt som kräver noggrannhet, eftertanke, miljoner telefonsamtal och mail; hårt arbete – DET känns jobbigt och deppigt i stunden.