1891 står att läsa i Aftonbladet om ett gräsligt mord, artikelförfattaren skyller på folkskolan och menar att undervisning i teoretiska ämnen gör arbetarklassens barn lata och omoraliska. Fokus för fattiga barn måste vara på ”matsträfvet” annars undermineras deras moral och skribenten betonar att skolning bör individualiseras utifrån klasstillhörighet.

Fridtjuv Berg, liberal folkskollärare, inkommer med replik. Med statistik visar han att våldet minskat sen folkskolans etablering 1842 och han argumenterar för att skolans allmänbildande uppdrag är till gagn för alla: ”äfven arbetarebarn hafva godt af att höra om lifvet vid Ganges och Jangtsekiang och att skåda bilder från Nilens strand; därför utan kunna de ju sedan icke ens läsa sitt Aftonblad med förstånd, mycket annat att förtiga”.

1883 har Berg publicerat skriften Folkskolan såsom bottenskola i vilken han förespråkar ett sammanhållet skolsystem för alla barn. Liksom samhället gjort sig av med kastväsendet inom rättsväsendet, skriver Berg, måste det också utdrifva det ur skolväsendet. Det kommer alltid att finnas fåfänga och fördomsfulla människor påpekar liberalen; som vill att rikemansbarn får en högre utbildning och fattigmansbarn afspisas med en lägre – men den attityden ska inte ”sitta i högsätet och fodra offentlig hyllning”.

Bottenskola är Bergs namn för det skolväsende där man vill ge alla grundläggande kunskap, den idé som metamorferas till enhetsskolsystemet, vilket vi har nu och i vår tid kallas grundskola. Att förse uppväxande generationer med nödvändig bildning är nåt av det bästa mänskligheten gjort, för gemenskaper och för enskilda.

Jag ogillar pr-lingot politiker då och då ägnar sig åt när de beskriver utbildning som nåt mirakelmedel för allt möjligt: klassresor, blablabla, utjämna livschanser, blablabla, stärka ekonomin och så vidare. Effekten av blod och pengar – familj och klass – utraderas knappast enkelt och det är ändå att börja i fel ände. Vad samhället kan göra, och det är ingen liten sak, är att ta ansvar för att likvärdig utbildning är tillgänglig för både den som har och den som inte har pengar och social status.

Bottenskola, enhetsskola, grundskola, är ”bara” det – idén om att barn ska ha tillgång till skattefinansierad grundutbildning som är lika bra som annan skattefinansierad utbildning oavsett vem de är och var de är födda. Men Berg hade rätt, det kommer alltid att finnas fördomsfulla personer som motarbetar den idén.

Till exempel genom att förvanska och förtala den. Som Thomas Gür (opinionsbildare som till exempel både startade och sedan lämnade sajten Bulletin) gör i rapporten Den övermodiga beskyddaren som gavs ut av tankesmedjan Den nya välfärden 2013. Tillsammans med Patrik Engellau (som startat bloggen Det goda samhället) skriver han att riksdagen inrättade enhetsskolan för att göra alla likadana: ”Ambitionen att likrikta var så uppriktig att man stolt framhävde den redan i namnet på den nya skolformen”.

Herrarna är påfallande historielösa och påstår att enhetsskolan inte handlar om att börja undervisa alla i grundläggande curriculum utan om att malla människor med skolväsendet som metod. Huvudtesen i deras skrift är att skattefinansierad välfärd har gjort oss lata, omoraliska och ambitionslösa. De skriver: ”Välfärdsstaten har tagit sig vatten över huvudet. Det urgröper dygderna, skadar människornas välfärd och hämmar nationens utveckling”.

Lustigt ändå att Gür är styrelseordförande för den expanderande förskole- och skolkoncernen Tellusgruppen. Hans lön kommer alltså från två företeelser han håller för skadliga: Skattefinansierad välfärd och skola inom ett enhetsskolesystem.

Academedias grundare Bengt Stillström, i dag inte längre en del av skolkoncernen, är också inne på att fattiga barns utbildning ska fokusera på matsträfvet. I Dagens industri 2014 skriver han att oavsett hur mycket man satsar på de som har det svårt i skolan kommer de aldrig att prestera som de andra. Vilka andra? De rika barnen. Stillström skriver: ”Tyvärr visar det sig också statistiskt att en relativt större andel av dem [de lågpresterande] kommer från en svagare socioekonomisk bakgrund. Detta vet alla, men av någon anledning får man inte säga att inget kan hjälpa upp det.”

Våra mest framträdande skolägare, paret Bergströms, som äger delar av Internationella engelska skolan, har otaliga gånger förklarat hur illa de tycker om likvärdig skola. Likvärdighet är en ”farlig vänsteragenda” skriver de i Dagens Industri 2017. Fokus, menar de, måste vara på enskilda elevers arbete.

Varför håller Bergströms jämt på med den falska dikotomin? Som att det skulle finnas en motsättning mellan att fokusera på skolväsendets struktur och elevers studier?

Likvärdig skola är inskriven i skollagen, men som skolägare i Sverige kan du alltså vara emot den. Vilket även Almega (del av Svenskt näringsliv) tycks vara. 2020 överlämnade Björn Åstrand sin utredning En mer likvärdig skola (SOU 2020:28) till utbildningsministern. I sitt remissvar till den skrev Almega först att det kan vara omoraliskt att satsa på fattiga barns skolgång. De skrev: ”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden”.

Vi menade inte så! Sa Almega senare och ändrade i texten, efter kritik från bland annat skoldebattören och socialdemokraten Johan Enfeldt.

Fan tro’t! Den som läser den ursprungliga remissen och även håller koll på Almegas ledning på sociala medier märker samma attityd; ett lättsinne inför bra skola för alla men en hängivenhet och ett försvar för skolkoncernerna oavsett vad de orsakar.

I min uppräkning av skolägare och deras tillskyndare som inte värnar likvärdig skola har vi nu kommit till Rune Andersson (storägare i Academedia via bolaget Mellby Gård) och Peje Emilsson (grundare av Kunskapsskolan och vars bolag fortfarande äger den). Tillsammans med tankesmedjan Ratio arbetar de för att introducera begreppet ”rättvis ojämlikhet”. Att folk är fattiga, skriver de i en debattartikel i Göteborgs-Posten 2020, beror på att de ägnat sig åt ”kortsiktiga nöjen och dyr konsumtion, snarare än att satsa på fortsatta studier, riskfyllt entreprenörskap, extra arbete eller långsiktigt sparande”. Fattiga måste ta konsekvenserna av sin livsstil medan det är rättvist att de själva, som de modiga entreprenörer de är, är rika.

För all del men så himla riskfyllt och jobbigt var det väl inte för Emilsson att hålla sig i närheten av den politiska makten och lobba för den skolvalsreform han sedan själv kunde bli skolbolagsägare inom? Att starta en skolkoncern i Sverige måste vara bland det minst riskfyllda företagandet i världen.

Nä, det låter som om de vill sitta i högsätet och fodrar offentlig hyllning, för att tala med Fridtjuv Berg. Eller som John Stuart Mill förklarade det i Om frihet: ”Överallt där det finns en härskande klass bestäms moralen i ett land till stor del av klassens intressen och dess känsla av överlägsenhet”.

Min poäng med denna text är: Inte bara sålde vi ut vårt skolväsende utan vi gjorde det till ett gäng som ogillar likvärdig skola och vars håg står till ett gammaldags klassamhälle. Och, som genom en slump, har vårt skolväsende också, enligt OECD, blivit mindre likvärdigt och mer segregerat sedan denna välfärdsbolagselit uppstod.

En elit som kanske är av sorten sociologen Jack Goldstone varnar för. Hans forskning handlar om vad som genom tiderna inneburit social oro för samhällen. Om de rikaste och mäktigaste samhällsmedborgarna arbetar för att berika och stärka samhället blomstrar det, berättar Goldstone, nåt man visste redan under antiken. Och tvärtom, om en elit arbetar för att berika sig själv och söker makt över politik och policies för att skydda och expandera sina förmögenheter, undermineras och destabiliseras samhället.

Är Sverige i en period av ökad instabilitet? Kanske, men mycket påverkar ett land. En sak är i alla fall säker, den nation som låter en elit tjäna pengar på att använda ett skattefinansierat skolväsende som verktyg för segregation har redan förlorat.

Jenny Maria Nilsson

Texten du nyss läste skrevs och publicerades i Aftonbladet 2021. Den aktualiserades i och med denna granskning: Planen i dokumentet: Gå ifrån målet om en jämlik skola. Jag ska skriva en krönika som följer upp granskningen och min text från 2021 - angående hur somliga skolpolitiker och skolägare medvetet arbetat mot “bottenskola” - det vill säga en god utbildning också för barn från de lägre klasserna.

Subscribe now

Vill du stötta mitt skrivande? Lös gärna en betald prenumeration. Swish är också hysteriskt välkommet på 1231734409. Tack för att du läser. <3

“Vilka rötter klamrar sig fast, vilka grenar växer ur sten och bråte? Människobarn, du vet det inte och kan inte gissa, du känner bara en hög med brustna bilder där solen vräker ner … “

Ur “Det öde landet” av T S Eliot, översatt av Jonas Ellerström

❤︎ ❤︎ ❤︎ ❤︎ ❤︎ ❤︎ ❤︎ ❤︎ ❤︎ ❤︎

Våren är nästan över och jag kan inte fatta att min far och hans sambo ännu är vid liv. När pappa fick sepsis och hjärtattack samma vecka, mellan jul och nyår, och han vägrade att bli kvar på sjukhuset tänkte jag att det här håller inte länge till.

Read more

Replik på Niclas Fohlins krönika:

Under rubriken ”Kulturkriget om skolan är inte vårt krig” i ”Tidningen Specialpedagogik” anklagar Niclas Fohlin bland andra mig för att importera ett amerikanskt kulturkrig i skoldebatten och här har ni mitt svar till honom.

Min text har rubriken: Kan Skolverket styra oss mot kunskaps- och människovänliga läroplaner? I den beskriver jag varför det är svårt att sortera ut också motbevisade pedagogiska metoder ur skolors styrdokument. Jag beskriver hur pseudovetenskap, kommersiella intressen och akademisk prestige blir till ideologi eller grupptänk som skyddar också det som vederlagts, vilket riskerar att korrumpera skolväsendets kunskapsuppdrag och elevers självkänsla.

För att visa på fenomenets svåråtkomlighet beskriver jag hur lokala skolpolitiker i vissa amerikanska stater har behövt förbjuda ”treledsmetoden för läsinlärning”! Treledsmetoden återfinns inom samma pedagogiska familj som balanserad läsundervisning och helordsmetoden men jag har aldrig skrivit, som Fohlin påstår, att den anglosaxiska sfärens läskrig finns här.

Nej, jag använder det som klargörande exempel för att sedan gå vidare till vad som har skett i Sverige sedan Utbildningsdepartementet gav Skolverket i uppdrag ta fram underlag till nya läroplaner. Här hämtar jag mina exempel från tidskriften ”Vi lärares” granskning av hur tillbakavisade metoder trots allt har smugit sig in i de framtagna underlagen; hur lärstilar och viss digitalisering metamorferas för att kunna säljas in på nytt trots att de, liksom treledsmetoden, inte har något att göra i några läroplaner och jag diskuterar hur det kan bero på att aktörer på skolans inre marknad, som EdTech-bolag eller försäljare av fortbildning, vill kunna sälja in samma upplägg.

Av någon anledning gör Fohlin stor affär av att engelska är annorlunda att lära för engelska barn än vad svenska är för svenska barn. Ja? Svenskan är enklare att ljuda fram eftersom kopplingen mellan bokstäver och ljud är mer förutsägbar. Men när Fohlin jämför engelskans ”colonel” med svenskans ”mor ror” blir det löjligt. Så ser inte skillnaden ut generellt – svenska språket har komplexitet i andra fonetiska dimensioner; våra vokalljud uttalas också på olika vis och svenskans prosodi eller tonaccent är minsann inte alltid självklar utifrån ordets stavning.

Försvarar Fohlin icke fungerande läsinlärningspraktik i den engelskspråkiga världen? Han talar inte ur skägget. Fohlin påstår att striden om three-cueing (treledsmetoden) är het i USA, men inte här, på grund av språkens fonetiska skillnader. Men striden är över, metoden dödförklarad och hade varit begravd om inte ideologer hade zombifierat den.

