Återuppståndelse i svensk politik?
– Om trasigheten från 1988. Midnattsbrev nummer ett.
Sedan åratal känner jag mig skrämd varje gång jag hör ett politiskt tal, eller läser vad de som styr oss skriver. Inte ett mänskligt tonfall. Alltid samma ord som formulerar samma lögner.
– Albert Camus i sin anteckningsbok
🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣
Kanske är det en efterkonstruktion? Men jag brukar tänka att det var 1988 som det skiftade, då det hände, även om det ännu inte kom i öppen dager – det var 1988 som det gamla politiska Sverige ändrade karaktär till en ny politisk verklighet även om skiftet från det gamla till det nya tog ett tag.
Det var inte det att 70 procent av Sjöbo kommuns invånare röstade nej till att ta emot flyktingar 1988 – även om det sa något. Och det var inte heller det att Riksdagen fick sitt första nya parti på 60 år när Miljöpartiet tog plats efter att ha fått 5,5 procent av rösterna – även om det också sa något.
Nej, det var det att Sverigedemokraterna ställde upp i valet för första gången och samlade 1118 stycken själar till sitt parti. 2010 kom de in i Riksdagen och sedan dess har svensk politik kretsat kring dem och opinionen har böjt sig mot dem. Tidvis har de sugit luften ur debatten; det moderna politiska Sverige har inte sällan varit en andefattig plats.
1988 var jag tonåring men hade levt vuxenliv ett tag, det var inte helt ovanligt på den tiden. Jag hade flytt till London, arbetat som tillskärarassistent, samt på barer och på den ryska restaurangen ”Борщ И Слёзы” – alltihop på en svart arbetsmarknad, Sverige var ännu inte med i EU.
1988 hade jag återvänt hem, mer eller mindre. Jag började arbeta på Fågel Fenix, en vegetarisk restaurang i Saluhallen i Malmö, jag träffade den man som skulle bli far till mina barn och vi flyttade ihop, allt medan mina jämnåriga ännu inte tagit studenten – något jag inte visste vad det innebar att missa.
1990 startade jag och min blivande baby-daddy ett kafé – Bagericaféet i Saluhallen och 1991 passerade jag ”Ny demokratis” show på gågatan på väg till jobbet och stannade upp.
Bert var inte med den gången, men Ian var, det hölls på med de där läsk-backarna som var deras gimmick. En mindre folksamling hade samlats omkring dem. Det var fascinerande; osvenskt, berlusconi-aktigt, man gjorde ett spektakel av sig – och det var mörkt, under den där medelålders festprisse-stämningen var det såååå himla mörkt.
Trasigt, minns jag att jag tänkte. Just det ordet – trasigt. Ian var rik, en adelsman. Och Bert var rik, self made. Men rikedom var inte vad jag tänkte på utan på att ”Ny demokrati” var vulgära på det vis som min ordnade arbetarklassmamma, som först var barnskötare och sedan förskollärare, menade att en viss oordnad arbetarklass var.
Vulgärt liksom och samma sorts trasighet som var en stämning som fanns ute i vissa byar när jag var barn: hemligheter, fula gubbar, alkohol, urartad fest, bitterhet, stolthet och ett slags riktningslös lidelse? De ute i Kongsmarken! kunde mamma fnysa, om ingifta släktingar som brände sprit hemma – mamma hatade om de dök upp hemmavid för att supa till en kväll med min far.
Denna trasighet, och jag menar inte det förringande, jag har den också, tog plats på den politiska scenen och folk åtrådde det – det var en idé vars tid var kommen; detta söndriga och ohyfsade men också befriande möttes av något i somliga och gjorde dem mindre trasiga, ingav hopp. Som om allt tidigare varit kamp och att lägga band på sig men så kom 1980-talet med sin ytlighet; längtan efter lyx blev tillåten och på det följde en regellöshet som befriade en sorts personlighet som fann varandra över klassgränserna.
Mohamsson kramade Åkesson och jag upplever inte det som vissa andra gör; för det går inte att verka politiskt utan att vidröra Sverigedemokraterna och att låtsas att man kan det är hyckleri. Svekdebatten bland Liberaler och de med liberala värderingar är som om allt varit fine and dandy sedan Bengt Westerberg stormade ut ur tv-studion valnatten 1991 – tills kramen. Som om Liberalernas gräns mot SD har gett alla absolution tills nu, som om det funnits en gemensam föreställning om att vi har lyckats hålla SD borta från politisk makt. Lol, det tåget gick 1988.
Mohamsson lät bilan falla, kanske över sig själv, kanske inte? Sverigedemokraterna har kunnat festa på liberalhat i årtionden; medan andra partier haft beröringsskräck med dem har de blivit fetare och fetare underdogs. Likgiltighet vore att föredra.
