Alla föräldrar vill inte sina barns bästa

och i en tid när samhällskontraktet allt mer utformas till individens fördel kan det få katastrofala konsekvenser

Barn omkring 1914, i Edmonton i Alberta.

Alla föräldrar vill sina barns bästa, hör jag ibland folk slentrianmässigt kasta ur sig och det provocerar mig.

Vid ett tillfälle såg jag en tv-sänd debatt om ungdomsbrottslighet där en psykolog sa det. Är du helt verklighetsfrånvänd mumlade jag till henne via tv:n. Se dig omkring! Överensstämmer den utsagan med vad du ser?

Världen är för all del full av föräldrar som vill sina barns bästa, föräldrar som vill men inte kan ordna det bästa och föräldrar som omedvetet skadar sina barn, men också av föräldrar som inte bryr sig, prioriterar sig själva eller medvetet gör sin avkomma illa för att tillfredsställa egna behov. Ingen erkänner förstås att de betraktar sina barns eventuella lidande som rimlig sidoskada för sitt ego, sina vanföreställningar eller sin paranoia. Det finns vårdnadshavare som inte ser sina barn som autonoma individer, utan som till för dem själva.

Som jag minns kom en lättnad över de andra debattörerna i tv-studion när psykologen tog upp föräldrars goda vilja, de nickade instämmande. En bekväm tanke, eller hur? Vi har inre drivkrafter för att hävda det; man vill vara en människa som tror gott om andra, det säger något om vem man är. Och om föräldrar egentligen är kärleksfulla gör det världen bättre och vårt ansvar mindre; innerst inne har alla goda avsikter och det är en olycka eller slump om barn råkar illa ut – så skönt.

Men det är myt och en del av den normalisering som kan ske på både privat- och samhällsnivå när någon misshandlar någon annan. En särskilt otäck myt, det är svårt nog för barn som föds in i dysfunktionella familjer att tolka vad som är rätt och fel, om omgivningen dessutom signalerar att vårdnadshavare har goda avsikter oavsett hur de handlar blir det ännu svårare för unga att navigera i en riskfylld miljö. Sanningen är att barn är utlämnade till sina föräldrar och att vissa föräldrar är farliga för sina barn.

Två flickor, fjorton och elva år gamla, från Bjärred. Snart har ett och ett halvt år passerat sedan deras föräldrar mördade dem. I media finns varken bilder eller namn på dem och deras sociala medier-närvaro raderades innan morden. Som om de aldrig funnits? Osynligheten gör ont. Ska ingen föra deras talan i offentligheten? Ett tag ville jag skriva om fallet och jag försökte efterforska det, jag hittade en källa villig att tala men insåg att det var omöjligt att verifiera hens ord utan tillgång till dokument från myndigheter. Föräldrarnas version om barmhärtighetsmord, om än utlöst av kris och depression, har fått sista ordet. Men det är inte rimligare att mörda någon för att denna är ens barn eller sjuk. Ifrågasattes föräldrarnas ord? Var studier i hemmet det enda alternativet, kände flickorna sig isolerade? Vem vet, vad skulle hänt om barnen separerades från sina föräldrar hellre än från samhället?

Att isolera sina barn är ett tecken på att något är fel, en sektmentalitet. Ett varningstecken alla verkar ha missat i fallet med de fem syskonen från Ystad som den här tidningen rapporterat om den senaste tiden. Historien påminner om sådana man hör från länder utan fungerande välfärdsstat. För dessa barn var det väl så? De levde i en tillvaro utan de samhällsinstitutioner som finns i andra svenskars liv, prisgivna åt föräldrarnas godtycke. Under deras barndom tycks mamman ha haft tolkningsföreträde, man tog hennes ord för sanning. Det är det till exempel skolan inte ska göra; inte gå på känsla och värdera någons trovärdighet utan begära in dokument – vara formella, följa regler.

Säger fall som Bjärred och Ystad något om vår tid? Finns det förändringar i kontaktytan mellan samhälle och familj, mellan det privata och offentliga, som försämrar skyddet för sårbara personer – för barn? Idén om den starka staten har blivit allt mindre populär, man kan väsa något om Alva Myrdal, maktmissbruk eller att det är föräldrar som ska ansvara för sina barn. Visst, det är en sida av saken men mäktiga samhällsinstitutioner har inneburit frihet från destruktiva sammanslutningar och att familjen du föds in i inte avgör ditt öde.

Förr var samhällssfären något man trädde in i, en ganska kall plats där samhällsnytta var prioriterat. Sedan ett tag tillbaka är medborgaren kund och vårdens, skolans och omsorgens existensberättigande beror på om de kan leverera vad individen önskar. Samhällets ska underordna sig medborgarna hellre än tvärtom. Det är en betydande maktförskjutning. När samhället förändras, gör vi också det. Mina föräldrar skulle aldrig drömma om att ifrågasätta skolplikten eller ha åsikter om hur undervisning ska bedrivas. Idag är det tvärtom, en förälder kan via den heliga valfriheten utforma sina barns skolgång – barn görs allt mer beroende av vårdnadshavaren och dennes åsikter.

Parallellt med en utveckling där samhällskontraktet har blivit mindre jämbördigt till individens fördel, verkar vi ha blivit sämre på att värdera bevis. Konspirationsteorier som tidigare dog ut får nu fäste i grupper av människor som stöttar varandras villfarelser, alla ska lyssnas på och den egna ”sanningen” ska respekteras. Risken är att enskilda familjer får sämre vett men större makt över sina barn och att vi glider tillbaka in den idé som vi aldrig helt frigjort oss ifrån – att föräldrar äger barnen. Det är inte misstro av föräldrar jag efterlyser utan att samhället är varse de principer som garanterar barns rättigheter.

Jenny Maria Nilsson

***********

Texten du läste skrev jag för HD-Sydsvenskan för några år sedan. I samband med att barnen i Ystad, hållits borta från samhället, upptäcktes. Först, när jag skickade in texten, nämnde jag flickorna i Bjärreds namn; men jag fick skriva om, efter att texten granskats av tidningens jurister. Det är något med det som söker mig? Namnlösheten, hur föräldrar kan mörda sina barn och två små flickor utplånas från världen.

Jag återpublicerar texten med anledning av flickan i Eslöv, som hölls instängd och nästan misshandlades till döds av sina föräldrar. Hur är det möjligt? Hur kunde hon vara ensam, inga släktingar, inget samhälle som ingrep trots flera orosanmälningar; misshandeln har pågått i hela hennes liv. Attityden jag ger uttryck för i texten: Barn är helt och hållet autonoma varelser med egna rättigheter från det att de föds, är viktig, och att vi (utan att bli generellt misstänksamma) måste vara medvetna om att det finns föräldrar som är farliga för sina barn.

Har du läst hit är du prenumerant, eftersom texten är låst. Kanske tycker du det är snålt återpublicera en text men denna text har alltid varit bakom betalvägg. Det är inte lätt att klara sig nu, som frilansskribent. Inte om man är långsam, som jag. Eftersom jag är ekonomisk innebär de pengar jag får från Sfären en hel del.

Så, tack alla ni som prenumererar!