Vidare påstår Fohlin att engelsktalande lärare alltid har behövt kombinera ljudning med så kallade ”sightwords” eftersom engelskan är svårare att ljuda fram för nybörjare. Men det är så förespråkare för helordsmetoden resonerar; man spänner vagnen framför hästen och prioriterar att känna igen ord i stället för att avkoda dem. Ett sightword borde ”bara” vara ett ord du lärt dig – ett som blivit automatiserat för att du avkodat det och därför vet hur det ser ut. För en vuxen som jag är i princip alla svenska ord sightwords – jag ljudar varken ”och” eller ”realisationsvinstbeskattning”. Ett av treledsmetodens misstag var just detta: att försöka hoppa över avkodningen och gå direkt på igenkänning, alltså det som kännetecknar en van läsare. I stället för att lära engelsktalande barn att ljuda till exempel ”the” fick de memorera ordets utseende – något som visade sig vara ogynnsamt för läsinlärningen.

Ljudningsmetoden har gudskelov haft en stark ställning i Sverige, men när Fohlin skriver att dess självklarhet aldrig har varit kontroversiell hos oss stämmer det inte helt. Också här saluförs ”balanserad läsinlärning”. När läraren Sara Bruun gjorde en ovetenskaplig enkät bland ett hundratal lärare berättade de att de sällan fått lära sig hur man undervisar i ljudningsmetoden på lärarutbildningen, utan i stället uppmanats att variera metoder och hitta det som passar i situationen. Det ligger i linje med den kritik Riksrevisionen riktat mot Skolverket – att man inte förmår sovra bort pseudovetenskapliga trender.

Fohlin och jag har olika syn på läsinlärning! I beskrivningen till hans bok om hur läsningen bör utformas i skolan står: ”Skolans uppdrag kring läsning är så mycket större än att lära elever att avkoda ord; det handlar om att forma dem till läsare för livet – att väcka engagemang, skapa meningsfulla läsupplevelser och bygga en stark läsidentitet.” Jag tycker inte att skolan har mandat att uppsåtligen forma barn alls. Skolan bör intressera sig för hur den undervisar snarare än hur eleverna ska bli; skolväsendets plikt är att lära unga att läsa väl, tillgängliggöra böcker och undervisa i ett genomtänkt curriculum. Samhället ska ge barn frihet och i bästa fall möjligheter – sedan är det barnets rätt att forma sig själv även om vi människor förstås gör det i förhållande till vår omgivning.

Fohlin raljerar över att jag och andra skapar en felaktig berättelse ”om en svensk skola i kris” utifrån amerikanska premisser. Han förlöjligar vår kritik och menar att vi svepande påstår att Skolverket styrs av ideologi och att lärarutbildningen är pseudovetenskap; detta gör vi för att polarisera – för polariseringens skull, eftersom vi är ytliga, vill skapa affekt och få uppmärksamhet.

Själv förutsätter jag att Fohlin skriver som han gör för att han tycker så. Att skolpersonal, akademiker och journalister debatterar är normalt. Ett skolväsende kan inte vara perfekt, det inbegriper för många människor och relationer och att genomföra undervisning är komplicerat. Skolan är en plats som måste navigeras varje dag men jag tror att det har betydelse hur styrdokument formuleras. Min kritik är specifik, den handlar om att det på Skolverket ska finnas kompetens för att känna igen det som vederlagts när det dyker upp i ny förpackning och det första tipset jag fick, om att arbetet med de nya läroplanerna riskerade att haverera, kom från någon inne på Skolverket.

Poddserien ”Sold a story” är ett gediget journalistiskt arbete om läskrigen i den anglosaxiska världen. Hur kunde läsinlärningen vara undermålig i årtionden när man såg att skolelever lärde sig sämre än med ljudningsmetoden? För att det skapades en kult och en tystnadskultur kring balanserad läsinlärning – därför kunde det fortsätta och därför tar jag upp den. Sektstämning bildas paradoxalt nog enbart kring det som inte fungerar; gurus och brister har enklare att tränga in också bland samhällets institutioner sedan välfärden har blivit fragmentiserad och marknadiserad.

I sin text gör Fohlin det han anklagar andra för – han importerar amerikanska förhållanden och påstår att de gäller här. Han citerar fysiologen Örjan Ekblom, som 2006 ska ha sagt angående barnfetma i Sverige: ”Vi följer exakt samma kurva som USA, men förskjuten tio år”. Vilket, menar Fohlin, visade sig vara sant. Men det är fel. Då skulle svensk barnfetma 2016 ligga på samma nivå som i USA 2006, men så blev det inte; situationen är annorlunda här och obesitas har aldrig drabbat en procentuellt så stor andel av svenska barn som amerikanska.

De som läser min text märker att Fohlins påståenden om att jag bedriver amerikanskt kulturkrig inte är en hederlig återgivning av mina resonemang, men jag är tacksam för att jag gavs detta tillfälle att förklara mig mer noggrant. Men vilket är Fohlins endgame? Vad vill han med sitt panglosseri, sina anekdoter och sina misstänkliggöranden? Handlar det om att försvara status quo? Fohlin menar att andra polariserar debatten och att de inom skolans värld ska sluta bråka och i stället anstränga sig och efterlysa mer resurser. Så tycker inte jag. Jag tycker att det spelar roll hur något sköts och att somligt är dåligt och annat är bra. Jag tycker att det spelar roll att skolan drivs på ett vederhäftigt vis och vad pengarna går till.

Jenny Maria Nilsson

Denna text publicerades också på tidningen Specialpedagogiks hemsida.

Subscribe now

Tycker du vad jag skriver är angeläget, viktigt, bra? Bli prenumerant till kostnaden av två chipspåsar i månaden. Hatar du mail men vill stötta? Swisha på 1231734409. Era pengar driver Sfären.

Den tionde december 2025 införde Australien en lag som innebär att vissa sociala medier-plattformar åläggs ansvar för att användare yngre än 16 år inte finns på dem – och det är första gången en frihetlig stat på allvar försöker inskränka tech-bolagens makt över sina medborgare.

Prata om det har man gjort länge. Politiker älskar att ondgöra sig över vad vissa sociala medier orsakar, älskar att lägga pannan i djupa veck och säga att nu är det minsann nog och dags för hårdhandskar.

Enda resultatet av det har blivit karriärmöjligheter för den administrativa klassen. På olika nivåer finns numera kostsamma kontrollinstitutioner tänkta att skydda individer mot manipulatörer, bedragare och charlataner som använder sociala medier som verktyg. Men eftersom det alltid handlar om rekommendationer så blir det dyra slag i luften – i ett system där heder är frivillig kommer kriminella alltid att ligga före.

Sociala medier-bolagen låtsas bry sig men det ligger i ”bestens natur” att vilja behärska och underordna sina användare för att kunna forma dem och sälja deras blick – det är deras affärsidé. Barn och ungdomar ska inte ha konton hos oss säger de men bryr sig inte om de sedan har det.

Medan tech-bolagen tjänar på användare som tidigt blir beroende av dem och vars beteende låter sig styras skadas nationalstater och deras invånare av detsamma – staten och bolagen har alltså motsatta intressen; idealet för en stat är att fostra frihet, plikt och lycka medan techbolagen söker ekonomisk utdelning.

Trots att vår tid är besatt av maktanalys har folk svårt att förstå vem som är David respektive Goliat i den här kampen och särskilt tycks det gälla de som kallar sig sociala medier-experter? Av någon anledning väljer de instinktivt vad de tror är en anti-prussiluskan-position, men resultatet blir att de går de globala tech-bolagens ärenden.

I samband med att lagen trädde i kraft lyssnade jag på Studio Ett och läste kommentarer i större dags- och kvällstidningar. Man fokuserade på 1) att förbudet inte kommer att efterlevas och 2) det är redan idag förbjudet för unga att vara på de värsta plattformarna. Vidare framställdes Australiens nya restriktioner som om det vore internet eller att vara digital som man förbjöd för dem under 16? Unga som skulle förlora möjligheten att vara sociala asades fram för intervjuer.

WhatsApp, Messenger, eller typ Discord duger inte? För restriktionerna gäller tio specifika plattformar, till exempel Youtube, Snapchat och TikTok – som man vet är särskilt olämpliga för unga. Och barn och vårdnadshavare straffas inte utan äntligen säger man att det är bolagen som ansvarar för vilka som finns på deras plattformar.

Folk är så rädda för Siewert Öholm-samhället att de inte agerar för vad som sker på vissa sociala medier. Det handlar inte om småsaker: gängkriminella groomar tolvåringar för att ta sig an mordkontrakt, pedofiler tar sig in i barns sovrum via anonyma profiler, konspirationer sprids till de utan utvecklade frontallober, barn mobbas till självmord, hjärnor fylls av propaganda och vad någon tjänar på – långt mer effektivt än vad som sker i en analog värld.

Dessa är extremfall men vi vet att många unga fostrade av sociala medier generellt riskerar att utveckla idioti i högre grad. Det blev inte som Ray Bradbury beskrev det – att en tech-diktatur hindrar befolkningen att tänka, utan som Aldous Huxley beskrev det – människor väljer dumheten.

Vi är för bekväma med att allt fler växer upp som illitterata och vi vet att tänkande utvecklas jämte grov- och finmotorik. Och moralisk mognad, påpekar redan Sokrates i Staten, sker alltid lokalt där det finns ansvarsutkrävande. Bara förlorarsamhällen tycker att det är rimligt att barn i stor omfattning ska sitta och glo på versioner av andras liv hellre än att med sina sinnen och sina kroppar utforska sina egna liv.

Invändningarna om att det kanske inte efterlevs eller redan är förbjudet är därför ointressanta: vad Australien försöker göra är att skapa nya normer som kan hjälpa föräldrar att skydda sina barn mot nätets dåligheter och förhoppningsvis får vi data ur det. Vår tids hat mot paternalism resulterar ibland i den starkes rätt – men det intressanta med vad som skedde den tionde december var att en stat sa åt techjättarna att det är de som ska underordnas demokratin och inte tvärtom.

Er, Jenny Maria Nilsson

ps. texten är en krönika som publicerades i Arbetsvärlden för ett tag sedan. Vissa tidningar och public service är dåliga på att bevaka sociala medier i förhållande till barns värld. Det är som om man tror att det finns ett internet som är mysigt och trevligt och där barn frodas - och detta vill stater förbjuda. Så är det inte. Vad man gör är att man äntligen försöker lagföra tech-bolag som äger sociala medier-plattformar – för att de ska ha koll på att det inte finns allt för unga användare där. Jag publicerade krönikan här och nu eftersom jag läste en artikel av Lisa Ehlin i tidningen Arbetet, hennes text innehåller de vanligaste myterna och felen och jag hoppas hinna återvända till den.

pss. stötta gärna mitt skrivande genom att prenumerera på Sfären eller använda swishnummer 1231734409.

Subscribe now

psss. (skriver man ens så?) glöm inte att det finns en inläst voiceover, en som jag gör, på nästan alla mina texter - för den som måste städa eller motionera samtidigt som de tar del av information.

Flera amerikanska stater har behövt förbjuda den läsinlärningsstrategi som kallas ”the three-cueing system” och det säger något om det pedagogiska området i vår tid. I skollagar och styrdokument är det sedan några år inskrivet att skolor inte får använda undervisningsprogram som bygger på “the three-cueing system”.

Treledsmetoden, om jag direktöversätter, har varit vanlig i den anglosaxiska världen och överlappar med vad vi kallar helordsmetoden eller ”balanced literacy”. Tanken är att barn ska lära sig läsa via sammanhanget som texten ger. De ska beakta 1) mening, 2) grammatik och 3) visuella ledtrådar och utifrån det tolka vad som står och på så vis behärska läskonsten.

Ett värdelöst upplägg och bevisat sämre än den metod som heter phonics eller ljudningsmetoden. Treledsmetoden kan till och med skada barns läsinlärning så att de lär sig sämre när de väl får tillgång till bättre strategier.

Trots att detta är vedertaget stämde ”Reading Recovery Council of North America”, en ideell bransch- och intresseorganisation för forskare och lärare, staten Ohio – när de med lag försökte tvinga bort metoden. Något liknande drabbade Storbritanniens tidigare utbildningsminister Nick Gibb. När Gibb försökte fasa ut irrläror ur skolväsendet motarbetades han av det pedagogiska etablissemanget också sedan “hans” reformer visat sig förbättra elevernas resultat.