Förstås kommer jag aldrig att rösta SD – men inte av de skäl ni tror. Som röstare är jag notoriskt otrogen och eftersom jag föraktar de flesta partier – ideologi gör folk dumma – är skillnaden på dessa inte så stor för mig.
Om SD föreslog återupprättelse av a-kassa och sjukpenning till Danmarks nivåer? Vem vet? Jag har röstat för en enda sakfråga förr genom åren om jag bedömer att ett förslag kan minska lidande påtagligt, är det värt att ”slösa” en röst en gång även om jag inte sympatiserar i övrigt. Men förstås kommer inte SD att föreslå välfärdspolitik, de är lika nyliberala som alla andra i Tidö.
Nej, min orsak till att jag inte någonsin kommer att rösta på Sverigedemokraterna är Alexander Edbom – chefen för Sverigedemokraternas trollfabrik, den som avslöjades av Kalla fakta.
Någon sa, jag minns inte vem? Att Nietzsches huvudsakliga drivkraft var att han stod inte ut med det låga i människan och för mig symboliserar Edbom det låga.
I alla år på X, forna Twitter, dök Edbom då och då upp i mina trådar och skrev något förolämpande – som ni ser på skärmdumpen, den enda jag har sparat. Alltid variationer på samma tema: retarderad, låg IQ, dum, höhöhö.
Edbom var alltid så glad! Den politiska trasighet som läker när den får synas, som jag först såg hos Ny demokrati, fanns hos honom – glädjen i att slippa ge akt på sig själv. Edbom for runt på sociala medier och var så road att man som utilitarist blev glad för hans skull. Han la en ”bajskorv” här och en där och varje gång han såg tillbaka på sina ”bajskorvar” var det som om han gett sig själv en gåva – som om hans arbetsliv var att vara ett barn på julafton. Hans mandat att mobba gav honom en chans att älska sig själv.
Beteendet är kanske inte det allra lägsta hos människan men euforin kring beteendet är och jag är för fin för det, jag är ingen bra människa men tillräckligt civiliserad för att inte känna att mitt jag blir till när jag får kalla någon dum. Det är inte för Sverigedemokratera jag är för fin utan för vad Edbom höll på med och som sanktionerades av SD. Ni vet instinkten man får angående somligt, detta vill jag ALDRIG vara en del av.
Moralen är ett spegelhus, det är inte enkelt, det är inte ”där har vi de goda och där de onda” – vi måste navigera spegelhuset. Men jag försöker motarbeta det inom mig som vill göra politik av det lägsta hos människan och jag vill sträva efter det inom mig som vill göra politik av det högsta inom människan.
Sedan är det detta med att Centerpartiet är Sveriges farligaste parti. När Annie Lööf lämnade partiledarposten skrev jag i Aftonbladet om hennes arv:
Centerpartiet var kungamakaren som i sin nyliberala sekterism, i sin oförmåga till parlamentarism, krönte sig själv till kungar. De är ett aktivistiskt och klassmedvetet parti som har sin sociala bas i kapital- och arbetsgivarintressen. De är Almegas politiska gren, de representerar postdemokrati, plutokrati och värdeöverföringen av skattemedel till den politisk-ekonomiska elit som vill vara företagare och bli rika men inte kan det på en fri marknad.
Elisabeth Thand Ringqvist framför propaganda om välfärdsmarknaden samtidigt som hon driver ett investeringsbolag jämte sin politikerkarriär. Detta investeringsbolag äger andelar i sjukvårdsföretag och de påverkas av de politiska beslut hon tar men hon ser inte några problem med det.
Också sedan Centerpartiet visste att privatiseringen av Arbetsförmedlingen ledde till kriminalitet, klanövertagande och terror-rekrytering, också sedan de visste att privat Arbetsförmedling blev dyrare och resultaten sämre, tvingade de fram en utförsäljning.
Sådan är deras prioriteringsordning, modus operandi och det retar mig att de tror att deras politik är fin och bra eftersom de säger ”nej till SD”. För det gör de inte. Med sin politik skapar Centerpartiet den ekonomiska sårbarhet som fascistoida partier vet att utnyttja.
Vi är i den trasighet som fick sitt utlopp från och med 1988, då politiken gled över i “vem tar vem” och jag vill att den eran ska ta slut. Med sin kram begravde Mohamsson i bästa fall något som var dött för längesen och som behöver försvinna för att tiden ska mogna för andra idéer; idéer om att laga, om samhällsnytta, om andra principer än marknadens och om förvaltning av vad vi har och kan få.
Jenny Maria Nilsson
Där läste du, eller lyssnade på, Midnattsbrev nummer ett. Om politik inför valet, publicerat när Långfredagen övergick i Påskafton. Prenumerera gärna, gratis eller för en kostnad av ett halvt glas vin på lokal i månaden.
Om du inte står ut med att få mail regelbundet kan du stötta mitt skrivande via swishnummer 1231734409
Glad Påsk! Leve ni!
Så bra!!! ❤️