Ännu ett köplade-område smälls upp
Ännu ett köplade-område smälls upp
- medan vår längtan efter harmoni blir allt mer desperat
Nämen, jag skulle inte alls skriva! För jag är trött och har mycket att göra och igår var jag på julbord och glöggfest och nu ska det städas och fixas och jag ligger efter för jag har arbetat så mycket men ändå varit pank.
Jaja, ett typiskt liv och jag fasar för att skrubba mattor och svabba bakom soffan; man kan kanske bara lämna sitt hem i gryningen – det har jag hört är den bästa storstädningen? Just det, vi ska baka idag också och köpa gran.
MEN, det var en idé jag ville skriva ner. Något jag iakttagit ett tag, som kräver en essä eller en avhandling – något om vår tid: Hur offentligheten allt mer förfulas medan vi blir allt mer desperata i vår längtan efter det som är skönt och harmoniskt och försöker införliva det i vår lilla värld.
Här kommer en brasklapp: Jag vet att det är gnälligt att ta upp problem om förfulning i en värld där människor mördas i konflikter; jag vet att det är ett i-landsproblem men det är intressant också i ett större sammanhang: Riskerar vi att ge upp på den stora världen, på offentligheten, trots att vi kanske inte vill? och ägna oss åt den lilla världen. Jo, det är en falsk dikotomi (ägna sig åt lilla eller stora världen) men hear me out.
Vid Gud har de byggt fult omkring där jag bor under det senaste årtiondet. Det är värsta sortens flygplats-estetik, eller ”förortsstil från Solna på 1990-talet” i material som åldras snabbt. Men? alla är bara glada att det alls byggs, glada av sorten: Äntligen får vi en ny gångbro! Att det ser ut som en bomb exploderat och att gångbron är klumpig, ful och illa planerad verkar inte spela roll för folk, att den inte passar in i byn verkar inte heller spela roll? Inte heller att de fått lappa den med plywood redan innan den kom i användning, och att den fortfarande är lappad, spelar roll? (Här måste jag erkänna att den ger vissa nedgången-framtid-vibbar och därför har ett försonande drag.)
Annat är det med det köplade-område som har smällts upp i utkanten av Hjärup. Alltså, de har byggt en svart metall-låda i vilken de placerat vårdcentral och mödra- och barnavård, och bredvid finns ett nytt Coop som är i en annan svart låda och sen apoteket bredvid i ytterligare en svart metall-låda – svarta plastkistor med stora loggor på som omges av parkeringar på alla sidor.
Och, alla är glada! Alla tycker äntligen har vi ett till köplade-område. Kör väg 108 från Lund till Svedala, tar cirka 25 minuter, jag tror det finns fem köplade-områden med samma butiker på den vägen.
Samtidigt, ser man överallt i till exempel sociala medier en längtan efter harmoni, skönhet och ett lugn som jag identifierar som motsatsen till område efter område med svarta rektanglar med varor i. En längtan som är som ett öppet sår, en dröm efter vackra, funktionella hus med stora fönster, efter natur, efter välskötta stadscentrum i mänsklig skala och efter trädgårdsstäder. Men vi har kanske inte råd med det? Att försköna det närmaste omkring sig har blivit en rörelse; det är en industri att göra det helt underbart hemma hos sig. Instagram-konton där människor lyckats göra sina hem till oaser för det sköna, det vilsamma, något med människovänlig belysning – ett hem där man kan se ut över ett torg eller ett fönster där regn och blåst går i träden utanför – har miljoner följare; som vi alltså sitter och glor på, på skärmen, medan världen omkring oss förfulas.
Omsorgen om offentlighetens byggnader och områden tycks mig bli mindre men samtidigt blir vår längtan efter en välkomnande och människovänlig estetik allt mer desperat.
Glad tredje advent!
Jenny