Detta beror på att skolväsendet har politiserats och att en konflikt mellan det pedagogisk-akademiska området och politiken har vuxit fram och just nu ställs det på sin spets här i Sverige. När Liberalerna på Utbildningsdepartementet försöker göra läroplanerna mer sakliga motarbetas de av personer på Skolverket och inom akademin.

Skolverkets förre generaldirektör Peter Fredriksson såg sig som en förändringsagent. Han tillhör den kohort av tjänstemän som hjärntvättat sig själv med idén om “disruption” – där man ska störa, skaka om och bygga något bättre och mer modernt i en verksamhet; en tidens trend som underhålls av den konsultmarknad som tagit sig in i myndigheters arbete sedan några årtionden.

2024 handplockades Joakim Malmström som ny generaldirektör och hans mandat var att peka med hela handen mot vetenskap och beprövad erfarenhet. I början av 2025 inledde Skolverket arbetet med att ta fram nya läroplaner men när underlagen presenterades i slutet av 2025 visade de sig vara fulla av pseudovetenskap. Malmström meddelade nyss sin avgång och vi är tillbaka på ruta ett.

Vad för sorts pseudovetenskap? Den övergripande trenden som har pågått sedan efterkrigstiden, men som slog genom inom skolväsendet från cirka 1990-talet och framåt, är en generell psykologisering av både undervisning och elev.

Till exempel handlar det om neuromyter – om att olika barn lär på olika vis. Först hette det lärstilar men när en undervisningsmyt avfärdas byter den namn och paketeras om eftersom behovet av fortsatt försäljning av samma upplägg finns kvar. Idag seglar lärstilar under epitet som differentiering och individualisering och sådan innebär att undervisning baseras på en bestämning av eleven; klassbakgrund, diagnoser, karaktär – som pedagogiken ska utformas efter.

Psykologiserandet innebär att det relationella och mående prioriteras framför kunskapsinhämtning. Hellre än att man låter den naturliga hänsyn som måste finnas i ett klassrum om undervisning ska ske växa fram – formuleras teorier om hur önskvärda relationer ska se ut; eleven underordnas psykologiserande idéer hellre än att tillåtas uppgå i klassrummets befintliga system av mellanmänsklig respekt som redan bör vara på plats.

Något liknande gäller pseudovetenskapens andra stora område som syns i underlaget till de nya läroplanerna – digital teknik. Skolan har digitaliserats via pushfaktorer – utbildningsteknologiska verktyg säljs in av kommersiella och ideologiska skäl hellre än av pullfaktorer där tekniken har efterfrågats. Försäljare av utbildningsteknologi använder till exempel ”det framtidssäkrande narrativet” i sin manipulation, det innebär att lärare, skolpersonal, skolor, kommuner och nationer stressas till att tro att det enda sättet att säkra välfärdssamhället är genom att ligga i framkant angående teknik; omdöme och planering trängs ut och beslut tas förhastat och på lösa boliner.

Även när dessa pseudovetenskapliga diskurser för med sig en försämring av skolans vardag – kan de ändå vara svåra att ringa in, pröva och falsifiera och därför besvärliga att göra upp med och lämna bakom sig.

Ta de usla läsinlärningsmetoderna: i alla generationer finns naturligt starka läsare som lär sig läsa väl oavsett vad, sedan finns en grupp som lär sig läsa trots allt; föräldrar griper in, de övar och lyckas även när skolans undervisning är svag. Många lär sig ändå, men så finns ett visst antal barn som inte blir läskunniga om de inte får tillgång till god pedagogik.

När skolväsendet märker att de examinerar analfabeter ur grundskolan försöker de som upprätthåller misslyckade inlärningsmetoder att skifta skulden från pedagogiken till annat; man sätter på fötter spekulativa teorier för att skydda sig själv. Till exempel att försämrad läsförmåga beror på att unga idag har skärmhjärnor och därför inte kan koncentrera sig, samt idén om att föräldrar inte längre läser för sina barn och att barn därför inte får med sig läsningen hemifrån.

I podcastserien ”Sold a Story” visar journalisten Emily Hanford hur det skapas en kult och en tystnadskultur kring ”balanced literacy” – sektstämning bildas paradoxalt nog enbart kring det som är icke-fungerande. Det gäller även idén, som frodas inom vissa sfärer, om att läskunnighet är onödigt eftersom vi idag har verktyg för talsyntes.

Bristerna skylls alltså på fenomen bortom skolans räckvidd, oförmågan att lära sig individualiseras och det blir barnets eller vårdnadshavarens fel. Men varje tid har sina utmaningar; talsyntesverktyg kan inte ersätta läsförmåga och allt tyder på att usla läsinlärningsstrategier är mer försvagande än en ny sorts hjärna eller slöare föräldrar

Korrupta teorier korrumperar skolans intellektuella inre liv och får också elevens tro på sig själv som kunskapsvarelse att vittra. Lär du dig inte läsa och skriva i lågstadiet är du avhängd, det blir problematiskt att bygga ord- och kunskapsförråd och svårt att lära sig om fotosyntesen, kungalängder och geografi när du blir äldre. Elever ger upp och tror att de är dumma eller obildbara.

Drivkrafterna bakom denna ”utveckling” är pengar och populism. Väl tilltagen naturtomt på skolgårdar är bättre än digitala verktyg för mående, kunskap och hälsa men eftersom ingen tjänar på det finns det ingen som talar för det. Vi vet hur lärande sker men etablerad kunskap kan inte presenteras som något gott och revolutionerande och bringar därför varken status eller pengar.

Samhällsnytta sorteras bort medan skolan utsätts för psykologiserande teorier, onödig programvara, abonnemang och bristfällig kunskapsförmedling.

Populistiska föreställningar om skola kommer alltid att framstå som mer mysiga, roliga och givande för många.

Ljudningsmetoden har baktalats som tråkig och teknisk – något barn påstås överge medan ”balanced literacy” beskrivs som att skolan presenterar barn för böckernas magiska värld, där läraren blir inspiratör, medresenär och förebild hellre än den som ”bara” lär barnet att avkoda.

Skolverket har fått kritik för att pseudovetenskapen åter har trängt sig fram till läroplanernas underlag. Maria Veståker, som ansvarar för arbetet på Skolverket, har svarat att de ännu inte är färdiga. I tidskriften ”Vi lärare” meddelar hon att de inte kommer att slopa det som är felaktigt (!) utan komplettera materialet och begära in mer underlag som ska stötas och blötas och sovras fram.

Men det är det som är problemet! Skolverket och Veståker tror att uppgiften är att ordna i värsta fall en polsk riksdag och i bästa fall ett demokratiskt jippo där alla med rätt titel kan bidra. Men Skolverkets uppgift är att förvalta det vederhäftiga; att begränsa och sortera bort det som inte hör hemma i den skola som ska baseras på vetenskaps- och upplysningstradition.

De som arbetar med läroplanerna behöver kunna tänka abstrakt för att klara att se genom vad populism och girighet orsakar; de behöver kunna skilja skit från pannkaka också när det är svårt och den kompetensen måste finnas inne på Skolverket.

Er trogna, Jenny Maria Nilsson

Medan jag skrev texten ovan publicerades en granskning som beskriver ännu ett flagrant exempel på hur svårt det är slippa undan underminerande pedagogiska metoder. Staten New York satsade mycket pengar på att få bättre läsinlärning, ändå sipprade de felaktiga metoderna in och tog över: Did New York blow $10 million on reading instruction that doesn’t work?

Även denna utmärkta svenska text publicerades, om hur angeläget det är att nu när Liberalerna satsar på evidensbaserade metoder - att oppositionen inte opponerar mot det slentrianmässig: Mer faktakunskap i skolan är inte högerpolitik – varför är oppositionen så tyst?

Hatar du att få mail regelbundet? Jag gör det, stötta gärna mitt skrivande via swishnummer 1231734409. Gudarna ska veta att det behövs.

Sedan åratal känner jag mig skrämd varje gång jag hör ett politiskt tal, eller läser vad de som styr oss skriver. Inte ett mänskligt tonfall. Alltid samma ord som formulerar samma lögner.

– Albert Camus i sin anteckningsbok

🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣🐣

Kanske är det en efterkonstruktion? Men jag brukar tänka att det var 1988 som det skiftade, då det hände, även om det ännu inte kom i öppen dager – det var 1988 som det gamla politiska Sverige ändrade karaktär till en ny politisk verklighet även om skiftet från det gamla till det nya tog ett tag.

Det var inte det att 70 procent av Sjöbo kommuns invånare röstade nej till att ta emot flyktingar 1988 – även om det sa något. Och det var inte heller det att Riksdagen fick sitt första nya parti på 60 år när Miljöpartiet tog plats efter att ha fått 5,5 procent av rösterna – även om det också sa något.

Nej, det var det att Sverigedemokraterna ställde upp i valet för första gången och samlade 1118 stycken själar till sitt parti. 2010 kom de in i Riksdagen och sedan dess har svensk politik kretsat kring dem och opinionen har böjt sig mot dem. Tidvis har de sugit luften ur debatten; det moderna politiska Sverige har inte sällan varit en andefattig plats.

1988 var jag tonåring men hade levt vuxenliv ett tag, det var inte helt ovanligt på den tiden. Jag hade flytt till London, arbetat som tillskärarassistent, samt på barer och på den ryska restaurangen ”Борщ И Слёзы” – alltihop på en svart arbetsmarknad, Sverige var ännu inte med i EU.

1988 hade jag återvänt hem, mer eller mindre. Jag började arbeta på Fågel Fenix, en vegetarisk restaurang i Saluhallen i Malmö, jag träffade den man som skulle bli far till mina barn och vi flyttade ihop, allt medan mina jämnåriga ännu inte tagit studenten – något jag inte visste vad det innebar att missa.

1990 startade jag och min blivande baby-daddy ett kafé – Bagericaféet i Saluhallen och 1991 passerade jag ”Ny demokratis” show på gågatan på väg till jobbet och stannade upp.

Bert var inte med den gången, men Ian var, det hölls på med de där läsk-backarna som var deras gimmick. En mindre folksamling hade samlats omkring dem. Det var fascinerande; osvenskt, berlusconi-aktigt, man gjorde ett spektakel av sig – och det var mörkt, under den där medelålders festprisse-stämningen var det såååå himla mörkt.

Trasigt, minns jag att jag tänkte. Just det ordet – trasigt. Ian var rik, en adelsman. Och Bert var rik, self made. Men rikedom var inte vad jag tänkte på utan på att ”Ny demokrati” var vulgära på det vis som min ordnade arbetarklassmamma, som först var barnskötare och sedan förskollärare, menade att en viss oordnad arbetarklass var.

Vulgärt liksom och samma sorts trasighet som var en stämning som fanns ute i vissa byar när jag var barn: hemligheter, fula gubbar, alkohol, urartad fest, bitterhet, stolthet och ett slags riktningslös lidelse? De ute i Kongsmarken! kunde mamma fnysa, om ingifta släktingar som brände sprit hemma – mamma hatade om de dök upp hemmavid för att supa till en kväll med min far.

Denna trasighet, och jag menar inte det förringande, jag har den också, tog plats på den politiska scenen och folk åtrådde det – det var en idé vars tid var kommen; detta söndriga och ohyfsade men också befriande möttes av något i somliga och gjorde dem mindre trasiga, ingav hopp. Som om allt tidigare varit kamp och att lägga band på sig men så kom 1980-talet med sin ytlighet; längtan efter lyx blev tillåten och på det följde en regellöshet som befriade en sorts personlighet som fann varandra över klassgränserna.

Mohamsson kramade Åkesson och jag upplever inte det som vissa andra gör; för det går inte att verka politiskt utan att vidröra Sverigedemokraterna och att låtsas att man kan det är hyckleri. Svekdebatten bland Liberaler och de med liberala värderingar är som om allt varit fine and dandy sedan Bengt Westerberg stormade ut ur tv-studion valnatten 1991 – tills kramen. Som om Liberalernas gräns mot SD har gett alla absolution tills nu, som om det funnits en gemensam föreställning om att vi har lyckats hålla SD borta från politisk makt. Lol, det tåget gick 1988.

Mohamsson lät bilan falla, kanske över sig själv, kanske inte? Sverigedemokraterna har kunnat festa på liberalhat i årtionden; medan andra partier haft beröringsskräck med dem har de blivit fetare och fetare underdogs. Likgiltighet vore att föredra.

Förstås kommer jag aldrig att rösta SD – men inte av de skäl ni tror. Som röstare är jag notoriskt otrogen och eftersom jag föraktar de flesta partier – ideologi gör folk dumma – är skillnaden på dessa inte så stor för mig.

Om SD föreslog återupprättelse av a-kassa och sjukpenning till Danmarks nivåer? Vem vet? Jag har röstat för en enda sakfråga förr genom åren om jag bedömer att ett förslag kan minska lidande påtagligt, är det värt att ”slösa” en röst en gång även om jag inte sympatiserar i övrigt. Men förstås kommer inte SD att föreslå välfärdspolitik, de är lika nyliberala som alla andra i Tidö.

Nej, min orsak till att jag inte någonsin kommer att rösta på Sverigedemokraterna är Alexander Edbom – chefen för Sverigedemokraternas trollfabrik, den som avslöjades av Kalla fakta.

Någon sa, jag minns inte vem? Att Nietzsches huvudsakliga drivkraft var att han stod inte ut med det låga i människan och för mig symboliserar Edbom det låga.

I alla år på X, forna Twitter, dök Edbom då och då upp i mina trådar och skrev något förolämpande – som ni ser på skärmdumpen, den enda jag har sparat. Alltid variationer på samma tema: retarderad, låg IQ, dum, höhöhö.

Edbom var alltid så glad! Den politiska trasighet som läker när den får synas, som jag först såg hos Ny demokrati, fanns hos honom – glädjen i att slippa ge akt på sig själv. Edbom for runt på sociala medier och var så road att man som utilitarist blev glad för hans skull. Han la en ”bajskorv” här och en där och varje gång han såg tillbaka på sina ”bajskorvar” var det som om han gett sig själv en gåva – som om hans arbetsliv var att vara ett barn på julafton. Hans mandat att mobba gav honom en chans att älska sig själv.

Beteendet är kanske inte det allra lägsta hos människan men euforin kring beteendet är och jag är för fin för det, jag är ingen bra människa men tillräckligt civiliserad för att inte känna att mitt jag blir till när jag får kalla någon dum. Det är inte för Sverigedemokratera jag är för fin utan för vad Edbom höll på med och som sanktionerades av SD. Ni vet instinkten man får angående somligt, detta vill jag ALDRIG vara en del av.

Moralen är ett spegelhus, det är inte enkelt, det är inte ”där har vi de goda och där de onda” – vi måste navigera spegelhuset. Men jag försöker motarbeta det inom mig som vill göra politik av det lägsta hos människan och jag vill sträva efter det inom mig som vill göra politik av det högsta inom människan.

Sedan är det detta med att Centerpartiet är Sveriges farligaste parti. När Annie Lööf lämnade partiledarposten skrev jag i Aftonbladet om hennes arv:

När Centerpartiet vägrade att ha med Sverigedemokraterna att göra startar en karusell. Alliansen dumpar samarbetspartiet C för regeringsunderlaget SD och C dumpar forna alliansen för att bli regeringsunderlag åt regeringen Löfven. Ingen dålig paradox: För att högerpartierna ska ha fortsatt parlamentarisk majoritet för Annie Lööfs hjärtefråga; privatiseringar och vinster i välfärden, dumpar de Centerpartiet och Lööf som förhandlar fram skydd för sin hjärtefråga i januariavtalet.

Centerpartiet var kungamakaren som i sin nyliberala sekterism, i sin oförmåga till parlamentarism, krönte sig själv till kungar. Centerpartiet är ett aktivistiskt och klassmedvetet parti som har sin sociala bas i kapital- och arbetsgivarintressen. De är Almegas politiska gren, de representerar postdemokrati, plutokrati och värdeöverföringen av skattemedel till den politisk-ekonomiska elit som vill vara företagare och bli rika men inte kan det på en fri marknad.

Elisabeth Thand Ringqvist framför propaganda om välfärdsmarknaden samtidigt som hon driver ett investeringsbolag jämte sin politikerkarriär. Detta investeringsbolag äger andelar i sjukvårdsföretag och de påverkas av de politiska beslut hon tar men hon ser inte några problem med det.

Också sedan Centerpartiet visste att privatiseringen av Arbetsförmedlingen ledde till kriminalitet, klanövertagande och terror-rekrytering, också sedan de visste att privat Arbetsförmedling blev dyrare och resultaten sämre, tvingade de fram en utförsäljning.

Sådan är deras prioriteringsordning, modus operandi och det retar mig att de tror att deras politik är fin och bra eftersom de säger ”nej till SD”. För det gör de inte. Med sin politik skapar Centerpartiet den ekonomiska sårbarhet som fascistoida partier vet att utnyttja.

Vi är i den trasighet som fick sitt utlopp från och med 1988, då politiken gled över i “vem tar vem” och jag vill att den eran ska ta slut. Med sin kram begravde Mohamsson i bästa fall något som var dött för längesen och som behöver försvinna för att tiden ska mogna för andra idéer; idéer om att laga, om samhällsnytta, om andra principer än marknadens och om förvaltning av vad vi har och kan få.

Jenny Maria Nilsson

Där läste du, eller lyssnade på, Midnattsbrev nummer ett. Om politik inför valet, publicerat när Långfredagen övergick i Påskafton. Prenumerera gärna, gratis eller för en kostnad av ett halvt glas vin på lokal i månaden.

Subscribe now

Om du inte står ut med att få mail regelbundet kan du stötta mitt skrivande via swishnummer 1231734409

Glad Påsk! Leve ni!

”Först formar vi våra byggnader och sedan formar de oss” sa Winston Churchill 1943. Det citatet använde jag på försättsbladet till en B-uppsats i Konstvetenskap en gång i tiden. Uppsatsen handlade om mindre skolhus från första halvan av 1900-talet och sådana fanns det gott om i Ångermanland där jag bodde då.

Read more

Read more

Den 29 december 2025 publicerade Sydsvenska Dagbladet en ledarkolumn av Louise Bringselius med rubriken ”Med empati på skolschemat och personlig mentor skulle barn tränas bättre för livet” och texten du läser nu (eller lyssnar på) är en kritik av de påståenden Bringselius gör i sin kolumn samt en replik på de förändringar hon föreslår för skolväsendet.

Bringselius skriver att danska och finska skolor har empati på schemat och att Sverige borde ta efter sina grannländer i detta avseende, men det stämmer inte – Danmark och Finland har inte empati på schemat. Inga källor eller referenser anges i texten, så det är svårt att veta var Bringselius har fått det ifrån men jag gissar att det handlar om en av de vandringssagor som formuleras på sociala medier och som påstår just detta.

Ni vet, moderna myter av sorten: Einstein var dålig på matematik och i Finland har de inga läxor; uppdiktade historier som sprids snabbt eftersom de är användbara när någon vill göra en poäng om att det de argumenterar för REDAN ÄR BEVISAT och just användbarheten gör sådana anekdoter svåra att vederlägga.

När jag skrev till Bringselius på X om detta – att det inte stämmer (jag var inte otrevlig) blockade hon mig. På förfrågan från andra, mestadels lärare, om källan till ”empati på schemat” svarade Bringselius med en länk till en AI-genererad hemsida som gör inspirerande reklam för ett EdTech-företag – men den sidan har förstås inget med Finlands faktiska skolväsende att göra.

Bringselius har fortsatt att dela sin text och nu ser jag, eftersom diskussionen om psykisk ohälsa på schemat är aktuell, att folk hävdar att Danmark och Finland har empati på schemat och hänvisar till Bringselius som källa. Well, well: När lögnen har hunnit halvvägs kring klotet har sanningen inte ens fått på sig skorna. Här har vi en lektion i källkritik i postsanningens tid om hur myter på sociala medier legitimeras av akademiker och seriös media.

I dessa myter finns alltid ett uns av sanning. Påståendet om empati på schemat kan vara en förväxling med vad som har skett visavi samtliga västerländska skolsystem de senaste 20–30 åren. Nämligen att skolan måste, enligt styrdokument, arbeta med värdegrund. Skolenheter ska väva in till exempel demokrati, jämlikhet, empati, känslohantering (till och med samtycke!) under skoldagen och för att leva upp till detta beställer eller har skolor tillfälliga kurser, föreläsningar eller temadagar.

Värdegrundspåhittet skedde ursprungligen under samlingsnamnet social och emotionell träning, i Sverige förkortat SET, och där ingår empati. Ärligt talat har det varit rena rama vilda västern. SET har kunnat vara allt från en bisarr shitshow där skolans mobbare blir kamratstödjare eller där scientologer nästlat sig in – till att skolans kurator kommer och talar med klassen.

Detta skick ska inte förväxlas med konkret utbildning i till exempel studieteknik som vissa folkhögskolor anordnar vid ett tillfälle per termin och som tycks ha positiv effekt på studenternas mående.

Skolor kan vara genomsyrade av ett slags generell SET men formen för undervisning skiftar snabbt. Så blir det när man 1) måste tillämpa NÅGOT men 2) NÅGOT inte har effekt. Samtal om empati, som en del av SET, livskunskap, värdegrund; eller vad man nu kallar det, är vanligare i Sverige än i Danmark och Finland – eftersom skolans inre marknad är större och mer accepterad här, och det är ofta aktörer på denna marknad som driver handeln med värdegrundsutbildningar.

”Forskning visar”, skriver Bringselius, att empati på schemat har goda effekter men inom detta forskningsområde är det enkelt att hitta vad som bekräftar vad man önskar ska vara sant. Området är fullt av oseriösa studier; självskattande enkätsvar från få personer precis efter interventionen har ägt rum, okulära besiktningar av elever (man kollar hur de verkar må), inga kontrollgrupper och en del av forskningen är beställd av aktörer som vill tjäna pengar på att ge värdegrundsträning på skolor – en läsare måste vara noga angående vilka källor man förlitar sig på.

Och när man är det visar det sig att olika sorters värdegrundsinterventioner har noll påverkan eller rentav ett försämrande utfall på elevernas tillförsikt och deras studieresultat. Läs denna artikel av Lucy Foulkes – hon och hennes team har genomfört flera studier med god metodologi och i texten hänvisas det till vidare läsning. Eller här: ”Utvärdering av metoder mot mobbning” – som är Skolverkets egen genomgång av diverse empati-program, där dessa program visade sig kunna få fasansfulla effekter.

Visst, säkert kan något tillfälligt fungera beroende på kontext, upplägg och vilka som är inblandade. Men tänk efter lite, det är enkelt att vederlägga den positiva inverkan av att ha infört värdegrund i skolmiljö – om man gör det från rätt nivå – i det här fallet från en övergripande nivå. Våld, mobbning, skolrädsla, hemmasittande och psykisk ohälsa har ökat avsevärt inom skolan sedan utbildning i känslor har blivit vanligare.

Jag hävdar inte korrelation åt andra hållet men man kan inte fortsätta påstå att något är en bot mot något om detta något ökar i takt med att boten ökar.

Min slutsats är att när det gäller trygghet, medkänsla och mående i skolmiljö finns inga genvägar. Det är när lärarkår och övrig skolpersonal tillsammans och långsiktigt upprätthåller en kultur av hänsyn som en del av det akademiska arbetet – man får goda effekter.

Förutom empati på schemat föreslår Bringselius ytterligare två saker:

1) Erbjud en personlig mentor för varje elev. Det bör inte vara en betygsättande klasslärare, utan en oberoende kurator med tystnadsplikt. Dessa mentorer bör vara tränade i att vägleda en ung person genom livet och samtalen bör inte begränsas till skolarbetet.

2) Låt barnen träffa fler människor från olika miljöer och ta del av deras erfarenheter och livsberättelser. Så tränas deras empati och de kan lättare hitta förebilder från olika delar av samhället. Det kan vara allt från forskare, ingenjörer och läkare till konstnärer, snickare och fotbollsspelare. Skolan ska visa barn och unga att livet är ett smörgåsbord fullt av möjligheter. Och att det börjar med den inre resan

Vet ni vad som säkert får barn att må dåligt och inte trivas i skolan? Och vad som ger ”famlande i livet” också in i vuxen ålder? Det är när man fasar ut skolning ur skolan. Vad Bringselius efterlyser är att skolväsendet ska bli mer som familj, föreningsliv, arbetsliv, fritid – att skola ska efterlikna andra sfärer inom samhället.

Och det är en av de troper som låter bra – för det är populism – men som är dålig. Vi vet det eftersom idén om att göra skola till icke-skola alltid har funnits och därför prövats igen och igen. Det är när skola får behålla sin särart som utbildnings- och kunskapsinstans, också i praktiska ämnen, som den fungerar bäst.

Förslaget om att varje barn ska ha en livscoach, en passande mentor som ska guida barnet i livet generellt, är verklighetsfrånvänt (det hade tagit skolans alla resurser) men även potentiellt farligt. Skolan, som ett slags eventmarknad – öppen för alla – lockar också personer med egoistiska eller illvilliga avsikter; sådana som vill påverka, underordna, skada, eller göra kunder av barn.

Vi har skolplikt vilket innebär vuxenvärldens plikt att vara noga med vilka vi släpper in i skolan.

Vet ni vem som tidigare har bemött de idéer Bringselius framför? Hannah Arendt, i “The Crisis of Education” från 1954. I den texten slår Arendt ner på de opportunistiska idéer som kan definieras som ett slags allomfattande progressiv pedagogik – där man vill komma åt inte bara elevernas studier utan också deras personlighet och deras liv.

”The Crisis of Education” är särskilt bra eftersom Arendt alltid naturligt utgår från ett andligt och filosofiskt perspektiv. Varje barn som föds är något radikalt nytt i världen, menar Arendt, barn är inte halvfärdiga vuxna utan bärare av något som tillvaron ännu inte känner till; barnet bringar en ny tid och det måste vuxenvärlden ha respekt för och inte försöka tvångsmodellera fram.

”The Crisis of Education” handlar om hur den skola vi anordnar ska bevara detta nya, inte nödvändigtvis för att världen ska bli bättre utan för att det är det rätta att göra.

Arendt kallar barnen, liksom de gamla grekerna gjorde, ”De nya”. De gamla, som är vuxenvärlden, varhelst den är representerad, också i skolan, ska stå för den befintliga existensen som de nya har anlänt till – leda in dem i den – men måste motstå lusten att försöka forma dem.

Bringselius, som jag tolkar det, vill tvärtom. Hon skäms över världen som den är och önskar i stället försöka påverka de nya och det är vanligt i vår tid. Till exempel är entreprenöriellt och värdeskapande lärande pedagogiker utformade just för att ignorera det gamla och dana de nya.

Men när skolväsendet gör det, menar Arendt, slår vi de nyas medfödda vapen ur händerna på dem. Och i stället för att stå för vad de kommit till och värna deras öppning mot framtiden – gör vi tvärtom. Vi saboterar deras frihet och agens genom att inte visa var de har anlänt utan vi vill tvinga dem, ibland med goda avsikter, att snabbt bli något de inte själva växer in i. De nya ska ut på en scen och leva upp till de gamlas önskningar innan de har upptäckt var de är och vad deras framtid kan vara och det misstänker jag är en orsak till att barn mår dåligt.

Skolan ska alltså inte forma barnen efter sina egna politiska projekt, ideal eller framtidsvisioner utan skolans ansvar är att representera världen inför barnet sådan världen är: dess kunskaper, traditioner, språk, vetenskaper, konst och institutioner – och att återskapa detta är de nyas uppgift. Bra skola är därför till sin natur konservativ, menar Arendt, men den är det för att kommande generationer ska kunna förnya och återinspirera vår gemensamma värld.

Skolväsendet ska förmedla till sina elever: Till denna värld har du ankommit, vi ansvarar för den, låt oss visa dig den. Men inte: Så här ska du bli i denna värld dit du har kommit. Curriculum = ja (världens innehåll) men karaktärsdaning i politisk/moralisk mening = nej. Barnen ska introduceras till världen men inte programmeras för framtiden.

Förstås är det här mer radikalt än någon progressiv pedagogik. Arendt är alltid radikal, hennes resonemang är krävande eftersom hon ifrågasätter huruvida vi faktiskt älskar de nya – barnen. Arendt ställer två frågor: 1) Älskar vi världen tillräckligt för att förklara den och stå för den inför våra barn? Och 2) Älskar vi våra barn tillräckligt för att inte beröva dem chansen att göra något nytt av den?

Jenny Maria Nilsson

Att prenumerera på Sfären kostar ett halvt glas vin, på lokal, i månaden - gör gärna det.

Subscribe now

En bit bort från där jag bor, bor en granne i samma sorts radhus som jag själv bor i. Jag vet inte vem eller vilka det är som bor där men upphängt i alla fönster, sedan flera år, och kanske också inne i rummen – det är mycket ljust – finns starka dagsljuslampor som alltid är tända. Tända också på dagen. Inte märkligt har jag tänkt, eftersom det även under vintersäsong ofta är mörkt. Där, har jag tänkt när jag passerar på håll, bor en passionerad odlare! Ljuset är sååå skarpt, motsatsen till den sortens ljus jag har i mitt hem; jag är av sorten som har mjuka ljuskällor på olika platser i rummet, periodvis har jag gammaldags lampor med svagt sken och stearinljus för det gör mig lugn. Där bor en hängiven odlare, har jag tänkt – som har det som i ett industriellt växthus; som tycker att det är värt det, att leva i ljuset av ett industriellt växthus – de tycker att det är värt det, har jag tänkt; så hängivet odlingen, har jag tänkt. De orkar ha det så, så upplyst; kanske är de proffs? Odlar nån sorts gröda de experimenterar med? Kanske arbetar de ute på Alnarp, det industriella ljuset hos dem påminner om ett av de ljus som finns ute i ett av experimentväxthusen på Alnarp? Kanske accepterar de inte säsong utan driver upp till exempel tomat, chili eller Ringblomma mitt i vintern? Och varje gång jag passerar, på håll – eftersom det inte är naturligt att smyga intill just där och på baksidan har de en uteplats mellan gången och sina fönster – står ljuset som i ett sken kring det där radhuset – på framsidan, på baksidan, på ovanvåningarna, och jag har tänkt: Där bor passionerade odlare. Då och då har deras fönster varit så skitiga, grisiga som min mamma hade sagt, eftersom man ser det – eftersom deras fönster är så upplysta. Där har jag tänkt, bor passionerade odlare, deras odlingspassion trumfar att ha det mysigt, den trumfar att slippa se skitta (på skånska) fönster varje dag. Vilka passionerade odlare, har jag tänkt. Häromdagen tvingades jag passera huset helt intill och fick tillfälle att se vad dessa starka lampor hänger över, vad som stod i fönsterkarmen – upplyst av intensiva dagsljuslampor, av detta industriella ljus. Två krukväxter. Till vänster från mitt håll en liten och ämlig Aloe vera och till höger en normal Gullranka.

Jenny

“Varför verkade Shakespeare finnas överallt omkring mig? Drog jag honom till mig med mina tankar? För jag trodde på sådan magi. Jag visste att en konstnär var ett slags häxmästare och jag hade fått andra bevis på häxkraft i mina dagar.”

Jessica Pruitt, ur Erica Jongs Serenissima, översatt av Annika Preis

✵✵✵✵✵

Redan när jag reste mot Lund fick jag känslan av att något väntade mig denna tisdag den elfte november 2025. Förstås kan det vara en efterkonstruktion; något väntar alltid på en och jag har en benägenhet att känna så varje gång jag lämnar hemmet: Vad nu? Men ändå, något i det milda och vitbleka novemberljuset tycktes viska om förståelsen som skulle komma till kvällen, ren jag tog tåget mot Lund på förmiddagen.

Subscribe now

Read more

“Den har där troget uppfyllt en lönns plikt, hela vintern och hela sommaren, inte försummat någon av sina hushållsplikter, ökat i storlek enligt den dygd som tillkommer en lönn, genom en stadig tillväxt hela sommaren, och är närmare himlen än på våren, aldrig har den ränt omkring på annat håll; och nu, i september månad när människorna förvandlas till resenärer och skyndar sig ut till kusten, till bergen eller sjöarna – i denna resemånad flyttar denna blygsamma lönn, efter att fröna har mognat och utan att röra sig ur fläcken, till en annan skepnad och hissar sin scharlakansröda flagga där i slänten för att visa att den har avslutat sommarens arbete före alla andra träd och drar sig ur tävlingen.”

Henry David Thoreau, ur dagboken - översatt till svenska av Peter Handberg

Som somliga vet älskar jag Henry David Thoreau, jag blev så förtjust i just detta inlägg om lönnen att jag ville dela det med er.

Hälsningar

Jenny Maria Nilsson

“Sanna berättade att hon redan mycket tidigt visste att hennes föräldrar inte tyckte om henne och inte ville ha henne. Hon sa att det kanske hade gjort henne stark och självständig men också att det lett till att hon aldrig kan släppa in en annan människa till sitt allra innersta.”

Ur Lars Noréns dagbok 30/6-2007

☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎☂︎

Vad som i stunden, och då menar jag kortsiktigt, håller depression stången är skrollande på mobilen samt att engagera sig med individer på internet helt kort. Dopamin fungerar löjligt väl tillfälligtvis.

Dopaminpåslaget man får på antingen Instagram av att se videor med sketcher, gamla helt enastående filmklipp, hur man odlar och hur man lagar mat; eller på X där man ser diskussioner (också idioter och dårar är underhållande) hur makthavare och politiker uttrycker sig, hur propaganda fungerar och en och annan klok – det får inte depressionen att försvinna men den känns mindre för den bedövas av dopamin.

Hjärnan TROR att den är engagerad med något angeläget – sysslar med något viktigt i och med alla intryck. Samma med dator- och mobilspel, det är prisvärt för hjärnan att matas med förnimmelser och den luras att tro att den är effektiv när den är i dum-dum-dumbi-dum-dum.

Det sorgliga är att det är tvärtom med det som inte ger dopaminpåslag: skriva text noga, städa ordentligt, göra nytta, lösa svåra problem och då menar jag inte IQ-pussel utan livs-diton – ja, att göra allt som kräver noggrannhet, eftertanke, miljoner telefonsamtal och mail; hårt arbete – DET känns jobbigt och deppigt i stunden.

Read more

Recension av Natalia Kazmierskas bok “Fuskarna”, beställd av och publicerad i ETC i en kortare version.

Djävulen finns som bekant i detaljerna. I Natalia Kazmierskas reportage-bok om skolan känner jag hur ansiktet, under läsning, drar sig samman i det där frynet man gör när något är vämjeligt. Vämjeligt, vämjeligt, vämjeligt, tänker jag, usch, tänker jag och känner hur överläppen dras mot näsan.

Inte för att inte alltihop är bekant. Fusket inom marknadsskolan är en följetong, Kazmierskas bok är typ ”worst cases” och kapitlen har ofta ursprung i Aftonbladet-reportage. Men detta är mer och djupare: smärtan i det; de drabbades röster, fuskarnas skamlöshet och underminerandet av elever, framtid och samhälle – serverat på ett tillgängligt språk i 22 kapitel. Usch, alltså.

Fortfarande, som generation X, kan jag chockas över att svenskt skolväsende blev en ”näringslivshub” för bedragare, charlataner och farliga personer rentav. Och så har det förblivit? Det är Påskö-staty-vibbar på att det inte ordnas upp.

”Fuskarna” är en politisk bok. Ta kapitlet ”När amo Alis dröm gick i kras – i uppgifterna som Kazmierska har samlat till det kapitlet, blir man varse hur bedrägerierna befäster ett utanförskap som sårbara elever hade kunnat undkomma om aktiebolagsskolor inte fanns. Skolföretagaren och imamen Bashir Ali fick tre års fängelse för grova ekobrott: ”Jag förväntade mig en medalj av kung Carl XVI Gustaf eller Victoria – inte Kumla”, säger han. Läsaren begriper, av Alis citat, att han är en religiös fundamentalist som anser sig stå över lagen.

Sådana har alltid funnits, MEN de ges inte alltid nationens välsignelse som välfärdsentreprenörer; självaste staten fixar legitimitet åt kriminella som lämpliga att ansvara för utbildning av kommande släkten. När lagens långa arm till sist når Bashir har han makt nog att etablera ett narrativ om att han åtalats inte för att han är en skurk utan för att svenska myndigheter krigar mot muslimer. Och i Rinkeby, den del av lokalsamhället som har begränsad kontakt med svensk media, där är Bashir Ali en hjälte – de tror på honom.

Han berövade barn en god utbildning och lärde dem att majoritetssamhället hatar dem. Och där har vi nyspråket Kazmierska avslöjar. Hur det låter: Invandrare ska integreras! Hur det är: Man betalar för skolor som alienerar dem från samhället.

”Det ofria skolvalet” heter ett annat kapitel och här beskrivs den mest vulgära politiska kampanj som sjösatts i Sverige. Svenskt näringsliv och de som skulle bli Tidö-regeringen fyllde sociala medier med att om vänstern vann valet skulle sosse-skolbyråkrater slita upp vita medelklass-flickor ur sina villa-sängar och bussa dem till förortsskolor där de skulle kallas hora hela dagarna.

Bussnings-kampanjen beror på vad man kallar målglidning. Skolvalsreformen skulle sovra fram en bättre skola – så blev det inte. Valfrihet, argumenterade man då, var något intrinsikalt gott och grunden för demokratin – men faktisk valfrihet urholkades med skolbolagen.

I ett kapitel beskriver Kazmierska hur Academedia försöker stämma skiten ur en tidigare anställd som vill öppna egen skola: Ska kunderna ha val?! Nä, fy?!

Nu och inför valet 2022, är taktiken att förtala kommunala skolor och därav bussningskampanjen som förmedlade att det enda som står mellan väluppfostrade svenska barn och kommunalt blatte-kaos är internationella riskkapitalbolag med säte i Dubai.

De exempel bussnings-kampanjen gav, som Kazmierska skriver om, var när skolområden slogs samman och ingen hänsyn togs till elevers socioekonomiska bakgrund. Idag vill rikare föräldrar ha sådan hänsyn och den efterfrågan upprätthåller skolvalet. Men marknadsskolan är kostnadsdrivande och årskullarna blir mindre så skolområden kommer att slås samman oavsett regering.

Medan reportage-delen i ”Fuskarna” är bra och angelägen är analysdelen svag och svajig. Kazmierskas förståelse och hennes beskrivning av hur det marknadsbaserade skolväsendet åter har gjort skolan hård är ytlig. Och hennes bruk av Ellen Keys pedagogiska idéer – bygger på just de vanföreställningar som vidmakthåller inte endast skolans yttre marknader (skolkoncernerna) utan också den inre marknaden (oseriös fortbildning).

Medan många känner till skolans yttre marknad, den som blev till med skolvalsreformen 1992 då aktiebolag fick börja driva skola i Sverige, är skolans inre marknad mer okänd. Skolans inre liv har de senaste 20 åren blivit en handelsplats där individer och företag kränger digitala verktyg, abonnemang, certifieringar, kurser och föreläsningar. Ibland flyger denna handel under begreppet fortbildning.

Bildade svenskar älskar Keys pedagogiska idéer och det är inte konstigt: frihet, respekt och kärlek – det är så vi gillar att se på oss själva och på hur våra barn ska ha det i skolan. Peje Emilsson, den moderata politiker som designade marknadsskolan och som sedan blev rik på sin egen koncern är en typisk svensk i det avseendet och Emilssons vandel som den beskrivs i boken är minst sagt osmickrande.

I essän ”The influence of Sweden’s free schools: from standardised to personalised education” skriver Emilsson om varför han startade Kunskapsskolan och varför den är framgångsrik: Pedagogiken har det enskilda barnet i centrum; skolning utifrån individuella behov, personlighet och elevens fallenhet. Kunskap förmedlas inte via katederundervisning utan genom mentorer som möjliggör reflektion, samtal och eftertanke.

Nej, den beskrivningen är hämtad ur Ellen Keys ”Barnets århundrade”. Key och Emilsson tycker samma.

Samma är också bådas förakt för det skolväsende de såg omkring sig: lärarna var okunniga, inriktade på att korvstoppa med fakta för att stöpa alla barn i korvform. Så har typ alla priviligierade tyckt så länge vi haft allmän skola.

Key föddes in i en rik, inflytelserik och intellektuell familj; hon var studiebegåvad och undervisades av privatlärare som förmodligen förläst sig på Rousseau – en underbar bildningsresa tog sin början. En hon önskade för alla barn och välsigne henne för det.

Problemet är att allmänfinansierad jämlik grundutbildning för hela generationer är något helt annat än skönandars ideal. Ellen Key är som någon som ser ut över en skolmatsal och häpet undrar: Varför äter de panerad fisk?! Varför äter de inte på noma?!” Eller, varför äter de inte vad deras håg står till?

Vi faller för högtravande floskler och psykologisering men sanningen är att de handelsföreningar som bekostade isoleringen av skolhus på 1800-talet förmodligen har gjort mer för svenskarnas bildning än Ellen Key. Och varför lyfts arbetarförfattarna sällan i pedagogiska sammanhang? De förstod sig på det goda med ”panerad fisk” och att tillräckligt mycket, till tillräckligt många, gav styrka i livet.

”Fuskarna” är en bladvändare, den ena idioten efter den andra som inte fattar hur svårt det är att driva skola; det är dårskap, populism och Dunning–Kruger-effekten i full sving.

Kazmierska rör sig genom en värld av moderna loungemöbler och sittpuffar (men inte slöjdsal eller idrottshall) det är lap tops och pilatesbollar och skolor där man kan hustla och hota sig till examen och höga betyg. Lärare råkar illa ut och har låg status, lärarrum har man sparat in på; var tredje lärare har blivit hotad, föräldrar men också rektorer detaljstyr och härskar och söndrar.

Hur i hela fridens namn – efter denna Golgatavandring i en självupptagen, girig, surrealistisk, nyliberal linkedIn-lingo-värld – drar författarens slutsatsen att skolan är för hård à la Bergmans Caligula? För all del har vinstdrivande skolor upptäckt att den individualiserade Key-pedagogiken inte är såååå lönsam och försöker sälja in mer disciplinerad skola men kund- och vinstperspektivet trumfar alltjämt.

Kazmierska tycks sortera in all ordning under kategorin ”tukt av barn”. Men det är skillnad att ”teach to the test” för att utvinna höga meritvärden, glädjebetyg och reklam för sin skola OCH att ge lille Sven ett vederhäftigt prov så att läraren vet att han kan läsa. Det är skillnad på att malla elever som små fotsoldater som kan stå i led åtminstone på bild, under en låtsas-vapensköld, och att i ett klassrum upprätthålla den hänsyn som behöver finnas för att alla ska känna sig trygga.

”Gammaldags katederundervisning och hårdare kontroll av särskilt underklass- och invandrarbarn är på modet igen” – skriver Kazmierska. Nja, katederundervisning eller direktundervisning som man ofta kallar det är mjuk pedagogik. Det är en dyr undervisningsform som kräver lärare med kunskap och tid att planera.

Om marknadsskolan är hård är det inte på grund av för mycket direktundervisning – utan för att den är likgiltig och snål, för att elever blir medel för vinster snarare än mål i sig själva, för att den är oordnad och kaotisk men döljer det med fusk.

Medan hyckleriet är bokens otäcka kärna: ”De som vill läxa upp de underprivilegierade barnen i moral och goda värderingar, hade ironiskt nog inga skrupler själva”, skriver Kazmierska – är brännpunkten föräldrars förhållningssätt.

Kazmierskas barn går på en vinstdrivande friskola, där ser hon de problem hon beskriver i sin journalistik och inför författandet av boken frågar hon sig: ”Gjorde det mig till en hycklare? Eller fördunklade detta faktum min objektiva blick?” men hon återkommer aldrig i saken.

Att hennes blick som förälder är inskriven ger detta tidsdokument ytterligare en dimension. Vårdnadshavare måste värna de egna barnen hellre än systemet, om valet står mellan dessa. Men vad systemet ger, som jag bättre begriper efter ”Fuskarna”, är att vurmen för att välja illusionen om en ”Barnets århundrade-utbildning” är starkare än jag har insett. Och mot den drömmen står sig kanske den traditionella svenska mer jämlika och praktiska skolan, med sina krav på studier, ansvar och samhällsnytta, sig slätt?

Jenny Maria Nilsson

ps. tack för att ni stöttar och läser Sfären! Denna gång blev ljudet på voiceover sämre än sist. Jag kämpar med det där på mitt amatörvis. Så ni vet.

Detta är vad man på ren svenska kallar ett test som jag hoppas kan bli bättre och förfinas under tiden jag gör fler test - aka radioprogram. Fler samtal med en person om ett ämne.

Nu blev det inte så mycket ett ämne när min granne och jag, Sveriges bästa poet i sin generation - Anna Axfors, samtalade om biofili = kärlek till naturen, för vi talade om al…

Read more

Akta dig för det irrationella hur förföriskt det än verkar. Undvik det transcendenta och alla som uppmanar dig att underordna eller utplåna dig själv. Misstro medlidande; prioritera värdighet både för dig själv och för andra. Var inte rädd för att bli betraktad som arrogant eller självisk. Föreställ dig alla experter som om de vore däggdjur. Var aldrig en åskådare till orättvisa eller dumhet. Sök upp argument och meningsutbyte för deras egen skull; graven erbjuder gott om tid för tystnad. Hys misstankar mot dina drivkrafter och dina ursäkter. Lev inte för andra mer än du skulle förvänta dig att andra ska leva för dig.

Ur “Letters to a Young Contrarian” av Christopher Hitchens

✶✶✶✶✶

Jag gjorde en runda bland barn-föreläsar-konton på sociala medier. De metoder som förespråkas är sådana som gör barn antisociala och icke-resilienta – som låser fast barn i sina oförmågor. Rätt mycket en nedvärderande och deterministisk syn på barn. Man vill ha barn i den positionen eftersom varan man säljer är att man kan bota det.

Men ofta handlar det bara om att inbilla barnet att det inte behöver anstränga sig, att ta barnet från sig självt - hellre än att hjälpa det till självkännedom. Det handlar om vuxnas behov av att tycka synd om och att få hjälpa. Det är också, misstänker jag, någon sorts vård av föreläsarens eget inre barn?

Även ressentiment är i spel; man vill inte att folk omkring en ska klara sig bra eftersom det är ett hot om konkurrens och såklart pengar – olyckliga-barn-influerare är en industri. Att lära ett barn att det inte klarar att fokusera, vistas i grupp, att det aldrig är barnets fel att det misslyckas i gemenskaper – det är att lägga grunden för ett liv i utanförskap. Mycket riktigt tycks också barn omkring dessa föreläsare må dåligt och ha det svårt med sina relationer – således bekräftas det att de och deras tjänster behövs. En av många paradoxer är att medan till exempel lärare ska vara relationella på exakt samma vis får inga krav ställas på barnets beteende.

Det är motsatsen till den stoicism, resiliens och generositet som jag har försökt fostra mina barn till. Jag har försökt fostra dem så eftersom vi är en släkt av enstöringar och misantroper och vi måste lära oss att vara kollektiva. Att göra det betyder inte att man ska göra våld på sin personlighet men att man ska försöka ta ansvar för sitt liv. (Jag är själv dålig på detta så jag vet kostnaden för att inte klara det.) Barn ska få hjälp att långsamt växa in i ett sådant ansvar. För, man utvecklar inte självrespekt förrän man vill ta ansvar för sig själv och självrespekt är grunden till mycket gott i livet. Som Didion säger ↓

Kolla nedan till exempel, det är en av Sveriges största föreläsare om barns självkänsla. Vad hon påstår är genomgående ytligt, humorlöst, toxiskt LinkedIn-språk som är generiskt och blint för de ljusa/mörka, vilda/galna, storartade/originella personligheter barn har – till och med mer ofta än vuxna.

Givetvis är barn lata, liksom alla vuxna är lata, det ligger i människans natur att vara lat. Människan måste ofta överkomma motståndet mot ansträngning. Tyvärr gäller det särskilt mig och även sådant jag har lust att göra. Vad man gör när man säger att barn aldrig är lata – är att man lär dem att det är farligt att betrakta sitt mörker och erkänna sina dåliga sidor, man inspirerar dem till att bortse från och förneka dessa trots att det är fullkomligt normalt att vara lat. När man gör det lägger man all kraft och all makt över livet utanför barnet självt. Man lär barnet att livet det är något som drabbar dig. Och det gör det, men ett öde påverkas också av vem du själv är. Ditt liv uppstår i samarbete med dig själv i olika grad vid olika händelser och känslan av att ha inflytande, om än alla människor igen och igen misslyckas med att navigera sig, utvecklar självmedvetande som ger metaperspektiv på jaget.

I stället för att lära barn att barnets svagheter är normala och att det oftast inte är någon fara med sådana - man får göra sitt bästa för att hantera dem, byter man det mot terapi-snack: Du är inte lat, du är utbränd, överansträngd, du vill bara inte göra det här och det är fel att du ska behöva – du är ett offer.

Barn kan vara överansträngda, barn kan vara i en dålig miljö och offer för sin omgivning, men alla människor kan också vara lata. Jag har haft barn både som behöver pushas och barn som man behöver få att inte anstränga sig för mycket. Alla barn, faktiskt, är båda.

Er, Jenny

”Överallt där det finns en härskande klass bestäms moralen i ett land till stor del av klassens intressen och dess känsla av överlägsenhet.”

John Stuart Mill i “Om friheten”, från 1859.

❀❀❀❀❀

Det är obegripligt för mig att någon ser sig omkring i världen och tänker att vad som behövs här är fler människor. Men så är jag förstås inte välfärdsentreprenör som ser barn som kundunderlag.

Bijan Fahimi, koncernchef för Tellusgruppen AB, som driver förskolor och skolor, publicerade under rubriken ”Regeringen måste agera kraftfullare för att stärka barnafödandet” en beställningslista angående vad politiker behöver göra för att Tellusgruppens kritiserade verksamheter inte ska gå i konkurs.

Det föds nämligen för få barn. Men, för få för vad?

För få för att upprätthålla civilisationen? Elon Musk skrev på X att ”A collapsing birth rate is the biggest danger civilization faces by far”. För få för att upprätthålla ekonomin? Socialminister Jakob Forssmed varnar för att fallande födelsetal kan innebära fallande BNP och har tillsatt en utredning om varför inte fler vill ha barn. För få för att upprätthålla välfärden? Till exempel ekonomihistoriker Tony Johansson har varnat för det.

Men det stämmer inte. Graden av civilisation har mer att göra med hur vi som finns lever än att det ska finnas fler som lever, dessutom ÄR vi fler än någonsin! År 1800 beräknas det ha existerat en miljard människor, idag är vi över åtta miljarder och många tror att det är lågt räknat. I Sverige, under samma tidsperiod, har vi gått från cirka 2,35 miljoner till dagens 10,56 miljoner svenskar.

Visst, sedan ett tag faller födelsetalen: Världen generellt ligger strax över den nivå av födda barn per kvinna som behövs för populationsstabilitet men i den rika världen ligger vi strax under. Av någon anledning betraktas det som illavarslande och gåtfullt? Men barn föds när det inte går att förhindra och när de behövs. I jordbrukssamhället var barn en tillgång, nu lever vi i mejlsamhället där barn är en dyr och krävande, om än givande, hobby.

Och det var väl detta vi kämpade för? Vi kämpade för familjeplanering, för att utplåna religiös fundamentalism och för att kvinnor ska ha rätt till sina kroppar; oavsett var i världen dessa goda ting sammanfaller är mönstret att det föds cirka 1–2 barn per kvinna.

Så här skriver biologen Edward O. Wilson, i boken ”Livets framtid”, om att kvinnor som får det bättre väljer att skaffa färre barn:

Kvinnornas sociala och ekonomiska frigörelse resulterar i färre barn. Att kvinnorna nu väljer ett minskat barnafödande kan ses som en lycklig, nästan mirakulös gåva till kommande släkten. Det kunde ha gått tvärtom: när kvinnorna blev mer välbeställda och mindre hårt bundna kunde de i stället ha valt att sätta flera barn till världen. Men de föredrog ett mindre antal friskare och bättre fostrade och utbildade barn framför en större familj. På samma gång valde de bättre och tryggare liv för sig själva. Tendensen verkar vara mycket utbredd, om inte universell. Dess betydelse kan inte överskattas. Samhällskommentatorer hävdar ofta att mänskligheten hotas av sina egna instinkter, som tribalism, aggressivitet och personlig snikenhet. Framtidens demografer kommer nog att påpeka att mänskligheten å andra sidan räddades av denna enda egenhet i modersinstinkten.

Och, skulle jag vilja lägga till, fadersinstinkten. När fäder tar hand om barn tycks även de nöja sig med 1-2 sådana. I ett välfärdssamhälle med generellt färre födda kan man hoppas att barn från stora familjer klarar sig bättre eftersom stöd och utrymme kan riktas åt deras håll.

BNP är ett kritiserat mått som knappast säger allt om hur enskilda individer har det. Och hallå?! Alla inser väl att det är ohållbart att göra människor till ett pyramidspel där fler hela tiden ska ersätta färre eftersom de färre (tidigare generationer) skapade sårbara samhällsstrukturer?

Ekonomihistoriker Tony Johansson argumenterade i en intervju i Dagens Arena för att vi måste ha mer invandring för att klara välfärden. Socialdemokraten Johan Enfeldt svarade honom att befolkningen i arbetsför ålder kommer att öka från 51,9 procent 2024 till 52,8 procent 2030, år 2050 är vi uppe i 54,3 procent, enligt SCB:s befolkningsprognos.

Vi har nästan trettio procents ungdomsarbetslöshet, kan inte de utbildas för omsorgsyrken? Kanske inte?

För när folk är utbildade lämnar de ofta yrket. Och där har vi krisen – utmaningen för välfärden – som Enfeldt påpekar: Den är illa organiserad.

Det finns en romantiserad bild av arbetskraftsinvandring som är att utbildade från andra länder bringar kunskap som saknas i Sverige. Visst, det förekommer men sanningen är att den globala arbetsmarknaden är omättlig på folk och vill kunna välja de som passar företagen bäst och inte sällan är det de som är så lydiga, billiga och effektiva som möjligt och som kan bytas ut när de inte längre är det.

Vad som aktualiseras med sjunkande födelsetal är den gamla vanliga konflikten mellan över- och arbetarklassens behov. Överklassen vinner på att medborgare är sårbara och konkurrensutsatta; att de säljer sin arbetskraft så billigt som möjligt men att de samtidigt måste konsumera bostäder och mat så dyrt som möjligt – så att pengar går tillbaka till den ägande klassen. För det krävs arbetslöshet och bostadsbrist vilket i sin tur kräver ett överskott på folk.

Medborgarnas intresse är tvärtom. De vill få så mycket betalt för sitt arbete som möjligt men att nödvändig konsumtion ska vara så billig som möjlig och det blir enklare verklighet med en brist på folk.

Kapitalism i sin sunda form är ”bara” frihet. Bagaren som bakar mer bröd än hen kan äta har rätt att sälja brödet vidare och få tillbaka värdet av sitt arbete. Men den ägande klassen består numera av räntiärer, kompiskapitalister, välfärdsentreprenörer, kriminella och bedragare – de som vill komma åt värden de inte har bidragit till, och det förstärker klasskonflikten.

Det är inget fel med att arbeta och konsumera, felet uppstår när människan reduceras till dessa roller och blir medel för ekonomin hellre än ekonomin medel för henne.

Min dotter hade turen att födas 1997 – den minsta årskullen sedan 1970-talet och snart föddes det åter fler så man hann aldrig skala ner. De var sjutton elever i hennes grundskoleklass, var än hon kom var det dimensionerat för fler och jag tror att hennes barn- och ungdom, i det avseendet, blev ovanligt stressfri.

Fenomenet är känt. Efter svarta dödens decimering av befolkningen förändras maktbalansen eftersom det fanns färre arbetare, bönderna gjorde uppror, feodalsystemet vacklade, lönerna steg och innovationen sköt i höjden.

Liknande skedde efter 1900-talets världskrig, det blev ont om män; kvinnor tog jobb, började tjäna pengar och fick mer makt över sina liv.

Om vi blir färre utan tragedier är det bra: ”Det inte är tydligt att dagens nivåer av barnafödande i Sverige kommer att få samhällsekonomiskt negativa konsekvenser”, sade demografen Martin Kolk till SVT. Tvärtom: ”de utmaningar som Sverige mött de senaste 20 åren har ofta varit relaterade till befolkningstillväxt”, påpekade han.

De som föds de föds och hellre än att försöka påverka antalet borde politiken ha som mål att se till att de som kommer till planeten ges chans till goda liv. Hur länge har vi inte vetat att det ekonomiska systemet måste bli mer hållbart? Att vi behöver bli mer nationellt självförsörjande på mat och energi, värna lokala och mindre företag, ta hänsyn till naturen och till allt som fordras för att människor ska vara friska och välfungerande.

Vi hade haft en chans att göra upp med det ekonomiska system som bygger på att kunna pressa in det så kallade verklighetens folk i den globala ekonomins pengaflöden.

Men, knappast va? Det nuvarande ekonomiska systemet bygger på arbetslöshet och brist på bostäder.

Nyss meddelade arbetsmarknadsministern Johan Britz att han vill gå emot Tidö-regeringen och öka arbetskraftsinvandringen, vilket Svenskt Näringslivs vice vd Karin Johansson kallar klarsynt. Numera hatar politiker tanken på asylsökande och flyktingar så vad Sverige och andra nyliberala länder kommer att försöka göra är att rekrytera den utbildade medelklassen i fattigare länder. Men arbetslösheten bland svenska akademiker är hög och det är innan AI-revolutionen.

Människan har överskridit biomassan för alla stora landdäggdjur som någonsin har levat hundra gånger om, sedan länge, men det duger inte när välfärdsentreprenörer ska ha brukare. Kampen om narrativet kring att det föds färre barn är en kamp mellan ekologi och ekonomi, mellan klasser, mellan de få och de många, mellan matriarkala och patriarkala krafter (men inte mellan män och kvinnor).

Minskade födelsetal hade kunnat vara en chans, ingen kris, om vi hade klarat att ta den.

Jenny Maria Nilsson

“Men trots att Tiden får djur och växter att blomma upp med häpnadsväckande punktlighet har den olyckligtvis inte någon sådan enkel effekt på människosjälen.”

Virginia Woolf ur “Orlando”.

✰✰✰✰✰

Vaknade vid sju men fick inte form på dagen, yrade planlöst omkring i hemmet och på internet, försökte arbeta.

Somnade igen vid tio och föll genom drömmen ner i mörkret, ner i avgrunden där jag sökte mina anmödrar – ropade efter min kvinnliga blodslinje, spinnsidan; jag kände hur deras ilska vällde emot mig, hur de hade frusit, utnyttjats, skadats och skadat varandra.

Read more

I början av 1990-talet kom det in en dam på det bageri och kafé som jag drev. ”Harr di gåädd ifraaa siied kiord?” frågade hon. Ja, oj! svarade jag. Och tog reda på det vykort som förevarande gäst hade glömt på kafébordet. Damen beställde och fikade.

När hon gått sa min icke-skånska kollega: Hur förstod du ett ord av vad hon sa?! Det var inga konstigheter? Hon talade ett slags söderslätts-skånska, lik mina farföräldrars. Vi är många som förstår bred skånska även om man allt mer sällan hör den.

Mina far- och morföräldrar föddes under 1900-talets två första årtionden och talade olika sorters grov skånsk dialekt. När jag bodde i Örnsköldsvik frågade vid några tillfällen barn mig om jag kunde ”prata svenska” – de uppfattade min skånska som ett annat språk?! Om ni bara visste! tänkte jag – det finns skånska som är SÅ annorlunda att det typ ÄR ett annat språk.

Det gäller förstås även dialekterna i Ångermanland och i andra landskap. Var människor födda i början av 1900-talet den sista generationen där många (de flesta?) plockade upp dialekten på platsen de fötts till? För att de var den sista generationen som präglades mer av lokalsamhället: av familj, av klasstillhörighet och av sitt arbete hellre än av teve, radio och internet.

Låt mig varna för ett visst tjejgissande fortsättningsvis men jag befarar att det talade svenska språket har blivit mer generiskt och torftigt och att det påverkar vårt läsande, vårt tänkande, och vilka vi är. Och det är först nu när den kanske har försvunnit? som jag inser vilken rolig, kaotisk, originell, egensinnig, märgfull och mustig språkmiljö jag växte upp i som vanligt skånskt arbetarklassbarn.

Folk älskar att nämna roliga skånska ord som glytt, fubbick, ålahue, spisstrud eller lipesill men det gör mig sorgsen. Orden nämns som lustiga ”museiartefakter” hellre än en naturlig del av ett talat språk och även – dialekt är så mycket mer!

Det är språkmelodi, ordföljd, tonalitet; skånskan talad i öst eller väst, land eller stad, är sinsemellan skiftande. Och somligt är könskodat, den slarviga kvinnan är en lådda medan hennes manliga motsvarighet är en drul. Malmöitiskan och lundensiskan präglades löjligt mycket av städernas olika kultur och sen fanns fin-skånskan, en tillrättalagd version man hörde i etern.

Men inte bara dialekterna har vattnats ur. Tidigare talades det mer i metaforer och med talesätt och ordspråk som förvisso ibland var lokala. Någon var ”full som ett ägg” eller ”som en alika”. Det var ”väder i Kapernaum”.

Någon hade inte hälsat på någon och kommentaren blev ”alla känner apan, apan känner ingen”. En ytlig person var ett kålhue – ”lapp på lapp men ingen kärna”. Situationer beskrevs som att man ”tog sin Mats ur skolan”, ”spelade Allan” eller skulle gå och ”mota Olle i grind”. Min pappa brukar fråga om min son får något gjort eller bara ”springer runt sin egen kropp”.

Rikssvenskan uppfattade jag typ som ett annat språk, ett som talades i radio och teve och trots att danskar och svenskar umgås mer nu lärde sig skånska barn att begripa danska mer ofta förr. Genom textremsor på danska tv-kanaler? så lärde jag mig. Danskar och svenskar i generation X, är min erfarenhet, talar sina respektive språk med varandra medan yngre generationer, som åker över bron på en halvtimme, talar engelska sinsemellan?!

Som barn från 1970-talet och framåt var jag utan vidare i kontakt med äldre språkvärldar via till exempel tidigare epokers barn- och ungdomslitteratur. Böcker hade längre livslängd, vi hade flera klassuppsättningar från förr och man var inte lika rädd för gamla ”saker” eller äldre kultur – idag tror man att barn som kommer i kontakt med ”förritin” riskerar att bli omoderna och värdelösa på att starta app-företag. ”Barndomslandet”, en samnordisk barnboksantologi utgiven på 1960-talet med till svenska översatt barn- och ungdomslitteratur från rätt lång tid tillbaka, fanns i flera hem.

En ännu äldre språkvärld som var del av vardagen också för en liten hedning som jag själv, var den religiösa. Psalmer och lovsånger med sitt högtidliga, sublima och ibland fullkomligt patetiska språk lyssnades på och övades in regelbundet i skolan. De fantasieggande nordiska gudasagorna fann jag tidigt på biblioteket, med Yggdrasil, nornor och Ratatosk.

Lika suggestiv var Strömkarlen, som kom till min kännedom för första gången i 1800-talsvisan ”Vårvindar friska” ur Valborgsmässoaftons repertoar: Strömkarlen spelar / sorgerna delar / vakan kring berg och dal. Jag gick i första klass och tänkte ”Strömkarlen alltså!?” Wow!

Inte visste jag som litet barn vad poesi var men ändå språk-badades jag i lyriskt språk och i olika tiders och platsers språk och blev intuitivt varse ordens skönhet och kraft.

Barn skolades automatiskt in i att läsa nyhetsspråk via dags- och kvällstidningar och jag älskade serietidningar vars tilltal utgick ifrån Kalle Ankas, Åsa-Nisses eller Marsupilamis personligheter och världar. Var inte barnkulturen – på gott och ont? – mindre tillrättalagd, ängslig och förenklad och mer vild, galen, grym och skön förr? Kanske har jag fel, vild barnkultur finns nu med – möjligen minns man den som håller för tidens tand?

Men ändå? ”Vilse i pannkakan”, ”Beppes godnattstund” eller Astrid Lindgren eller Maria Gripes berättelser – det fanns en syn på barnet som ett äventyrssuget, smart och humoristiskt litet geni i en galen och mörk men tidvis spännande och ljuv värld. Och sådana små genier var dessutom hänvisade till analog teve och radio. En iscensatt modernistisk och obehaglig teaterpjäs? ”Skivor till kaffet”? Varsågoda barm, att se och lyssna!

Men är inte Sverige en rikare språkvärld idag med alla språk som kommit hit? Visst, några barn tycks växa upp i en saftig miljö av flerspråkighet men jag tror att det stämmer vad en vän som är uppvuxen i ett ytterområde, och numera arbetar på en skola i ett ytterområde, säger: Språkblandningar som blir till inom en grupp, så kallade sociolekter, uppstår mer sällan om ett grundspråk inte är tillräckligt representerat.

Vad som kallades ”blatteskånska” på min tid var en korrekt men tillskruvad skånska; berikad av ord, uttryck och språkmelodi från andra språk. Min vän säger att när språken är många, engelskan mer dominant i vad man ser och hör, och svenskan inte finns bland klasskamraterna, så blir elever mer ofta halvspråkiga – fler språk, men ytligare.

Föräldrar gillar att påstå att deras barn lär sig engelska via Youtube, Minecraft eller sociala medier. Säkert finns språkbegåvade ungdomar som utvecklas från internet-engelskan men mer ofta är Dunning–Kruger-effekten i spel: Engelskan imponerar eftersom de som bedömer den inte själva är tillräckligt bra på engelska för att förstå hur god sådan låter.

I november förra året publiceras en artikel i Sydsvenskan: ”Skånska toppstudenter kan inte läsa böcker: ”Orkar inte” – artikeln får stort genomslag. Många upprörs, några bekräftar bilden, men Karin Nykvist som är lektor i Litteratur på Lunds universitet går i försvar för sina studenter och skriver: ”De kan inte alltid skilja på de och dem, eller på sin och hans, de har skiftande erfarenhet av att läsa klassiker och många av dem har nästan bara läst böcker på engelska …”

Gulp?! Ett rimligt försvar om det handlat om högstadie-elever men litteraturstudenter på universitet? Och? Om man är svensk, älskar att läsa och söker sig till högre studier i litteratur – läser man då inte på sitt modersmål?

Det var bättre förr – är vad jag skriver, och alla som påstår det måste fråga sig om det kanske inte har blivit sämre utan bara annorlunda? Språk äri ständig flux – språket är vi, hur vi talar stiger ur oss och våra samhällen, det är det underbara men också det skrämmande: Blir vi enfaldigare? Eller? Språkvärlden jag saknar har kanske ersatts av en annan som inte är förenklad utan mer osynlig för just mig? Språkets förvandling är trots allt mer naturlig än språkets förfall?

Nja, också efter rannsakan tycker jag att ett mer levande, vidlyftigt och originellt språk har trängts ut av ett mer generiskt, förflackat, trist och mindre intelligent språk – och vi har inget att förlora på att uppmärksamma en eventuell sjangsering.

Vems är felet? De vanliga misstänkta: globalisering, infantilisering, förakt för kunskap och humaniora, att vi läser färre böcker, digitaliseringens och sociala mediers baksidor; effektivisering, mallande, auto-genererat språk, målstyrning, den nyliberala bedragarkult som säljer trender inom skolväsendet, linkedIn-lingofieringen med sin fördummande toxiska positivitet – och kanske har dessa nämnda tossigheter fått fäste bland språkets institutioner?

Och det är förmodligen vad vi kan påverka. För att rå på dåligheterna jag nämner i stycket ovan blir svårt – vi kan inte isolera folk för att få till härliga dialekter, vi kan inte uppmana folk att bli mer intellektuella, fantasifulla och poetiska – men attityder har potential att skifta snabbt.

Under livet som språkintresserad har jag allt mer stött på fientliga inställningar, medvetna och omedvetna, gentemot språk, text, böcker och läsning. Man kan få sjukt mycket skit om man föreslår att skolbarn ska läsa klassiker, poesi, dagstidningar eller udda litteratur och den som föreslår läsläxa för elever på loven kan anklagas för att vilja kränka barn eller rentav förstöra deras möjligheter att bli framtidens medborgare i den globala konkurrens som vissa anser att människan är till för att tävla i.

Skoltrenden ”anpassningar” – att skolans undervisning ska individualiseras efter varje elev är en dålighet vi borde klara att fasa ut. Anpassningar är en nygammal version av ”lärstilar” som trots att de ständigt vederläggs ånyo poppar upp. Vi vet hur god undervisning fungerar även om den är svår att få till men eftersom ”effektivisering” numera måste genomsyra all offentlig verksamhet och vissa har ”utveckling” som heltidsarbete förpackas gamla trender om och säljs in på nytt.

Anpassningar är en samhällstrend – inget unikt för skolväsendet och det som kallas läskris är snarare ett symptom på denna samhällstrend än sjukdomen i sig. Allt är köp och sälj: Partier lovar att välfärden kan bli en strömlinjeformad serviceapparat åt var och en av oss och vi betalar genom att rösta på de politiker vi tror kan uppfylla det löftet. Men grundutbildning, till exempel, kan inte designas på detaljnivå för varje enskild elev och ”att lära sig” är inget man enbart ges utan något man deltar i att tillägna sig.

En annan del i anpassningstrenden som underminerar ett levande språk är den extroverta och narcissistiska kultur som skapats jämte att skolväsendet blivit mindre akademiskt och mer kommersiellt och underhållande. Självcentrerat folk tror att alla är som de; främst intresserade av sig själva, därför tror de att motivation och intresse bara uppstår hos unga om dessa känner att ett stoff speglar dem. Språket ses inte som ett kitt mellan värld och människa, inte som ett mål i sig utan som ett medel för att en elev ska känna sig sedd.

Vilket är löjl och förstärker fördomar; det är att reducera både litteraturen och den underbara härva av kaos och symmetri – det universum – varje människa är. Vem vet vilka världar lilla Julia eller lille Mohammed känner igen sig i eller kommer att känna igen sig i? En läsare kan spegla sig mer i en fiktiv samuraj än i sin mamma och människors självcentrering behöver ändå sällan uppmuntras.

Språkhatande idéer återfinns också hos språkvårdare, hos skolmyndigheter eller inom skola och lärande; man har ett ressentiment mot – är förtröden på – ett vilt och levande språk och förväxlar det med ett arrogant och elitistiskt språk. Man tror att ett bra skriftspråk är rensat på cynism, raljans eller ironi, man tror att det är god vilja mot läsaren att undvika långa meningar, ”svåra” ord, metaforer eller äldre tiders språk eftersom att inte alla förstår. Man tror att det är etiskt korrekt att anpassa skriftspråket till de mest språk-lata eller de minst språk-oförmögna – som om språkets nivå i samhället ska sättas av de som är minst intresserade av språk.

Det är inte det att inte ord lånar sig till vad som helst – det gör de, men det är det simplifierade språket som ÄR det politiska och propagandistiska; som vänjer en vid det pseudointellektuella, det onödigt pretentiösa och det tomma medan det mänskliga och icke tämjda språket är det tillgängliga, löftesrika och bärkraftiga.

Just i färd med att avsluta denna drapa läser jag en intervju, av SVT, med en bibliotekarie i Lund. Nästan samtliga barnböcker man försöker sälja in till henne, via mail, är skrivna och illustrerade av AI och de är renons på själ, humor och konstnärlighet. Bibliotekarien säger: “I en riktigt dystopisk framtid kan man gissa att alla våra böcker kommer likna varandra” men hon säger också att biblioteken ska “spegla vad eleverna på min skola vill läsa. Vill de läsa böcker som är skrivna av AI så måste de få det.”

Nej, nej, nej, det ska inte passera! Än så länge finns det liv i oss? Döden ska inte längre råda! Språkets institutioner ska inte låta sig dras in i försämringsspiraler, språk måste inte domesticeras av inskränkthet och ängslighet. Det vore helt knast.

Er, Jenny Maria

“Yet, what one cannot do perfectly, one must do as well as one can.”

Gunnar Olsson, ur Abysmal: A Critique of Cartographic Reason.

✰✰✰✰✰

Det är sommaren för tio år sedan; onsdagen den tionde juni 2015 och jag sitter i Glyptotekets vinterträdgård och tänker ”äntligen?” – kanske äntligen? Tidigare på dagen har det varit pressvisning på Louisiana. Vid några tillfällen har jag gjort mig ärende till Glyptoteket när jag passerar Köpenhamn, vinterträdgården är en fröjd, en av de vackraste platser jag vet; det borde lagstiftas om att alla städer över en viss storlek har ett sådant ställe.

Read more